Etikett: Arbetarrörelsen

Skuldvågen rullar vidare – välfärden hotas

Av , , Bli först att kommentera 3

Borgerligheten lyckades aldrig lösa krisen 2008. Däremot lyckades den skjuta upp krisen och förflytta dess tyngsta bördor från bank- och kreditsektorn till att huvudsakligen drabba skola, vård, pensioner samt underhållet av infrastrukturen som exempelvis vägar och järnvägar.

Krisen kan delvis liknas vid en vågrörelse, bestående av ett växande skuldberg, som utlöstes av finanskrisen. Skuldberget hade byggts upp inom bank- och kreditsektorn, genom en enorm utlåning i spekulativt syfte, mot liten eller ingen säkerhet. Man tjänar ju mer på att få tillbaka fem procent på en utlånad miljard än på en utlånad miljon, förutsatt att låntagaren kan återbetala sin skuld. Vilket alltså långtifrån alltid var fallet.

Likt en destruktiv vågrörelse drabbade skuldbördan nästan omedelbart övrig privat ekonomi. Volvos försäljning av lastbilar föll dramatiskt. Åkerier som behövde nya lastbilar kunde inte köpa eftersom de inte fick låna i ”åkeribanken”. Banken vågade inte låna ut pengar innan andra banker återbetalat sina skulder till ”åkeribanken” – vilket kunde dröja. Då liknande processer ägde rum inom hela privata sektorn blev resultatet fallande produktion och sysselsättning samt minskade skatteinkomster. För att få fart på hjulen i den privata ekonomin fångades skuldvågen upp – men bara tillfälligtvis. De enorma skuldberg som tyngde bank- och kreditsektorn överfördes sedan till offentliga sektorn, ofta genom utbyte.

Staten övertog de fordringar som bank- och kreditsektorn hade på skakiga företag som bara kunde återbetala delar av sina skulder, eller inget alls. Skuldvågen vandrade alltså, i form av tillgångar som ofta bara existerade på papperet, från bankerna till offentliga sektorn. Från staten till bankerna vandrade däremot värdepapper som vid denna tid ansågs vara det säkraste som fanns, statsobligationer. En stat ansågs nämligen alltid kunna betala sina skulder. Men vid denna tidpunkt började många länders statsskuld att växa i allt snabbare takt. Kopplingen till den skuldvåg som sattes i rörelse av finanskrisen är tydlig. Dels ökade staternas skulder genom kostnaden för att rädda kreditsektorn. Dels på grund av att minskad tillväxt och sysselsättning ledde till krympande skatteinkomster.

Den skuldvåg som, tillfälligtvis, fångats upp av den offentliga sektorn sliter sig här lös. Skuldvågen hade då också växt i styrka. Flera stater, som tillfälligt hade fångat upp skuldvågen genom att överta bank- och kreditsektorns dåliga fordringar, hotas nu själva att slukas av den kombinerade effekten från skuldvågen och nedgången i världskonjunkturen. Detta är bakgrunden till det desperata tonfallet i samband med diskussionen om eurozonens framtid.

Om borgerligheten får som den vill så återstår det andra steget i förflyttningen av skuldvågen. Det första steget gick ut på att överföra bankernas kreditförluster till staten i form av en kraftigt ökad statsskuld. Det andra steget går ut på att låta arbetarklassen betala av statsskulden genom kraftiga nedskärningar inom vård, skola, pensions- och socialförsäkringssystemen.

Arbetarpartiets mål är att så inte ska bli fallet. Vårt arbete för att bli en tredje, socialistisk, riktning inom arbetarrörelsen ska ses i detta sammanhang.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Partiledarstriden över inom SAP – men arbetarrörelsen behöver fortfarande ett krisprogram

Av , , 1 kommentar 0

Två av huvudfrågorna som avgör framtiden för socialdemokratin är: ska banden till facket bevaras; klarar partiet av att utforma en politik för bevarad välfärd, med full sysselsättning i centrum, i en global ekonomi.

Det som gjort socialdemokraterna unikt är dess förhållande till fackföreningarna. Främst till LO men även till TCO. Det var inte för inte som Olof Palme tog dåvarande TCO-ordföranden, Lennart Bodström, direkt in i regeringen! Partier som Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna samt Vänsterpartiet skulle snabbt tyna bort och dö utan statsbidrag och mediabevakning. De utgör endast utskott på statsförvaltningens höger-vänster skala. Med Socialdemokraterna är det annorlunda. LO har idag fortfarande drygt 1,5 miljoner medlemmar – trots ett stort ras efter 2006. TCO:s medlemsförbund samlar idag ca 1,2 miljoner medlemmar. Så länge socialdemokratins band till facken består kan S göra politisk comeback. Men om banden till facken kapas är en comeback inte sannolik.

