Efter nästan en vecka nere i storstaden är jag äntligen på väg hemmåt igen. Det är verkligen så att vägen hem känns kortare än vägen ner.

En sak som varje gång faschinerar mig är hur många som bor i huvudstaden som ändå har en längtan och dröm om att få bosätta sig i glesbygden. Man får sig en pratstund emellanåt med någon vaktmästare, taxiförare, säkerhetsvakt, lokalvårdare eller IT-konsult och det är rätt klart att många skulle vilja flytta uppåt om bara jobben fanns.

I ett läge med vår kommun i kris är det ju en oerhört spännande utmaning för vår region att locka familjer till att flytta in då fler människor skulle ändra förutsättningar som just nu är emot oss.

Det finns många människor som bor i tätbefolkade områden som vill flytta norrut om det bara fanns arbete för alla i familjen. Många har varit på semester och tagit djupa intryck av vår landsända.

Det eviga ekorrhjulet är klart och tydligt. Utan jobb till de vuxna i familjen, ingen inflyttning.

Ett sammangående med Umeå kommun skulle göra vägen mellan Umeå och Vindeln lika kort som mellan Vindeln och Umeå. Vår region skulle vara bättre rustad för att erbjuda de som vill flytta upp möjlighet att göra det. Företag skulle inte ständigt ifrågasätta varför man väljer att ha kontor i Vindeln om det ingick i Umeå kommun. Regionen blir starkare, alla tjänar på det.

Nu är min arbetsdag slut och den första raden är skriven på Arlanda Express på Centralstationen. Jag skrev lite med på matstället på Arlanda och en par ord till på flyget. I bilen lät jag datorn ligga i väskan, men jag skriver det sista stycket hemma i soffan i mitt favoritställe på jorden – Hjuken.