Än är det inte för sent – Stoppa flytten av Stadsbiblioteket!

Av Jan Hägglund, 7 april 2011 kl 12:46, 5 kommentarer

Umeås makthavare planerar att flytta stadsbiblioteket till kajen. Planerna att flytta stadsbiblioteket framgår av två beslut. Det första beslutet togs i Närlingslivs- och planeringsutskottet 21 dec ifjol. Sedan togs samma beslut i Umeå kommunfullmäktige 31 jan i år.

Innehållet i de båda besluten är bland annat följande: att ett ”Kulturmötenas hus” ska vara färdigställt vid årsskiftet 2013/2014, att innehållet i detta kulturhus ska baseras på ett nytt bibliotek.

Argument mot flytten:
* stadsbiblioteket flyttas bort från sitt centrala läge vid Vasaplan – där bussarna finns,
* Kulturmötenas hus beräknas kosta 700 miljoner kr att bygga, varav Umeå kommun får stå för hälften,
* flytten av stadsbiblioteket missgynnar biblioteksbesökarna – och den enorma kostnaden slår både mot kulturverksamheten och mot exempelvis äldreomsorgen,
* makthavarna bryr sig heller inte om att en flytt av stadsbiblioteket, bort från bussarna vid Vasaplan, kommer att försämra luften i centrala Umeå ytterligare (enligt kommunens eget samrådsdokument sid 4),
* invigningen av ”kulturbygget” måste ske under kulturhuvudstadsåret 2014; detta visar på kopplingen mellan skrytbygget på kajen och kulturhuvudstadsåret – ett jippo som kommer att kosta uppåt en halv miljard kr (500 miljoner) bara det.

Det är en allians av Umeås politiska och ekonomiska makthavare som står bakom bygget av kulturhuset på kajen och planerna på att flytta stadsbiblioteket till detta skrytbygge. Utan stadsbiblioteket bär sig nämligen inte bygget på kajen ekonomiskt! Det bolag som ska bygga kulturhuset kommer att ägas till lika delar av Umeå kommun och av Balticgruppen. Balticgruppen ska använda 7 000 m2 av skrytbygget på kajen till kommersiell verksamhet. I anslutning till det nya Kulturhuset ska Balticgruppen dessutom bygga ett nytt hotell, 13 våningar högt. En flytt av stadsbiblioteket till samma plats drar givetvis folk till Balticgruppens kommersiella lokaler. Och även till hotellet. Ständigt detta Baltic!

Förslaget att flytta stadsbiblioteket fördes först fram av köpmän. Dessa ville ta över stadsbibliotekets lokaler vid Vasaplan för att bygga ytterligare en köpgalleria. Men makthavarna märkte att förslaget att köra ut stadsbiblioteket från dagens lokaler för att bygga ytterligare en köpgalleria, väckte anstöt. Därför beslöt man att pröva en ny taktik.

”Vi behöver ett kulturhus – och stadsbibliotekets lokaler är för trånga!”
Med detta stridsrop återkom makthavarna efter cirka ett år. Men syftet, att köra ut stadsbiblioteket från lokalerna vid Vasaplan, var detsamma. Borta var det burdusa, Holmlund-aktiga, budskapet av typen: ”ut med böcker och kultur – åt köpmän ska vi ge för-tur”. Nej, istället fördes nu fram ett mer förfinat – ja, rent av ett ”kulturellt” – tonfall i form av förslaget att bygga ett kulturens hus på kajen. Och, påstod makthavarna, eftersom stadsbiblioteket inte ryms i sina nuvarande lokaler vad kan då vara mer naturligt än att flytta biblioteket till skrytbygget på kajen – som (inom parantes sagt) inte skulle bära sig utan just biblioteket. Och eftersom stadsbibliotekets lokaler vid Vasaplan, efter en flytt, kommer att stå tomma – vad kan då vara mer naturligt än att låta köpmän bygga om bibliotekets lokaler till, exempelvis, en köpgalleria! Precis som det var tänkt från början…

Men stadsbibliotekets lokaler är inte för trånga. Inte enligt personalen. Och den dag som de blir det kan lokalerna vid Vasaplan byggas ut med 50 %, från dagens 7 000 m2 med 3 500 m2 ytterligare.
Många, bl a biblioteksanställda, oroar sig för att de kulturella verksamheterna kommer att utarmas vid en flytt av biblioteket. Det finns två tunga skäl bakom denna oro. Det första är att antalet biblioteksbesökare riskerar att minska påtagligt om man överger det centrala läget vid Vasaplan. Det andra skälet har med hyreskostnaderna att göra. Kommunen kommer att få betala ca 44 miljoner kr i hyra för kulturhuset på kajen – fyra gånger högre än dagens hyra vid Vasaplan!

Hjälp till att stoppa flytten av stadsbiblioteket. Det Umeå behöver är mer pengar till själva verksamheterna. Detta gäller för kulturen. Men även för omsorg och skola. Det är inte nya byggnader som behövs. Varken när det gäller kulturen. Eller olika evenemangsarenor. Kulturen i Umeå är redan samlad runt Vasaplan. Det är där vi vill bygga vidare på de kulturmöten som redan finns.

Klicka här och läs om Arbetarpartiets alternativa förslag – en satsning på Kulturkvarteret kring Vasaplan (PDF-fil).

SMS:et, den elake hovnarren och maktkoncentrationen i Umeå

Av Jan Hägglund, 1 april 2011 kl 15:03, Bli först att kommentera

Lennart Holmlund har, som de flesta vet, försökt skrämma en ”debatterande” tjänsteman vid länsmuseet till tystnad. På kommunfullmäktiges möte i måndags 28 mars försökte alla partier utom Arbetarpartiet att göra detta till en fråga om Lennart Holmlunds personlighet.

Men det är inte Holmlunds sms som är viktigt utan den maktkoncentration som ligger bakom sms:et.

Frågan om flytten av Stadsbiblioteket är viktig i sig själv. Detta på flera sätt. Det gäller en rad frågor som är avgörande för Umeås framtida utformning. Exempel: biblioteksverksamheten – både vid Vasaplan och ute på stadsdelarna, kulturens framtid, den fysiska utformningen av centrala Umeå, luftens kvalitet (eller snarare brist på kvalitet) samt hur man ska använda 700 miljoner kr.

Men frågan om stadsbibliotekets framtid har ställt en större fråga på dagordningen. Det handlar om den allt tydligare, och allt mer orimliga, maktkoncentrationen i Umeå. Denna maktkoncentration, som har växt fram under en lång tid, har nu funnit sina former och anser sig stå över vanliga demokratiska spelregler. I samband med den planerade flytten av stadsbiblioteket har denna maktkoncentration framträtt i all sin nakna och brutalt anti-demokratiska form. Jag återkommer till detta litet senare.

