Lite intressant det där med Josef från Arimatea. Ni minns kanske han som gick till Pilatus och bad om att få Jesu kropp, efter det att Jesus dött på korset. För att lägga den i den klippgrav han köpt åt sig själv, när "hans stund var inne".

Jaha – det var ju snällt och fint och allt det där, men det ligger lite mer än så i Josefs handling. För i myndigheternas ögon var ju Jesus en brottsling. Och avrättade brottslingar kastades i en dalgång kallad "Hinnoms dal", där de brändes upp.

Så om inte Josef, eller någon annan i Jesu närhet som brytt sig eller haft råd, tagit hand om Jesu kropp – vad hade då hänt med den? Ja, själva uppståndelsen hade givietvis varit densamma. Men vittnesbördet om den – den tomma graven!  Den hade ju inte funnits!

Sen är det ju lite intressant att det står om Josef från Arimatea att han var en lärjunge i hemlighet. Han var en ansedd rådsherre och var rädd för vad judarna – låt mig gissa andra rådsherrar och högt ansedda män – skulle tycka. Men den rädslan övervann han nu och man kan knappast kalla honom hemlig längre. För efter ett par tusen år sen det här hände vet, åtminstone ganska många av oss, vem han är!

Nej då! Snön har inte smält undan plötsligt under natten, ej heller har blommorna slagit ut i blom! Men bilden passar så fint med den vårstämning och stilla frid jag känner inombords.

Påskens under är ju så mycket större än om vi vaknat upp till bildens "verklighet. Jag tycker så mycket om långfredagen… "Good Friday som man säger på engelska! Och för mig får den gärna vara lång…

"Nu går vi ut i Guds vackra natur" sa någon i avslutningen av ett radioprogram häromdagen. Och jag tänkte – ja, så är det många som säger! Har aldrigt hört någon säga "Nu går vi ut i evolutionens vackra natur". Sen vad som tros och vad som menas vet man ju inte – när det sägs som ett uttryck! För det finns ju faktiskt dem som tror på evolutionsteorin.

Hur programledaren i nämnda program tror vet jag inte, då hans kommentar inte hade något med programmet att göra. Han sa det bara som avslutning – kanske att vädret hos honom var extra fint, så att han längtade ut, efter väl förrättat värv där på SR?

Funderar nu på vad jag själv brukar säga – jag säger nog bara naturen, eller den vackra naturen. Ska kanske börja säga "Guds vackra natur"! Och jag skulle i så fall mena och tro på vad jag säger!

Idag har det snöat i Maryland!

Det berättade en fb-vän! De hade stängt skolan där hennes barn går. Det brukar de göra ibland när det snöar. Hon är från Sverige så hon tycker det är lite konstigt. Och när det är några minusgrader får barnen stanna inne på rasten. Min fb-vän vill hellre att hennes barn fick gå ut, hon tror de skulle må bra av det, även i några minusgrader. Det tror jag också!

Hon har tagit några bilder också. Fina bilder, eftersom hon är en duktig naturfotograf. Men särskilt mycket snö är det inte, det kan man se. Ett par andra fb-vänner från östra USA har också nämnt om snön. Men de tror den ska smälta bort imorgon.

Tänk om vi skulle göra så, här i Sverige! Låta barnen stanna hemma då det blir lite snö, menar jag! Då skulle det inte bli så mycket till skolgång. I varje fall inte här i Umeå-trakten. Och hur skulle det då bli – för både barn och nation?

Här hemma är man  glad då det töar om dagarna, eller åtminstone är lite dagsmeja. Snön är faktiskt borta från bordet och stolarna här nedanför nu. Och snöhögen är lite mindre än på bilden.

Snart kan man sitta på trappan i solen vid eftermiddagsfikat! Det – ser jag fram emot!

Har inte hunnit se filmen, har inte ens bestämt mig för att göra det! Men jag gillade boken!

En intressant sak i boken var alla de märkliga djur och fiskar expeditionen såg på sin väg över Stilla havet. Bland annat fanns där rikligt med flygfisk. Inte sällan landade dessa ombord på flotten, ofömögna att lyfta på nytt. Ofta fanns där ett tiotal fiskar på däcket om mornarna, rekordet var 26 stycken.

Mycket av det zoologiska liv de såg var – är kanske fortfarande – okänt för vetenskapen! Nej, inte kan de veta allt!

