Nestor Alf har talat

Jag tänker inte upprepa eller döma, men jag vill gärna erinra om vad som varit och är partiets existensberättigande. Utifrån mitt eget perspektiv förstås.

Kristdemokraterna, som parti, då KDS, startade 1964.

Det är nödvändigt att känna till 60-talet, för att förstå varför ett kristdemokratiskt parti startades i Sverige.

60-talet var det årtionde då vårt land skulle frigöras från sitt värdemässiga förflutna. Det gamla romerska talesättet, ”Si libet liket” skulle gälla (om det behagar är det tillåtet). Familjen framställdes som något förlegat, något som jämställdes med ”fångenskap”. Skolan skulle kopplas bort från ämnet kristendom och vara ”etiskt neutral”, vara ”objektiv”.

En skola, i ett värdemässigt vakuum, är givetvis en omöjlighet. Riksdagsledamoten och skolmannen Stellan Arvidsson, ordförande i svensk-östtyska föreningen skulle se till att skolan ”frigjordes”. Över 2 miljoner medborgare reagerade och protesterade i en namninsamling. Den största spontana namninsamlingen i Sverige. Regering och riksdag tog emellertid ingen hänsyn.

Under mina elevår i folkskolan, om jag får uttrycka det så, gällde vad som stod i 1946 års skolkommitte´: ”Kristendomsämnet bör mer än de flesta ämnen kunna vara instrument för den personlighetsdaning som är skolans viktigaste uppgift… Undervisningen bör ha etiskt fostrande syftning”.

Det fanns i så gott som alla riksdagspartier ledamöter som var emot den värdenihilism som predikades under 60-talet.

Lewi Pethrus var KDS´ upphovsman. En kraftfull och viljestark ledare.

Lewi Pethrus hade tidningen Dagen och kommunicerade livligt för ett nytt politiskt parti. Pingströrelsen var politiskt ”oexploaterad”, ursäkta uttrycket. Pethrus hade hyst åsikten att man inte skulle blanda sig i politiken. Andra frikyrkor, som exempelvis Svenska missionsförbundet, fanns väl representerat i folkpartiet och till dels i socialdemokratin.

Lewi Pethrus hade tidigare samarbetat med Birger Ekstedt och ansåg att en förutsättning för att partiet skulle kunna bildas var att Ekstedt ställde upp som partiledare. Det gjorde Ekstedt.

Det är ofrånkomligt, att ett nytt parti drar på sig ”barnsjukdomar”. Inte alls mer konstigt än att äldre partier drar på sig krämpor och förkalkningar av allehanda slag.

När en ledare som Lewi Pethrus pekade ut vägen var det många som nära nog automatiskt tog ställning för det nya partiet.

De väletablerade politiska partierna såg sig givetvis om efter medel och metoder för att stoppa och odugligförklara KDS.

Lewi Pethrus hade framställts som ledare av sekterism och allsköns förbudsivrande. Begreppet ”frikyrka” var, utifrån 60-talets värderingar och synsätt något man skulle akta sig för. Och i synnerhet när det handlade om ”pingstvänner”. Det var en nedsättande stämpel, ”pingstvän”.

Först när författaren P.O. Enkvist publicerat sin roman, Lewis resa fick Lewi Pethrus vad man kan kalla upprättelse. Det var rent rörande, för att inte säga häpnadsväckande, hur medier snabbt ställde om sin syn på ”pingstledaren”.

Från att i det närmaste ha varit förföljd blev han aktad och ärad.

I den uppståndelse som nyligen skapades runt kristdemokrater har gamla begrepp och beteckningar dragits fram, både av statsvetare och journalister. (Jag är själv född i en liten bostad på kapellet. Min pappa var ”pingstpredikant”. Jag skäms inte ett dugg för att vara eller bli kallad ”pingstvän”, men jag är faktiskt inte så obegåvad, så att jag inte insett att stämpeln ”pingstvän” använts för att nedvärdera och förklena.)

När partiet bildades fanns ingen pingstvän med i partiets presidium, Birger Ekstedt, Åke Gafvelin och Sven Enlund. Jag kan garantera, tror jag, att de allra flesta medlemmar var med i Svenska Kyrkan, och när vi 1998 fick ett valresultat på närmare 12 procent, 619 046 röster, begriper nog alla att ”pingstvännerna” inte räckte.

Sanningen är den att jag själv, och flera med mig förstås, gjorde vad vi kunde för att bryta ner den ständigt spridda föreställningen att kristdemokraterna var ett ”frikyrkoparti” eller ännu värre ett ”pingstparti”. Vi ville förstås att medborgare skulle ansluta sig och rösta utifrån vad partiprogrammet stod för. Och inget annat!

När det påstods, för några dagar sedan, att vi jagade kändisar, och att det var särskilt fint att få med en kändis från pingströrelsen, så är detta faktiskt helt vilset.