I skrivande stund har Lennart Holmlund som sagt försökt skrämma en ”debatterande” tjänsteman vid länsmuseet till tystnad. Namnet på denna tjänsteman är Anders E. Björkman. Det som understryker sammanväxten mellan staten (i detta fall Umeå kommun) och kapitalet (Balticgruppen) är det sätt på hur Holmlund skriver. Han riktar sig till tjänstemannens chef. Sedan försöker han att skrämma denna chef. Det antidemokratiska är inte bara ATT Holmlund skriver till en chef för att hon ska tysta en underlydande. Det är även intressant HUR Holmlund skriver. Läs själva Holmlunds sms till länsmuseets chef Ulrika Grubbström. (den kursiverade texten nedan).

”Hej Ulrica. Jag läste den debattartikel som din webbredaktör skrev om Baltic. Det är ju en person som haft flera sådana artiklar förut men nog är jag helt säker på att du och museet för all framtid inte bör kontakta Baltic för att de ska sponsra någon verksamhet. Jag vet ju att han skriver vad han vill som privatperson men han kan långt ifrån må bra med alla de insinuationer som fanns. Dessutom en massa fel, men det ansvaret ligger ju på VK som publicerar”.

Kommentar: lägg märke till att Lennart Holmlund, som innehar Umeå kommuns tyngsta politiska ämbete, inte bara försöker använda sig av den tyngd som detta ger honom. Holmlund gör sig, dessutom, till en direkt tolk för Balticgruppen (Christer Olssons) uppfattningar. Han går så långt som att säga att museets chef ”för all framtid inte bör kontakta Baltic för att de ska sponsra någon verksamhet”! Vi inom Arbetarpartiet frågar oss hur Holmlund vet detta? Svaret är den ”maktens triangel” som vi talat om tidigare. Denna "maktens triangel", bestående av a) några få kommuntoppar, b) Balticgruppen (undra på att andra affärsidkare klagar på ett dåligt företagsklimat – Baltic verkar ha företräde till allt), c) vår vanligaste morgontidnings mediaimperium, är de som styr Umeå. Holmlund använder sig alltså av två av kommunens tre tyngsta ”pjäser” för att skrämma till tystnad. Sig själv och Baltic.

Som om detta inte vore nog så har tjänstemannen, Anders E. Björkman, även angripits av en av Umeås tyngre, och Balticgruppen närstående, kulturentreprenörer. I ett brev från denne kulturentreprenör fanns en rockslagsknapp med texten: ”NO! Artists Against Everything”! I brevet fanns också en text med bl a följande innehåll: ”Bär den med stolthet, fortsätt att kämpa mot alla förändringar i vår stad”.

Många kapitalister som tjänat riktigt mycket pengar (inte sällan genom att ha använt brutala metoder) blir till slut så rika att de har råd att köpa sig ett bättre rykte. Detta är exakt vad Umeås ”furste” Christer Olsson sysslar med – vid sidan av sina nya och allt större fastighetsaffärer. Det är i detta sammanhang som man ska se Baltics penninggåvor: till universitetet (vilket fick universitetet att utnämna Olsson till hedersdoktor); till arbetslösa ungdomar (vilket fick Britt-Marie Löfgren, gruppledare för FP, att frenetiskt försvara Olsson på fullmäktige i måndags); till uppbygget av konstparken vid Umedalen (vilket köpt Baltic en massa gratisreklam). Christer Olsson vill verka som en fin och kultiverad människa – som en riktig mecenat – men för honom är allt detta bara en annan form av investeringar – en ”finare” form av reklam.

Baltics ägare, Christer Olsson, håller sig också med en egen kändis vid namn Staffan Ling. Ling är en före detta. Före detta medlem av Socialistiska Partiet (SP). Före detta komiker (känd från bl a TV-serien ”Staffan och Bengt”). Denne Staffan Ling ingår i Christer Olssons långsiktiga planering. Om konstparken syftar till att förgylla Olssons framfart så är syftet med den före detta vänsterpolitikern och komikern Staffan Ling att popularisera Baltics framfart. Men Olssons kultiverade attityd är just bara en attityd – köpt för pengar. Om inte Baltic får som de vill så drar de sig inte för att hota. De hotar med att investera i någon annan kommun (och då betyder inte ungdomarna i Umeå något längre för Baltic). Och Baltic kan, som vi vet, även få Lennart Holmlund att känna sig tvungen att skicka hotfulla sms – sms som är så klumpiga att Baltic nu känt sig tvingad att ta avstånd ifrån Holmlund.

Tillbaka till Staffan Ling. En gång var han rolig. Idag är han bara en köpt hovnarr. En billig lobbyist – fast troligtvis inte i pengar räknad. Men sedd mot bakgrund av Holmlunds sms, och Christer Olssons ekonomiska hot om att satsa sina pengar i någon annan kommun, är Ling även en hotfull hovnarr. För till saken hör att nämnde Ling deltagit, och det på ett mycket aggressivt sätt, i debatter som rör flytten av stadsbiblioteket, omdaningen av centrala Umeå och Balticgruppens roll i denna. Detta bland annat på en debatt på Arkitekthögskolan – anordnad av föreningen Byggnadskultur. Ling deltog i debatten med bristande sakkunskap, men med all pondus som en lokal kändis kan uppbåda.

Detta är bakgrunden till att Arbetarpartiets representanter i fullmäktige blev upprörda då nämnde Ling även dök upp utanför fullmäktige – med det uppenbara syftet att påverka vissa viktiga politiker (alltså att bedriva lobbyverksamhet). I fullmäktigedebatten nämnde vi inte Ling vid namn. Däremot talade vi om för fullmäktige vad som pågick, nämligen att ”betalda bulvaner” för Baltic till och med hade fräckheten att agera utanför fullmäktigesalen – just den dag då frågan om Holmlunds, och därmed även indirekt Baltics, påtryckningar behandlades. Detta uppskattades inte av representanter för vissa partier i fullmäktige. De försökte tala om att ”hyfsa” språket. Vilket oerhört hyckleri! Representanterna för maktens triangel tillåter sig själva vad som helst. Men då de, och deras hovnarrar, blir kallade vid sitt rätta namn så blir de stötta i kanten. Ja, till och med ledsna. Så jag kunde inte undslippa mig ett uttalande som gick ut på att applåderna var ”patetiska”. Jag sa även att etablissemangets partier kunde applådera varandra inne i fullmäktigesalen, men att utanför fullmäktige fick de inga applåder av umeborna.