Tänk så mycket fint det finns nere i haven, som vi inte ser så mycket av.

Ta till exempel Nautilus, en numera sällsynt bläckfisk! Skalet den omger sig med,  "pärlbåten" så kallat, är känt som ett av de vackraste av alla molluskskal. Invändigt har det ett kraftigt pärlemorlager, utvändigt ett så kallat porslinslager med gulaktig grundfärg och varmt bruna teckningar.

Den har det ganska praktiskt bläckfisken också, därinne i sitt skal, som är indelat i olika kamrar. Genom de väggar, som skiljer kamrarna åt, löper en kanal med blodkärl (siphunculus) ända till spetsen av skalet. I den yttersta kammaren sitter själva djuret, alla de övriga kamrarna är fyllda med gas, vilket minskar bläckfiskens specifika vikt och gör det lättare för djuret att simma. En väldigt fin design, skulle jag vilja säga.

En gång fanns dessa nautiloiderna rikligt representerade i havsdjupen, det kan vi se av fossilen. De fossila fynden finns i olika former, de hoprullade är mycket lika de arter som lever idag. Likheten gör att de ofta betraktats som "levande fossil".

Idag finns endast några få arter kvar i gränsområdet mellan Indiska Oceanen och Stilla havet. Det känns som lite sorgligt! Och man hoppas att ingenting händer, än att dessa arter får finnas kvar – åtminstone!

Små kliviaplantor på tillväxt…

När jag först upptäckte frökapslarna så googlade jag efter planteringsråd. Där stod det bland annat att man skulle tvätta fröna i Yes diskmedel. Hoppade faktiskt över det. Tänkte att när de växer vilt i naturen, så går ju ingen och häller ut Yes, och de växer ändå.

Men det förstås – de har kanske bättre jordmån där än i mina små krukor. Men se – de växer ändå! Fast jag måste medge att det går sakta. Funderar på att de ska få lite jord mera jord och större krukor…

Och om jag ska bry mig om att plantera dessa också? Fast de får nog "mogna lite till". De andra var så vackert brandgula då jag upptäckte dem och plockade ner dem.

Sen undrar jag lite också – vad ska jag ha så mycket små kliviaplantor till? Och om de växer och blir stora som moderplantan? Det kommer ju sidoskott också? Då kan det nästan bli problem.

Nåja, det får bli en senare fråga. Just nu är glädjen att se dem växa till. Om än det går sakta – och utan diskmedel!

Åt upp de sista julnötterna i söndags! Fast det var inte kvar så många då som på bilden! Det är bara jag i familjen som gillar nötter, och jag får bara för mig att äta dem då och då. Men de är fina som prydnads!

Men nu är de slut, och det dröjer lite tills vi har dem hemma igen. Just dessa – med skal som vi tycker hör julen till. Ja, det är lite märkligt det där med mat, att vi tycker det är godare vid en viss tid. Eller vad det nu är vi upplever.

Sen tog vi ner julgarndinen bredvid matbordet i köket också! Tro det eller ej, så är det inte bara för att det inte blivit av som den fått hänga kvar. Jag trivs så bra med den – och så går den så bra i färgen till hörnskåpet bredvid. Men när man närmar sig påsk – ja, där går gränsen. (Är det sån´t här som man egentligen inte berättar?)

Sen satte vi upp ett par fräscht somriga istället. Kanske skulle vi haft något annat emellan. Något mot gult eller så, så här till påsken. Det fanns väl något tänkbart kanske bland sparade gardiner, men det här kändes bra!

Nu har åtminstone lite av sommaren kommit – här inne i vår matvrå! Fast tittar man ut ligger fortfarande snön ganska djup – det förstås! Än så länge…!

Påsken är på väg!

De flesta påskägg är fortfarande tomma, men frågan är – vad fyller vi påsken med för ett innehåll? Inte firar vi väl påsk för att äta godis?

Lite gammaldags charm!

Men varför tycker man det – som egentligen? Om vi levat där och då, hade vi tyckt det charmigt då också? Klänningen, skorna, den chica lilla hatten – och den fina vitmålade trädgårdssoffan. Även björkarna passar in i den gammaldags charmen, fast de knappast ser annorlunda ut än björkar av idag.

Nåja, en del nutida saker är för all del charmiga de också, fast långt ifrån alltid!

Visst kan man fundera ibland över saker och ting….! 

("Tavlan" som varit min fasters är av papp och hänger i vår hall.)