Hotet mot välfärden …
Om bevarade band till fackföreningarna utgör den ena ödesfrågan för socialdemokratin så handlar den andra frågan om förmågan att utforma ett handlingsprogram för bevarad välfärd, med jobben i centrum, i en global ekonomi. Detta kräver ett handlingsprogram mot den kris som kan beskrivas på följande sätt: Sverige hotas av en avindustrialisering. Antalet industrijobb ökar i ”svenska” företag men de minskar i Sverige. Detta krymper skattebasen. Och pengarna till vård-skola-omsorg minskar – med ytterligare nedskärningar som följd. Dessutom tvingar bemanningsföretag ned lönerna samtidigt som arbetsrätten luckras upp.

… kräver ett krisprogram
För att möta dessa hot mot välfärden krävs ett krisprogram. Varifrån ska då arbetarna – och alla lågavlönade tjänstemän liksom andra låginkomsttagare – hämta styrka för att stoppa avindustrialiseringen, nedskärningarna inom vård-skola-omsorg samt hotet från bl a bemanningsföretag när det gäller löner och anställningstrygghet?

Försvaret av industrin, jobben och välfärden kommer att föras via facken. Eller inte alls. Under 70-talet genomfördes en rad arbetsrättsreformer, som lagarna om medbestämmande och anställningsskydd. Kronan på 70-talets fackliga offensiv var löntagarfonderna. Fonddebatten gav en insikt. De som kontrollerar företagens vinster styr samhällsutvecklingen: var ska investeringarna göras – i Kiruna eller Kina; vad ska produceras – vapen eller snabbtåg? Fonderna är döda. Men kampen, klasskampen, för kontroll över vinster, investeringar och löneavtal måste åter upp på dagordningen – fast denna gång på internationell nivå. Arbetsrätten kan inte göra halt vid nationsgränsen som på 70-talet. Klarar dagens fackföreningar denna uppgift? Nej. Inte utan ett verkligt arbetarparti.

Löntagarmakt mot avindustrialisering
Under hela valrörelsen undvek alla partiledare frågan om den hotande avindustrialiseringen. Detsamma gäller i diskussionen kring vem som skulle bli ny partiledare inom S. Istället talas det ständigt om den s k höger-vänster skalan. Detta är en fördummande diskussion. Striden inom S har stått mellan de som vill kapa banden LO – och de som inte vill göra detta. Framledes borde striden stå mellan de som vill stoppa avindustrialiseringen – och inte.
För finansfurstarna flyttar dels jobben utomlands, dels missköter de företagen. Under åren 2002 – 2006 delade tjugo granskade industriföretag ut 352 miljarder till sina ägare. Samtidigt uppgick investeringarna, i samma företag, endast till 312 miljarder. Trenden förstärks dessutom. I slutet på den undersökta perioden var utdelningarna dubbelt så stora som investeringarna! Detta visar på behovet av verklig löntagarmakt över vinsternas användning.

Socialdemokratins framtid hänger på förmågan att formulera en politik som ger lösningar på dessa, globaliseringens och kvartalkapitalismens, problem. En ny partiledare kan kanske svänga opinionssiffrorna för stunden – men ska alliansen besegras i valet 2014 krävs ett verkligt krisprogram för arbetarrörelsen. Men om istället banden till facken bryts måste ett nytt arbetarparti, med rötterna i fackföreningsrörelsen, byggas upp.

Rättvisepartiet blir Arbetarpartiet

Av , , 4 kommentarer 8

Arbetarpartiet är det nya namnet på vår politiska rörelse. Och  ”Nya Arbetartidningen” blir namnet på vårt politiska språkrör. Namnet "Offensiven" försvinner. 

Besluten om dessa nya namn togs,  enhälligt, på våra medlemsmöten onsdag respektive torsdag 26-27 januari. Detta efter en diskussion som förts, i olika former, ända sedan vi bildade ett nytt parti i mars i fjol. Efter valet började diskussionen föras på ett mer organiserat sätt. Olika förslag inkom på våra medlemsmöten och skriftligt sedan kamrater fått tid för eftertanke. Men vissa förslag växte också fram i informella diskussioner där både medlemmar och sympatisörer deltog. Strax före jul kunde vi presentera hela sju förslag till nytt partinamn i vårt medlemsbrev. Och efter jul fem förslag till nytt namn på tidningen. Processen har involverat många. Givetvis främst våra medlemmar. Men ett av de bästa namnförslagen på tidningen kom från en medlem av ett annat parti.