Två partier spelar falskt i denna fråga: Centern och Vänsterpartiet. C låtsas som om bygget på kajen INTE innebär att stadsbiblioteket ska flyttas. Inget annat parti anser detta. Vänsterpartiet kommer med en klädsam kritik av både Holmlund och Baltic. Just klädsam. Inte mer. För samtidigt har de röstat för att flytta stadsbiblioteket och de styr Umeå ihop med Socialdemokraterna – vilket innebär att även Vänsterpartiet ingår i maktens triangel. Så kritiken mot Holmlunds sms från V väger inte speciellt tungt. Ta Jan-Olov Carlssons försök att vara rolig som exempel. Jag anser att hela syftet med att fokusera på just Lennart Holmlund och hans sms är att ta bort uppmärksamheten från maktkoncentrationen. En fråga som är mycket viktigare.

Vi i Arbetarpartiet (f.d Rättvisepartiet Offensiv) kommer att fortsätta att bekämpa flytten av Stadsbiblioteket samt den maktkoncentration som blir allt tydligare. En maktkoncentration som till och med oroar åtminstone EN medarbetare på VK.

PS. Jag utgick tidigare ifrån att den person som sände en rockslagsknapp med text till tjänstemannen på museet var Staffan Ling. Just detta har visat sig vara felaktigt. I övrigt står vi fast vid allt vi skrivit om nämnde före detta komiker. DS

Partiledarstriden över inom SAP men arbetarrörelsen behöver fortfarande ett krisprogram

Av Jan Hägglund, 29 mars 2011 kl 11:23, 1 kommentar

Två av huvudfrågorna som avgör framtiden för socialdemokratin är: ska banden till facket bevaras; klarar partiet av att utforma en politik för bevarad välfärd, med full sysselsättning i centrum, i en global ekonomi.

Det som gjort socialdemokraterna unikt är dess förhållande till fackföreningarna. Främst till LO men även till TCO. Det var inte för inte som Olof Palme tog dåvarande TCO-ordföranden, Lennart Bodström, direkt in i regeringen! Partier som Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna samt Vänsterpartiet skulle snabbt tyna bort och dö utan statsbidrag och mediabevakning. De utgör endast utskott på statsförvaltningens höger-vänster skala. Med Socialdemokraterna är det annorlunda. LO har idag fortfarande drygt 1,5 miljoner medlemmar – trots ett stort ras efter 2006. TCO:s medlemsförbund samlar idag ca 1,2 miljoner medlemmar. Så länge socialdemokratins band till facken består kan S göra politisk comeback. Men om banden till facken kapas är en comeback inte sannolik.

Hotet mot välfärden …
Om bevarade band till fackföreningarna utgör den ena ödesfrågan för socialdemokratin så handlar den andra frågan om förmågan att utforma ett handlingsprogram för bevarad välfärd, med jobben i centrum, i en global ekonomi. Detta kräver ett handlingsprogram mot den kris som kan beskrivas på följande sätt: Sverige hotas av en avindustrialisering. Antalet industrijobb ökar i ”svenska” företag men de minskar i Sverige. Detta krymper skattebasen. Och pengarna till vård-skola-omsorg minskar – med ytterligare nedskärningar som följd. Dessutom tvingar bemanningsföretag ned lönerna samtidigt som arbetsrätten luckras upp.

… kräver ett krisprogram
För att möta dessa hot mot välfärden krävs ett krisprogram. Varifrån ska då arbetarna – och alla lågavlönade tjänstemän liksom andra låginkomsttagare – hämta styrka för att stoppa avindustrialiseringen, nedskärningarna inom vård-skola-omsorg samt hotet från bl a bemanningsföretag när det gäller löner och anställningstrygghet?

Försvaret av industrin, jobben och välfärden kommer att föras via facken. Eller inte alls. Under 70-talet genomfördes en rad arbetsrättsreformer, som lagarna om medbestämmande och anställningsskydd. Kronan på 70-talets fackliga offensiv var löntagarfonderna. Fonddebatten gav en insikt. De som kontrollerar företagens vinster styr samhällsutvecklingen: var ska investeringarna göras – i Kiruna eller Kina; vad ska produceras – vapen eller snabbtåg? Fonderna är döda. Men kampen, klasskampen, för kontroll över vinster, investeringar och löneavtal måste åter upp på dagordningen – fast denna gång på internationell nivå. Arbetsrätten kan inte göra halt vid nationsgränsen som på 70-talet. Klarar dagens fackföreningar denna uppgift? Nej. Inte utan ett verkligt arbetarparti.

Löntagarmakt mot avindustrialisering
Under hela valrörelsen undvek alla partiledare frågan om den hotande avindustrialiseringen. Detsamma gäller i diskussionen kring vem som skulle bli ny partiledare inom S. Istället talas det ständigt om den s k höger-vänster skalan. Detta är en fördummande diskussion. Striden inom S har stått mellan de som vill kapa banden LO – och de som inte vill göra detta. Framledes borde striden stå mellan de som vill stoppa avindustrialiseringen – och inte.
För finansfurstarna flyttar dels jobben utomlands, dels missköter de företagen. Under åren 2002 – 2006 delade tjugo granskade industriföretag ut 352 miljarder till sina ägare. Samtidigt uppgick investeringarna, i samma företag, endast till 312 miljarder. Trenden förstärks dessutom. I slutet på den undersökta perioden var utdelningarna dubbelt så stora som investeringarna! Detta visar på behovet av verklig löntagarmakt över vinsternas användning.

Socialdemokratins framtid hänger på förmågan att formulera en politik som ger lösningar på dessa, globaliseringens och kvartalkapitalismens, problem. En ny partiledare kan kanske svänga opinionssiffrorna för stunden – men ska alliansen besegras i valet 2014 krävs ett verkligt krisprogram för arbetarrörelsen. Men om istället banden till facken bryts måste ett nytt arbetarparti, med rötterna i fackföreningsrörelsen, byggas upp.

Marinofficerare moraliskt ansvariga för mordet på Olof Palme

Av Jan Hägglund, 4 mars 2011 kl 09:07, Bli först att kommentera

En avgörande faktor till att högern kunde erövra det politiska initiativet i Sverige under 1980-talets första hälft var u-båtsjakterna. Med hjälp av påstådda sovjetiska u-båtskränkningar piskade ett militär-medialt etablissemang – uppbackat av näringsliv och borgerliga partier – fram en hatstämning som idag är svår att föreställa sig.

Ett exempel är dåvarande utrikesminister Lennart Bodströms öde. Denne, modige, minister dristade sig till att ifrågasätta bevisen för att Sovjet verkligen bedrev ett systematiskt spioneri mot Sverige. Trots att ifrågasättandet skedde inofficiellt läckte Bodströms uppfattning ut. En närmast vanvettig kampanj drogs igång mot utrikesministern. Undertonen i denna kampanj var att Bodström var snudd på landsförrädare. De borgerliga partierna ställde ett misstroendevotum mot Bodström i riksdagen – som dock röstades ned. Men efter S-valsegern 1985 kände sig Olof Palme tvingad att ersätta Bodström. Kritiken från det militär-mediala etablissemanget gjorde det omöjligt för honom att stanna kvar. Palme offrade Bodström. Detta stärkte de högerextrema krafterna.

