I gårdagens VK finns en artikel skriven av Sven Björklund där han tydliggör att det i vårt län finns två ledamöter i polisstyrelsen som även är nämndemän.
Vi är två stycken. Dels Robert Lindgren som också är nämndeman i tingsrätten och jag själv som sedan många är är nämndeman i Hovrätten för Övre Norrland. Sven har skrivit en bra och korrekt artikel, ingen sensationsjournalistik här inte. Det hedrar honom.
Har varit med om ett drev tidigare om jäv som fick oanade proportioner av ingenting (storm i ett vattenglas) då jag skrev några rader här på bloggen om ett fall som sedan kom upp i Hovrätten. Men jag var inte aktuell på detta mål annars hade jag ju förstås aldrig skrivit nåt. Så oprofessionell skulle jag inte kunna vara. Men detta målade man upp stort att jag var jävig. Och självklart var jag det. Men det spelar ju ingen roll att man är jävig om man inte ska vara med och döma. Det finns som jag ser det inget generellt jäv som journalister gärna vill göra gällande. Ja självklart om man är rent olämplig på nåt sätt eller så då föreligger ju en olämplighet som kan vara generell.
Nämndemannasystemet är satt under lupp. Det pågår en statlig utredning hur det ska se ut i framtiden. Det är bra. Många nämndemän har gjort bort sig totalt och det gagnar inte förtroendet för nämndemannasystemet. Så en genomlysning är bra. Men det finns också som jag ser det ett behov av allmänhetens insyn för att få en rättssäker process i våra domstolar.
Det finns inget motsatsförhållande eller nåt generellt jäv med att vara både nämndeman och sitta i polisstyrelsen. Polisstyrelsen har en ganska tandlös uppgift. Kort kan man säga att vi har regeringens uppdrag att se till att polisen gör det som man ska göra. Så man får allmän information hur arbetet fortskrider på ett övergripande plan. Men man har aldrig insyn i några utredningar eller så eller i enskilda fall. Och på så vis blir man inte jävig.
Däremot polisnämnder i städer kan ha en större diskussion på mer praktisk nivå och särskilt om det är ett större fall som berör samhället så diskuterar man det mer konkret. Jag var en av domarna som dömde Hagamannen för några år sedan. Men då satt jag inte i polisstyrelsen. Men detta är en situation som jag kan tänka mig att man skulle ha varit jävig i om jag då varit ledamot av polisstyrelsen. För det var en så stor grej här i Umeå så det kan nog inte undgått polisstyrelsen att mer konkret diskutera det fallet. Så detta är ett exempel på jäv. Och vi har ju ett sanslöst exempel från Svea Hovrätt i saken där man nu får ta om rättegång med stora kostnader som följd för att en nämndeman anses jävig. Sanslöst att inte den nämndemannen sagt av sig uppdraget att döma i det enskilda fallet.
Det finns olika typer av jäv. Du kan läsa här: Mot dessa regler kollar jag varje gång man får kallelsen med namn etc. Och är man det minsta osäker ska man lyssna med rättens ordförande som gör en bedömning. Finns ytterligare osäkerhet så får de tre juristdomarna avgöra saken. Sen finns det också ett till ”jäv” om det är så att jag som domare, trots att jag inte är jävig, tycker det känns lite olustigt att sitta med och döma så ska man avsäga sig det enskilda uppdraget. Om alla nämndemän följde detta arbetssätt så behöver vi inte vara orolig att det sitter jäviga domare i våra domstolar.
Ett typ av jäv som egentligen är mycket värre än att sitta i polisstyrelsen är om man har uppgifter inom kommunens socialnämnd och varit med om något omhändertagande etc inom kommunen och sedan sitta och döma i domstolen om samma person. Det är inte korrekt. Då har man tidigare tagit ställning gentemot denna person och anses alltså som jävig.
Eftersom jag har så många olika uppdrag i samhället så skulle det inte fungera som jag inte är extra försiktig. Det är bättre att lämna ett enskilt uppdrag än att hamna i jävsituationer i efterhand. Så borde alla nämndemän tänka.
Senaste kommentarerna