Offensiven blir Nya Arbetartidningen
Medlemsbesluten måste dock kompletteras med juridiken. Först fredagen den 4 februari i år säkrade vi den juridiska rätten till namnet Arbetarpartiet, tillsammans med begreppen ”Enighet Rättvisa Socialism”, hos Valmyndigheten. Tisdag 8 februari säkrade vi rätten till Nya Arbetartidningen hos PRV (Patent- och Registreringsverket).  Nedan kan alla se hur partinamnet kommer att se ut på våra framtida valsedlar. Av dessa framgår att Arbetarpartiet kommer att bli vårt namn i dagligt tal. Det är så vi vill ha det. Arbetarrörelsen behöver verkligen ett nytt parti – som kämpar för enighet, rättvisa och socialism.

Mer än namnbyten
Att vi beslutat anta Arbetarpartiet och Nya Arbetartidningen som beteckningar för vår politiska riktning utgör mer än byten av namn. Tillsammans med den pågående diskussionen om ett partiprogram, och förändringar av våra arbetsmetoder, ger våra nya namn uttryck för en djupare förändring. Vi arbetar medvetet för att omvandla vår politiska riktning så att den ska stå starkare inför den nya epoken av kriser och krig. Vi tänker på den globala ekonomiska krisen för kapitalismen som präglat världen sedan hösten 2008. Denna kris får nu allt tydligare uttryck militärt, sociala och politiskt. Vi tänker på USA:s oförmåga att segra i Irak och Afghanistan; på den pågående revolutionära rörelsen i de arabiska länderna med Tunisien och Egypten i spetsen. Vi ser även den allvarliga krisen för socialdemokratin i Sverige. Och vi har inte glömt den klimatkris som hotar den mänskliga civilisationen.

En socialistisk del av arbetarrörelsen

Arbetarpartiets målsättning är att göra sig förtjänt av en ställning som en erkänd del av arbetarrörelsen – i konkurrens med socialdemokraterna, vänsterpartiet och de fackliga ledarna. Detta innebär att vi måste erbjuda ett alternativ – som en stridbar socialistisk riktning.  Även om vårt alternativ, i första hand, kommer att vara politiskt måste vi även ta organisatoriska steg framåt. En av många uppgifter som ligger framför oss är att bredda vår verksamhet. Även om detta har påbörjats inom facket och på arbetsplatserna – samt bland ungdomar, studenter och invandrare – ligger det ännu bara i sin linda. Vi måste också göra en kraftfull satsning på att öka vår geografiska spridning. Vi har idag prenumeranter runt om i Sverige – men de måste bli fler. Vår tidning säljs bl a i Umeå, Stockholm och Dalarna. Men vi måste organisera oss på många nya orter.

1 500 namn krävs
Ett tillfälle att fördjupa, och geografiskt bredda, vår verksamhet är den namninsamling som vi kommer att starta. Vi ska samla in 1 500 namnunderskrifter för att registrera Arbetarpartiet inför valen i Sveriges alla kommuner och landsting. Samt – om och när läget så kräver i framtiden – även kunna ställa upp i riksdagsvalet. Ett annat sätt är att fortsätta kampen för att fälla Reinfeldt 2014. Vi breddar, och fördjupar, vår verksamhet även genom att delta i arbetarrörelsens eftervalsdebatt. Här för vi fram behovet av ett krisprogram mot arbetslösheten och allt otryggare jobb. En del av vårt alternativ innebär grön industriell produktion. Dels för att säkra jobben både inom industri och inom vård-skola-omsorg. Dels som en del i försvaret av klimatet. I vårt alternativ ingår att facket tar upp kampen om ägande och kontroll av banker och storföretag. Vi är skyldiga att delta i fackets arbete, liksom i andra massorganisationer. För att kunna vinna medlemmar och prenumeranter, runt om i landet, under arbetet för de 1 500 underskrifterna måste vi kombinera vårt politiska budskap med kampanjen för namnen.

Du kan göra skillnad

Övergången till Arbetarpartiet och Nya Arbetartidningen utgör, vi vill understryka detta, mycket mer än bara namnbyten. De nya namnen är ett, av flera, led i vår beslutsamma strävan att etablera oss som en erkänd del av arbetarrörelsen. Detta i en epok som präglas av globala kriser, krig och en intensifierad strid mellan samhällets sociala klasser.

– Arbetartidningen står öppen för dig som vill hjälpa oss att avslöja klassamhället: dess dubbla kvinnoförtryck, rasism, miljöförstöring – och pamparnas mygel.

– Arbetarpartiet är till för dig som tänkt sluta gnälla över orättvisorna – och istället vill ta strid för att avskaffa orättvisorna.

VK, SR