Bland de högerextrema utmärkte sig marinens officerare. Den 10 nov 1985 publicerade Svenska Dagbladet (SvD) intervjuer med tolv höga marinofficerare i vad som i praktiken utgjorde ett ”officersuppror” mot en folkvald regering. Ledningen för ett helt vapenslag – marinen – förklarade att den saknade förtroende för regeringen! Om något liknande hade skett, exempelvis i USA eller Frankrike, skulle regeringen omedelbart ha avskedat samtliga officerare. Dessutom skulle sannolikt den tongivande av officerarna ha ställts inför rätta för högförräderi.

Officersupproret hade inletts exakt en vecka tidigare. Detta i en debattartikel, också den i SvD, av kommendörkapten Hans von Hofsten. I sin artikel berör von Hofsten bl a diciplinen och befälsordningen inom det militära systemet. von Hofsten ställer bl a följande, i efterhand, mycket intressanta, fråga: ”Varför har då tecken på sprickor i lojaliteten (mot diciplin och befälsordning) visat sig de senaste dagarna?”. Han besvarar själv frågan: ”Omfattningen, intensiteten och allvaret i den främmande undervattensverksamheten i våra vatten förtigs, förringas eller t.o.m förlöjligas av statsminister och utrikesminister…”

Hofstens artikel innebar en upptrappning, dels av de högerextrema kretsarnas hets mot regeringen, dels av högerkrafternas strävan att ta över det allmänna politiska initiativet i Sverige. De tolv marinofficerarna backade inte bara upp von Hofsten. De gick längre i två avseenden. Vissa sa rakt ut att de saknade förtroende för regeringen. Till detta kom att flera av marinofficerarna speciellt pekade ut Olof Palme. Låt oss citera örlogskapten Leif Nylander respektive kapten Peter Nyrén: ”Regeringens reaktion är alltför lam. Den tar inte hotet på allvar. Jag litar inte på Olof Palme och regeringen i den här frågan”… ”Det kan vara personliga reflektioner från statsministern som styr utrikespolitiken. Jag litar inte på Olof Palme men på regeringen”.

Det är i diktaturer som militären förklarar om den har förtroende för en vald regering eller inte. I november 1985 utspelades, i all tysthet, en verklig konstitutionell kris i Sverige. Marinofficerarna utmanade helt öppet regeringen. I detta läge var det regeringens skyldighet att omedelbart vidta hårda diciplinära åtgärder mot de 13 officerarna. Så skedde inte. I det avgörande ögonblicket visade regeringen en farlig svaghet gentemot dessa, öppet antidemokratiska, officerare inom marinen.

Officerarna pekade offentligt ut statsministern som näst intill en landsförrädare. Om detta kunde ske offentligt i SvD behöver ingen sväva i tvivelsmål om vad som sades inofficiellt. Många militärer och poliser ansåg att Olof Palme var en spion och landsförrädare. Detta väckte den ena komponenten bakom mordet: blodtörsten. När regeringen sedan inte visade vem som bestämde, trots att den på ett öppet sätt utmanades av ledningen för marinen, kompletterades blodtörsten med den andra, nödvändiga, komponenten: ett förakt för regeringens och regeringschefens svaghet. Detta innebar att den kritiska massan uppnåddes. Kombinationen av officerarnas antydningar om landsförräderi, och regeringens tvekan att besvara denna öppna utmaning, ledde fram till mordet på Olof Palme.

Marinofficerarna är moraliskt ansvariga för mordet. Det är artikelförfattarens uppfattning. Detta innebär inte att någon av dessa officerare deltog i mordet. Den som kramade avtryckaren, kvällen den 28 februari, behövde inte ens ha tjänstgjort vid marinen – även om så naturligtvis kan ha varit fallet. Men de signaler som dessa 13 marinofficerare gav var så tydliga att såväl militärer, poliser som andra skjutkunniga högerextremister lätt kunde känna en ”kallelse” att ta saken i egna händer. Mordet behöver alltså inte ha några personliga, direkta eller indirekta, kopplingar till marinofficerarna. Men dessa 13 kan dock aldrig komma ifrån sitt moraliska ansvar för dådet. Detsamma gäller för övriga högre officerare inom marinen. Det var deras skyldighet att gå ut med en artikel där de tog tydligt avstånd ifrån von Hofsten och de övriga tolv. Men de teg, och samtyckte därmed, till skriverierna i SvD. Tre månader senare låg Olof Palme skjuten till döds på Sveavägen.

Hysterin kring u-båtsjakterna bidrog påtagligt till att högern, under 80-talet, kunde erövra det politiska initiativet. Senare utredningar, i ett annat samhällsklimat, har inte kunnat visa på sovjetiska u-båtskränkningar. Desto lättare är det att visa på effekterna av högervridningen: orimligt hög arbetslöshet, försvagad arbetsrätt, försämrad a-kassa. Mordet på Olof Palme utgör en del av detta politiska epokskifte.

Svd

Rättvisepartiet blir Arbetarpartiet

Av Jan Hägglund, 14 februari 2011 kl 10:15, 4 kommentarer

Arbetarpartiet är det nya namnet på vår politiska rörelse. Och ”Nya Arbetartidningen” blir namnet på vårt politiska språkrör. Namnet "Offensiven" försvinner.

Besluten om dessa nya namn togs, enhälligt, på våra medlemsmöten onsdag respektive torsdag 26-27 januari. Detta efter en diskussion som förts, i olika former, ända sedan vi bildade ett nytt parti i mars i fjol. Efter valet började diskussionen föras på ett mer organiserat sätt. Olika förslag inkom på våra medlemsmöten och skriftligt sedan kamrater fått tid för eftertanke. Men vissa förslag växte också fram i informella diskussioner där både medlemmar och sympatisörer deltog. Strax före jul kunde vi presentera hela sju förslag till nytt partinamn i vårt medlemsbrev. Och efter jul fem förslag till nytt namn på tidningen. Processen har involverat många. Givetvis främst våra medlemmar. Men ett av de bästa namnförslagen på tidningen kom från en medlem av ett annat parti.

Offensiven blir Nya Arbetartidningen
Medlemsbesluten måste dock kompletteras med juridiken. Först fredagen den 4 februari i år säkrade vi den juridiska rätten till namnet Arbetarpartiet, tillsammans med begreppen ”Enighet Rättvisa Socialism”, hos Valmyndigheten. Tisdag 8 februari säkrade vi rätten till Nya Arbetartidningen hos PRV (Patent- och Registreringsverket). Nedan kan alla se hur partinamnet kommer att se ut på våra framtida valsedlar. Av dessa framgår att Arbetarpartiet kommer att bli vårt namn i dagligt tal. Det är så vi vill ha det. Arbetarrörelsen behöver verkligen ett nytt parti – som kämpar för enighet, rättvisa och socialism.