Jag kan för egen del frimodigt påpeka att det lagts ner en del tid för att värva personer som Jerzy Einhorn, Rolf Åbjörnsson, Ebba Linsö, Peter Althin, Lisette Schulman, Allan Schulman, Inger Strömbom, Bror Stefenson ..

För att inte nämna biskop Sven Danell.

…

Det är förbluffande att statsvetare och opinionsbildare i vårt land visat och visar så lite intresse för politiska rörelser i vår nära omvärld och i Europa som helhet.

USA:s parti- och presidentfasoner speglas desto mer.

Efter andra världskriget, då enormt hatiska stämningar rådde mellan länder, spelade kristdemokrater en mycket betydelsefull roll.

Det gällde förstås också vid åtskilliga senare tillfällen, exempelvis när Europas ledningar fastnat i debatter om Västtyskland och Östtyskland skulle få enas.

År 1975 inbjöds partiledarna för de kristdemokratiska partierna i Norden till CDI:s (Christian Democratic International) kongress i Rom. Det var den italienska premiärministern, Aldo Moro, senare nesligt mördad, som stod för inbjudan.

Och det var EUCD:s (European Union of Christian Democrats) generalsekreterare, Karl Josef Hahn som fick oss att resa till Rom.

I en offentlig samling i Stockholm blev jag rejält attackerad för att vi ”slagit oss ihop med Franz Joseph Strauss”. Denne dominante ledare för CSU (Christlische Democratische Union) i Bayern presenterades i regel som en politiker långt ut på högerkanten……

Jag försökte förklara att kristdemokratin i Europa och på många håll i världen var en rörelse som inte kunde stämplas så enkelt. Men en grupp ungdomspolitiker skrattade, vänligt uttryckt.

Då begärde Bernt Carlsson ordet, han Internationell sekreterare för socialdemokraterna och generalsekreterare för socialistiska Internationalen var en stor auktoritet. Han omkom i den förskräckliga Lokerbiekatastrofen år 1988. Bernt Carlsson tystade ungdomsgruppen och förklarade att man hade fel, om man trodde att kristdemokratin i Europa och världen var så enkel att examinera.

Vid samma möte erinrade jag om den chilenske kristdemokraten, Radomiro Tomics tal under CDI-kongressen i Rom. Det kunde inte varit mer radikalt socialt inriktat!

Kristdemokraterna presenterade sig 1964 som ett politiskt parti vare sig till höger eller vänster. Detta sågs som något helt otänkbart i partipolitiska- och opinionsbildande kretsar. Antingen var man det ena eller det andra, fågel eller fisk hette det, för att ha existensberättigande. Det gick helt enkelt inte att vägra. Man var tvungen att låta sig inlemmas i den cementerade vänster-högerskalan i Sverige.

När debatten om löntagarfonder kokade, gav vi upp och har därefter accepterat att kallas borgerliga.

Personligen anser jag det vara angeläget att betona att kd är ett kristdemokratiskt parti. Det räcker!

Angela Merkel fick frågan: -Vad är det för skillnad mellan er och andra partier? Hon svarade kort och bestämt: Det är C:et i vår partibeteckning CDU (Christlische Democratische Union).

Namnet Kristdemokrater ska självfallet betyda något mer än placering på vänster-högerskalan. Vår uppgift är att oförtrutet stå upp för kristna etiska värden, för den debatt och den politik som gör sitt yttersta för att respektera människans okränkbara värde och värdighet.

Kristdemokraterna kan inte och ska inte knytas till någon kyrka. Kristdemokraterna har inte monopol på något, men vi har ett oavvisligt ansvar att bry oss om, att efter bästa förmåga stärka den svage, ta parti för de som hamnat vid sidan om, göra allt för att upprätthålla respekt för de värden som står bakom demokratin och de mänskliga fri och rättigheterna. Kristdemokrati är inte nationalism. Alla är våra systrar och bröder! Kristdemokrati ska ånga av solidaritet!

Boken Kristdemokrati, människosyn, etik politik publicerade för något år sedan. Fil.dr. Per Landgren är redaktör. De många författarna är synnerligen kvalificerade.

Det hade förstås varit av värde – jag är överens med professor Marie Demker – om bokens innehåll hade stämts av mot kristdemokraternas nuvarande sakpolitik. Den examinationen kanske kommer. Vi vet ju av erfarenhet och mångåriga iakttagelser att politiska pendeln svänger i de flesta, kanske i alla, partier.

Och att det är viktigt att försöka leva som man lär!

I Europa och på andra håll i världen finns gott om exempel på att kristdemokrater bildat regering med socialdemokrater eller liberaler eller konservativa. Och vi vet ju, om inte annat, att i Europas starkaste demokrati har kristdemokrater och socialdemokrater samregerat.

Jag tror det vore klokt av partierna i Sverige att lossa lite på knutarna. Ni kommer att behöva varandra, tror jag.

Ovanstående har skrivits för att ge en kort, som likväl kanske blev för lång, introduktion i kristdemokraternas historia.