Mer än namnbyten
Att vi beslutat anta Arbetarpartiet och Nya Arbetartidningen som beteckningar för vår politiska riktning utgör mer än byten av namn. Tillsammans med den pågående diskussionen om ett partiprogram, och förändringar av våra arbetsmetoder, ger våra nya namn uttryck för en djupare förändring. Vi arbetar medvetet för att omvandla vår politiska riktning så att den ska stå starkare inför den nya epoken av kriser och krig. Vi tänker på den globala ekonomiska krisen för kapitalismen som präglat världen sedan hösten 2008. Denna kris får nu allt tydligare uttryck militärt, sociala och politiskt. Vi tänker på USA:s oförmåga att segra i Irak och Afghanistan; på den pågående revolutionära rörelsen i de arabiska länderna med Tunisien och Egypten i spetsen. Vi ser även den allvarliga krisen för socialdemokratin i Sverige. Och vi har inte glömt den klimatkris som hotar den mänskliga civilisationen.

En socialistisk del av arbetarrörelsen
Arbetarpartiets målsättning är att göra sig förtjänt av en ställning som en erkänd del av arbetarrörelsen – i konkurrens med socialdemokraterna, vänsterpartiet och de fackliga ledarna. Detta innebär att vi måste erbjuda ett alternativ – som en stridbar socialistisk riktning. Även om vårt alternativ, i första hand, kommer att vara politiskt måste vi även ta organisatoriska steg framåt. En av många uppgifter som ligger framför oss är att bredda vår verksamhet. Även om detta har påbörjats inom facket och på arbetsplatserna – samt bland ungdomar, studenter och invandrare – ligger det ännu bara i sin linda. Vi måste också göra en kraftfull satsning på att öka vår geografiska spridning. Vi har idag prenumeranter runt om i Sverige – men de måste bli fler. Vår tidning säljs bl a i Umeå, Stockholm och Dalarna. Men vi måste organisera oss på många nya orter.

1 500 namn krävs
Ett tillfälle att fördjupa, och geografiskt bredda, vår verksamhet är den namninsamling som vi kommer att starta. Vi ska samla in 1 500 namnunderskrifter för att registrera Arbetarpartiet inför valen i Sveriges alla kommuner och landsting. Samt – om och när läget så kräver i framtiden – även kunna ställa upp i riksdagsvalet. Ett annat sätt är att fortsätta kampen för att fälla Reinfeldt 2014. Vi breddar, och fördjupar, vår verksamhet även genom att delta i arbetarrörelsens eftervalsdebatt. Här för vi fram behovet av ett krisprogram mot arbetslösheten och allt otryggare jobb. En del av vårt alternativ innebär grön industriell produktion. Dels för att säkra jobben både inom industri och inom vård-skola-omsorg. Dels som en del i försvaret av klimatet. I vårt alternativ ingår att facket tar upp kampen om ägande och kontroll av banker och storföretag. Vi är skyldiga att delta i fackets arbete, liksom i andra massorganisationer. För att kunna vinna medlemmar och prenumeranter, runt om i landet, under arbetet för de 1 500 underskrifterna måste vi kombinera vårt politiska budskap med kampanjen för namnen.

Du kan göra skillnad
Övergången till Arbetarpartiet och Nya Arbetartidningen utgör, vi vill understryka detta, mycket mer än bara namnbyten. De nya namnen är ett, av flera, led i vår beslutsamma strävan att etablera oss som en erkänd del av arbetarrörelsen. Detta i en epok som präglas av globala kriser, krig och en intensifierad strid mellan samhällets sociala klasser.

– Arbetartidningen står öppen för dig som vill hjälpa oss att avslöja klassamhället: dess dubbla kvinnoförtryck, rasism, miljöförstöring – och pamparnas mygel.

– Arbetarpartiet är till för dig som tänkt sluta gnälla över orättvisorna – och istället vill ta strid för att avskaffa orättvisorna.

VK, SR

Nej till kulturhus på kajen för 700 miljoner!

Av Jan Hägglund, 1 februari 2011 kl 10:36, 2 kommentarer

Bygg ut stadsbiblioteket till ett kulturhus vid Vasaplan

Rättvisepartiet Socialisterna Enhet säger nej till en flytt av Stadsbiblioteket till ett nytt kulturhus på kajen för 700 miljoner kronor. Istället vill vi bygga ut och utveckla det nuvarande biblioteket. Här nedan följer våra argument mot en flytt:

Lokalerna är fräscha: Det är bara 25 år sedan biblioteket invigdes i nya lokaler. I lokalerna finns idag till magasin och kontor – vilket är positivt. Önskemålen om en avsevärt ökad lokalyta har inte initierats av verksamheten eller personalen – utan kommer uppifrån. Personalens önskemål har istället handlat om en utarmning av verksamheterna där tjänster inte tillsätts när personal går i pension.

Närhet: Dagens bibliotek har en uppenbar närhet till lokaltrafik och parkeringar (Nanna). Det ligger helt enkelt mitt i centrum – precis som Kulturhuset i Stockholm har en absolut central placering.

Kulturkvarteret: Biblioteket är redan idag en viktig del i ett kulturkvarter där Folkets hus och Operan ingår. Här pågår varje vecka olika kulturaktiviteter. En flytt ner till kajen skulle, i praktiken, innebära en delning av Umeås kulturverksamheter.

Flexibilitet: Kommunen äger hela den fastighet som biblioteket ingår i – vilket gör att anpassningar av hus/verksamheter är maximalt smidigt.

Möjlighet till utbyggnad: I utredningen 2010-04-09 (”Det ska vara så stort så att alla som vill komma in får plats”) sägs att man kan ”öka nuvarande yta med 450 m2 genom att frilägga idag uthyrda kontorslokaler på plan ett och tre samt en möjlig påbyggnad med en våning ovanpå ljusgården. Detta är inte sant.
Med ombyggnationer skulle man kunna få ut ytterligare åtminstone 3 500 m2. Detta förutsätter att man glasar in trädgården och taket ovanpå dagens tidningshall – vilket skulle skapa ett intressant och lockande rum på Vasaplan. Och ge ett helt våningsplan av utrymme på det stora grustak som nu finns där. Man skulle dessutom kunna frilägga kontorslokaler på plan 1, och göra om dessa till publik yta. Till sist kan man ta kommunfullmäktiges sessionssal i anspråk. Den används ju i snitt inte mer än någon gång i månaden.

Ett alternativt Kulturens Hus: Skulle man dessutom bygga samman bibliotekshuset med Folkets hus skulle man kunna få ett kulturhus. På Folkets hus finns scener som rymmer jazzfestival, folkmusikfestival samt Umeå Open – Sveriges största inomhuspopfestival. Här kan man få den korsbefruktning mellan olika kulturyttringar som man vill skapa med det mycket dyrare Kajbygget. I Folket hus finns också möteslokaler som skulle kunna nyttjas av föreningar på kvällstid. Dessutom skulle man kunna bygga så att man kunde stänga av flödet av folk mellan de båda byggnaderna vid behov.

Kostnaderna: För 700 miljoner, eller 54 miljoner per år, får man ett dyrare bibliotek i ett sämre läge. Idag är kulturnämndens hela budget på 96 miljoner, varav dagens stadsbibliotek står för 11 miljoner. Bara hyreshöjningen motsvarar alltså en ramökning på 50 procent för kulturnämnden. Hur mycket kommer verksamheterna i huset att kosta? Helt klart finns en risk att man utarmar innehållet. I en rapport till Kulturnämnden 2010-04-09 (”Det ska vara så stort så att alla som vill komma in får plats”) sägs att: ”För små barn och många äldre är geografisk närhet avgörande för om man kan delta i kulturella aktiviteter.” Detta innebär att det måste finnas anpassade och tillgängliga lokaler för kulturutövning på stadsdelarna. Hur ska tillgängligheten på stadsdelarna kunna förbättras eller ens hållas på dagens nivå om man ska bygga ett kulturens hus med en kostnad på över 50 miljoner kr per år?

Till vad ska lokalerna användas? Ännu finns ingen kartläggning över lokalbehoven i kulturen i Umeå. Frågorna är många: Kommer verksamhetslokaler som redan finns idag – och som är funktionella att slås ut? Är de verksamheter som skulle kunna vara aktuella för en flytt över huvud taget intresserade – eller är hyrorna i det nya huset avskräckande? Med en utbyggnad av det gamla biblioteket skulle kunna ske etappvis – allt eftersom nya lokalbehov uppstår. Och i samråd med kulturverksamheterna. Med det nya kulturhuset får man helt plötsligt 18500 m2 som man måste fylla.

Stadsmiljön – luftkvalité: En placering av Kulturhuset nere vid kajen kommer troligen att öka trafiken mer än en utbyggnad av det nuvarande biblioteket – med samma besöksfrekvens. Av den enkla anledningen att bussarna stannar utanför dörrarna på det gamla biblioteket – medan det är en bra bit att gå från Vasaplan ner till kajen. I samrådshandlingen, Planprogrammet, för förändringarna i Kvarteret Heimdal, skriver man: ”det finns anledning att anta att planen medför ökat överskridande av miljökvalitétsnormen”.

Stadsmiljön – utseende: En utbyggnad av det gamla biblioteket skulle smälta in utomordentligt på Vasaplan. Både bibliotekshuset och Folkets hus är byggda ungefär samtidigt. En sammanbyggnad av dessa hus, där den otrevliga bakgatan mellan de båda husen försvinner, skulle snarare innebära en förbättring av stadsbilden. Med Kulturhuset nere vid kajen ger man sig in i en kulturmiljö av riksintresse (enligt miljöbalken 3 kap § 6). En del av denna kulturmiljö är hamnområdet från strandgatan ner till kajen. Storgatan utpekas som ett kommunikationsstråk som är särskilt representativt för riksintresset kallat ”Storgatsmiljön genom centrum”. Bebyggelsen på mellan 4 -13 våningars höjd kommer att påverka omgivningen negativt.

Staden mellan broarna: I planprogrammet till kv Heimdal, med det nya Kulturhuset, föreslås Strandgatan fortsatt vara öppen för trafik. Men att denna gata ger en barriäreffekt mellan staden och älven var ju tidigare en av utgångspunkterna för en förändring i staden mellan broarna. Och det är inte så lite trafik heller. Enligt en trafikmätning från 2009 handlade det om 5500 fordon per dygn med en maxnivå på 885 per timme – dvs en bil var femte sekund. Dessutom verkar utrymmet mellan Kulturhuset och älvskanten bli mycket litet. Istället för att bli av med en barriär mot älven kan Kulturhusbygget , i sig själv innebära en barriär. Vi ser istället att man jobbar vidare med det förslag som kommunens egna tjänstemän tog fram i december 2001 – där en av de bärande idéerna var att bli kvitt med trafiken längs Strandgatan. Frågan är om detta är möjligt? Hur som helst: slipper man Kulturhuset som en koloss mitt på kajen får man ett öppet stråk ända från arkitekthögskolan till Hamnmagasinet som kommer att vara mycket tilltalande.

SAP och LO letar ledare men arbetarrörelsen behöver ett verkligt krisprogram

Av Jan Hägglund, 20 januari 2011 kl 13:37, Bli först att kommentera

Det råder kris inom arbetarrörelsen. Socialdemokraterna förlamas av valnederlaget och striden om vem som ska ersätta Mona Sahlin. Någon självklar kandidat finns ej. Inom LO avgår den av skandaler nedsvärtade Wanja Lundby-Wedin. Även inom LO finns inre motsättningar. De stukade byråkraterna inom SAP och LO letar syndabockar och nya ledare. Men vad arbetare och andra löntagare behöver är ett verkligt krisprogram som försvarar skola-vård-omsorg och bekämpar den pågående avindustrialiseringen.

Alliansregeringen har hittills stärkts av krisen inom oppositionen. I den senaste opinionsundersökningen från SKOP får SAP historiskt låga 24,4 procent – tio procentenheter mindre än M som fick 35,7 procent! På de borgerliga ledarsidorna råder glädjeyra. Göteborgsposten har t o m jämfört Reinfeldt med Tage Erlander och Per-Albin Hansson.

Jämförelsen är absurd. Erlander var statsminister under kapitalismens starkaste tillväxtepok då Fattigsverige avskaffades; då semestrar, pensioner och andra trygghetssystem byggdes ut samtidigt som sjukvård, skola och boende förbättrades. Reinfeldtregeringen, däremot, har inte lyckats bygga någonting. Den river ned. Massarbetslösheten ligger, efter finanskrisen, på en ny rekordhög nivå. Den höga arbetslösheten används som ett vapen för att pressa ned löner, försämra arbetstrygghet, a-kassa och sjukersättning. Alliansen genomför ett av de värsta angreppen mot välfärden genom tiderna. Med ett sådant program blir man aldrig folkkär – utan motsatsen.
Det katastrofala valnederlaget belastar alla i S-ledningen som stödde idén med det rödgröna samarbetet. Till detta ska nu läggas Primeskandalen. Kända socialdemokrater, t ex SSU:s tidigare ordförande Niklas Nordström, har tagit emot betalning av arbetsgivarnas organisation Svenskt Näringsliv för att vrida partiet än mer åt höger. Denna nya drängtjänst åt kapitalet visar hur långt delar av partibyråkratin fjärmat sig från arbetarklassen. S-ledningens passiva hållning i frågan tyder på att många har känt till förhållandet – om än inte deltagit själva.

Ett av Sahlins syften med samarbetet med det antifackliga MP var att kapa banden med facket. Primeskandalen understryker att den verkliga striden inom SAP står mellan den partihöger som vill frigöra sig från allt inflytande från arbetare och låginkomsttagare – genom att kapa banden med facket – och de som inser att det just är kopplingen till LO som gör Socialdemokraterna unika. Skandalen visar också att rötan inom SAP:s antifackliga kretsar inte längre känner några gränser. Att IF Metalls ordförande, Stefan Löfvén, på nämnts som en tänkbar kandidat till partiledarposten är ett tecken på att partihögern gått för långt och framkallat en motreaktion.

Även inom Vänsterpartiet blåser det upp till strid om partiledarposten. Men inte mellan två kandidater med olika politiska program. Ohly och Sjöstedt har varit rörande överens om att offra sitt partis hjärtefrågor för möjligheten att få en och annan ministerpost i händelse av en seger för de rödgröna. Inte heller i V märks någon insikt om att arbetare och löntagare behöver ett verkligt krisprogram att samlas kring.

Det behövs ett verkligt arbetarparti som organiserar och mobiliserar arbetare och andra löntagare till kamp för ett krisprogram – i strid med den globaliserade storfinansen. Ett program som tar strid mot att löntagarna nu får betala finanskrisen genom nya nedskärningar inom skola-vård-omsorg; ett program som riktar blickarna mot behovet av att stoppa avindustrialiseringen genom att arbetare, och andra löntagare, tillkämpar sig makten att styra storföretagens jättevinster tillbaka in i produktionen, för att säkra jobb och välfärdssystem. Ett sådant arbetarparti måste ha starka band till fackföreningsrörelsen.

SvD DN LO-tidningen VK DN VF

Socialdemokraterna mot splittring eller omvandling till borgerligt parti?

Av Jan Hägglund, 17 december 2010 kl 15:31, Bli först att kommentera

Socialdemokratiska arbetarpartiet (SAP) har ett katastrofval bakom sig. Framför sig har partiet en debatt om program och ledning. Media fylls av förvirrade inlägg. Om partiledarkandidater, om en höger respektive vänster, om behovet av politisk förnyelse. Frågan är: vad är den djupare betydelsen av SAP:s kris och eftervalsdebatt?

Även borgerligheten är försvagad. Detta måste understrykas innan någon djupare analys av SAP:s framtid kan göras. Vad gäller antalet erhållna procent stod Alliansen i praktiken still i riksdagsvalet (från 48,2 % till 49,3). Till detta ska läggas både borgerlig försvagning och splittring. För inom alliansen krympte alla partier utom M. Då SAP förlorade makten 1976 var det till enbart tre partier (C, M och FP). Men idag är borgerligheten uppsplittrad på dubbelt så många partier (KD, MP och SD har tillkommit). Och Alliansen kommer inte att klara sitt huvudlöfte, att avskaffa utanförskapet, eftersom kapitalismen inte förmår skapa jobb till den dryga miljon som står utanför arbetsmarknaden. För detta kommer sannolikt Alliansen att bestraffas av väljarna 2014. Dessa faktorer gör det högst osannolikt att alla borgerliga partier överlever nästa val. Borgerligheten vann inte valet – det var SAP som förlorade.

Två frågor avgör SAP:s framtid. Ska banden mellan parti och fack bevaras? Kan SAP formulera en politik för en globaliserad kapitalism? Banden till fackföreningarna är det som gör SAP unikt. Partiet är främst kopplat till LO men även till TCO. Partier som C, FP och även V utgör bara riksdagsutskott på statsförvaltningen. De dör utan skattebidrag och mediabevakning. Med SAP är det annorlunda. Samhällets rikedomar skapas inom produktionen och fördelas genom kampen mellan arbetsgivarna och facken. Fackföreningarna utgör samhällets starkaste maktstruktur – om dess ledare vågar att använda styrkan hos arbetare och tjänstemän. Så länge SAP:s band till facken består kan partiet komma igen. Borgerlighetens splittring och svaghet underlättar en politisk comeback. Men kapas banden är en politisk comeback för SAP inte trolig.

Sahlin ville omvandla SAP till ett borgarparti. Detta låg bakom hennes försök till en allians enbart med det anti-fackliga MP. Den partihöger Sahlin tillhör vill, precis som Borgerligheten, avveckla välfärdssamhället i snabbare tempo. Men partihögern bromsas av att de lågavlönade, som är de största förlorarna då välfärden slås sönder, fortfarande har ett inflytande över SAP – just via facken. Partihögerns slutuppgörelse med välfärden skulle gå mycket lättare om de lyckades frigöra sig från LO. Sahlins försök misslyckades, och banden mellan parti och fack finns kvar, hårt ansträngda. Men högern inom SAP kommer att försätta angreppen, på välfärden och banden till facket. Avindustrialisering och försämrad arbetsrätt oroar inte de karriärister partihögern består av. Den vill hämta sin kraft från statsapparat och skattepengar istället för från den fackliga struktur den ser som sin fiende. Den djupare betydelsen av SAP:s kris, och eftervalsdebatt, är att det är partiets själva klasskaraktär som angrips. Partihögern vill kapa banden till facket och omvandla SAP till ett, sjunde, borgarparti. Deras motståndare inom SAP saknar ett eget svar på hur industri och välfärd ska försvaras i en global ekonomi. De kan därför bara vänta på nästa angrepp från partihögern.

Kraften måste hämtas från arbetsplatserna. Under 70-talet innebar pressen underifrån, från arbetsplatserna, en offensiv period för facken och SAP. Reformer genomfördes på arbetsmarknaden med lagar om medbestämmande och anställningsskydd. Skarpast var debatten om Meidners förslag till löntagarfonder. Förändringarna var otillräckliga. Men perioden innebar att många då insåg att den som kontrollerade företagens vinster också bestämde utvecklingen på arbetsplatser och i övriga samhället. Var ska investeringarna göras – i Kiruna eller Kina; i vad – vapen eller järnväg; hur – i självstyre eller själsdöd? Det krävs ett krisprogram mot avindustrialisering, till försvar av arbetsrätt och välfärd. Antalet industrijobb i ”svenska” företag ökar, men i Sverige krymper industrin. Därmed minskar skattebasen och även pengarna till vård-skola-omsorg. Samtidigt ökar inkomstklyftorna liksom otryggheten på arbetsplatserna. Pressen från bemanningsföretag måste bemötas. Återigen måste kampen om kontrollen över vinster och investeringar upp på dagordningen. Men denna gång på en europeisk nivå med början i internationella koncerner som Volvo Group. Kampen kring vinster, löner och arbetstrygghet gör inte halt vid nationsgränsen. Kring alla dessa frågor måste löntagarna få säga sitt i demokratiska rådslag.

Arbetarna behöver ett eget parti. Arbetsgivarna har sex stycken. Arbetarnas parti måste sträva efter brett stöd kring det skisserade krisprogrammet för kontroll över vinster och investeringar; för att stoppa avindustrialisering och nedskärningar inom vård-skola-omsorg. Krisprogrammet måste även stödja en facklig offensiv för anständiga löner, anställningstrygghet genom stridsåtgärder och kollektivavtal på internationell nivå. Ett sådant program kan besegra Alliansen 2014. Ett sådant program kan också mobilisera arbetare, i blå kläder och i vita, för en demokratisk socialistisk samhällsomvandling.

Partisplittring eller omvandling till borgarparti? Den exakta utvecklingen inom SAP är omöjlig att förutsäga. Men en process har inletts som, för eller senare, kommer att avgöra frågan om SAP:s klasskaraktär som öppet har ifrågasatts av partihögerns Mona Sahlin. Segrar högern, och lyckas kapa banden till LO, blir facken politiskt hemlösa och SAP omvandlas till ett borgerligt parti. En partisplittring, i en eller annan form, kan inte uteslutas. Behovet av att arbetarklassen samlas runt ett krisprogram ökar – med varje förlorat jobb och varje ny nedskärning. Ett krisprogram utgör den grund som ett nytt arbetsplats- och fackföreningsbaserat parti måste ha. Rättvisepartiet Socialisterna Enhet förbereder sig för en av de mest dramatiska perioderna inom arbetarrörelsen någonsin. I Sverige och internationellt.

AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, DN, LoT, LoT

Anklagelser och spekulationer om Assange

Av Jan Hägglund, 17 december 2010 kl 10:23, Bli först att kommentera

Wikileaks grundare och frontfigur, Julian Assange, som suttit häktad i Storbritannien, har nu släppts fri mot borgen. Assange står fortfarande aklagad för ett fall av våldtäkt, tre fall av sexuellt ofredande samt ett fall av olaga tvång, och rättsprocessen kommer att återupptas efter nyår. Brotten ska ha inträffat vid Assanges besök i Sverige dit han inbjudits av Socialdemokratiska broderskapsrörelsen.

Anklagelserna om våldtäkt kommer från den kvinna som Assange bodde hos under sina två veckor i Sverige samt från en annan kvinna. Ord står mot ord. Assange hävdar att han haft tillfälliga relationer med kvinnorna men att det skett med deras medgivande.

Anklagelserna mot Assange har omgärdats av spekulationer. De kommer vid en tidpunkt när Assange gjort sig till fiende med all världens diplomater och underrättelsetjänster. Den svenska åklagarmyndighetens agerande har också ifrågasatts då en anhållan av Assange först utfärdades och sedan drogs tillbaka med motiveringen att misstankarna avfärdats. Till sist anhölls Assange ändå i sin frånvaro och blev internationellt efterlyst.

Anklagelser om våldtäkt är inget som kan avfärdas lättvindigt. Om det ligger någon sanning bakom anklagelserna om våldtäkt är upp till en domstol att avgöra. Vi kan bara hoppas, för Assanges och för de målsägande kvinnorna skull, att en eventuell rättegång ska ske på ett korrekt sätt – utan politiska påtryckningar. Frågan är dock om det är möjligt i detta fall.

Det finns på förhand två tydliga förlorare i denna rättsprocess. Dels Julian Assange och Wikileaks vars avslöjanden svärtas ned av våldtäktsanklagelsen. Dels de båda kvinnorna vars historia alltid kommer att ifrågasättas även om de får rätt i domstol. De enda vinnarna i denna process är de krafter som vill flytta uppmärksamheten bort från innehållet i Wikileaks avslöjanden.

DN, SvD

Ägarna plundrar företagen

Av Jan Hägglund, 3 december 2010 kl 09:46, Bli först att kommentera

I vår senaste tidning, Offensiven nr 14, publicerade vi en del skrämmande statistik vad gäller de svenska industrijobbens framtid. På 40 år, från 1965 till 2005, halverades svensk andel av världens export – från 2,5 procent till 1,2 procent. Bakom dessa siffror ligger det faktum att de svenska industriföretagen får allt svårare att konkurrera på världsmarknaden.

De senaste decennierna har svensk industri genomgått flera kriser. Under 70-talet försvann hela industribranscher som textil- och varvsindustrin. Traditionstyngda företag som Eriksson och ABB har ifrågasatts. I samband med finanskrisen ifrågasattes hela personbilstillverkningen. På sikt hotar en avindustrialisering av Sverige – med oanade konsekvenser för välfärden som följd. Avsaknaden av ett program för att möta denna avindustrialisering är en viktig orsak till Socialdemokratins decennielånga nedåtgående trend.

Grunden för krisen inom industrin är att företagen inte investerar tillräckligt mycket.
Ett sätt att mäta investeringarna är att beräkna den s.k. investeringskvoten – dvs alla bruttoinvesteringar i förhållande till hela BNP. Mellan 1980 och 1992 låg investeringskvoten i Sverige på cirka 18 procent, mellan 1993 och 2005 var snittet endast 13 procent. Även jämfört med andra EU-länder ligger Sverige lågt.

Även nyinvesteringarna (dvs att företaget satsar på nya eller fler maskiner) sjunker. I mitten av 00-talet låg nyinvesteringarna på 8,5 % av BNP. På 60-talet pendlade siffran mellan 15-20 %. Ännu mer oroande är det att mellan 2001 och 2005 var avskrivningarna inom svensk tillverkningsindustri större än investeringarna. Detta innebär att företagen inte ens ersätter maskiner som blir gamla.
I praktiken innebär detta att företagen förfaller. Orsaken till de låga investeringsnivåerna är inte att det saknas pengar. Det handlar istället om att företagens resurser hellre delas ut till aktieägarna än att de investeras.

Under det senaste decenniet har allt mer av vinsterna gått till utdelningar – och allt mindre till investeringar. Under åren 2002-2006 delade 20 granskade industriföretag ut 352 miljarder till sina ägare. Investeringarna stannade på 312 miljarder. Och trenden är negativ. I slutet av den undersökta perioden var utdelningarna dubbelt så stora som investeringarna. De stora aktieägarna har drabbats av en ofattbar girighet. Ett exempel är Volvo Group där ägarna till och med tagit ut mer utdelning än vad företaget haft i vinst! Med följden att Volvo, när finanskrisen slog till, stod sämre rustade än innan högkonjunkturen. En närmast brottslig plundring av företaget.

Antal anställda i svenska storföretag

I Sverige I utlandet Totalt
1987 747 341 487 707 1 235 048

1997 667 046 628 501 1 295 547

2008 480 224 1 140 670 1 620 894

Förändring: -36 % +134% +31%