Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

A. Medan du läser dessa mina rader pågår ett sammanbrott av den svenska rättsstaten.

Det är uppenbart att målsättningen för den svenska regeringen och en riksdagsmajoritet, är att till varje pris undvika att ställa de IS-anhängare som reste från Sverige till Irak och Syrien för att ansluta sig till IS / Daesh inför rätta.

Regeringens vägran att ställa individer med svenskt medborgarskap, som anslutit sig till Islamiska Staten, inför rätta leder till extremt skilda straffskalor för samma handlingar. Vissa riskerar att avrättas. Detta gäller för de som tagits tillfånga i Irak och Syrien. Samtidigt har redan andra IS-anhängare återkommit till Sverige utan att behöva besvara en enda fråga från polisen och kan idag skryta med eventuella brott inför en utvald publik och även värva nya IS-anhängare! Detta gäller för de som åkte hem i tid (vi ska återkomma till detta mer utförligt senare). Dessa skilda konsekvenser, liv eller död, för samma handling berättigar att varna för ett sammanbrott av rättsstaten.

De IS-anhängare som har återvänt till Sverige utan att ha behövt besvara en enda fråga från polisen (om de inte gjort detta frivilligt), och de IS-anhängare som idag sitter i fångläger och riskerar att avrättas, har gjort samma sak – de har lämnat Sverige för att kämpa för uppbygget av ett IS-kalifat.

B. Varför riskerar vissa att avrättas medan andra kan komma hem och göra ”karriär” som IS-krigare?

Skälet till denna oacceptabla skillnad, vad gäller juridisk påföljd för samma handling, är att regeringen inte vågar stöta sig med islamisterna på hemmaplan!

Kan det verkligen vara så illa? Ja. I år blir det exakt 20 år sedan Socialdemokraterna slöt en överenskommelse med Muslimska brödraskapet via var sin buffertorganisation. Socialdemokraterna använde sig av dåvarande kristna Broderskapsrörelsen (idag ”Tro och Solidaritet”). Islamiska Förbundet i Sverige är ”brödraskapet” i Sverige. Deras buffertorganisation var Sveriges Muslimska Råd. Under de tjugo år som gått har islamisterna skaffat sig ett väldigt inflytande. Bland annat genom att infiltrera andra organisationer på nästan varje nivå i samhället. Dåvarande ordföranden i Islamiska förbundet (Muslimska brödraskapet i Sverige), Omar Mustafa, valdes t o m in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse – för att bli avsatt efter en vecka. Idag är han förbundsrektor för det ”brödraskapet” närstående studieförbundet Ibn Rushd. Allra lättast har islamisterna haft att infiltrera MP. Via detta parti tog sig islamisten Mehmet Kaplan ända in i regeringen! På senare tid har det avslöjats hur islamisterna infiltrerat SSU-Skåne. Många kommer ihåg att islamisterna även infiltrerat rättssystemet via de två kvinnliga nämndemännen i Solna Tingsrätt som dömde enligt sharianormer – i namn av Centerpartiet. För att ta några exempel av oändligt många fler. 

Det skulle leda till för svåra interna konvulsioner, bland annat inom regeringspartierna S+MP med kringorganisationer, om de återvändande IS-anhängarna ställdes inför rätta. Precis så illa är det. Och nu sänker sig den Stora Tystnaden över detta faktum.

Ett av skälen till denna tystnad är att alltför många medier, om än inte alla, också de vägrar att göra sin plikt och ställa regeringen mot väggen. Detta för att vissa IS-anhängare som återvänt från stridszonerna i Irak och Syrien inte ens har behövt svara på polisens frågor, samtidigt som andra riskerar att avrättas sedan de tagits tillfånga, eftersom regeringen vägrar att ta sitt ansvar och ställa de IS-anhängare som återvänt inför rätta.

C. Men det behövs att de återvändande IS-anhängarna ställs inför rätta!
IS-krigarna har begått övergrepp som kan liknas med de grymheter som utfördes av Waffen SS. Det innebär en direkt utmaning mot rättskänslan att sådana förbrytare ska kunna gå omkring och, i värsta fall, skryta med sina brott. Dessutom skulle rättegångar som blottlade IS-anhängarnas folkmord och brott mot mänskligheten fylla en enormt viktig funktion genom att dra upp skiljelinjerna inom samhället.

Rättegångar mot återvändande IS-anhängare skulle stärka positionen för muslimer som accepterar att religionen är en privatsak och som stöder allmänna och fria val – för både män och kvinnor. Detta i förhållande till de islamister som arbetar för parallella samhällen och som stöder tanken på ett nytt kalifat.

Det är nämligen inte endast de som åkt ned till Irak och Syrien för att, med vapen i hand, kämpa för Islamiska Staten som stöder tanken på ett kalifat. Även Muslimska brödraskapet här i Sverige arbetar för ett nytt kalifat – fast på längre sikt. Just därför skulle rättegångar som blottlade mot IS-anhängarnas kopplingar till övriga islamister kunna stärka ställningen för de muslimer som betraktar religionen som en privatsak.

D. Säpo uppger att cirka 150 IS-anhängare har återvänt till Sverige.
Det sägs även att det var 300 IS-anhängare som lämnade Sverige för att ansluta sig till IS, eller till dess föregångare al-Qaida i Irak och ISIS, eller till någon annan beväpnad islamistisk organisation som vill skapa ett nytt Kalifat med hjälp av vapenmakt.

Av dessa svenska medborgare uppges 50 ha stupat. Av de 150 som återvänt från Islamiska Staten har alltså ingen ställts inför rätta för det som hänt i stridszonen eller på Islamiska Statens territorium. Det har till och med varit frivilligt för de IS-anhängare som återvänder att tala med polisen, som i sin tur inte ens har kunnat begära att få titta igenom mobiler och datorer från de som återvänt, vilket inte varit polisens fel.

Det är regering och en riksdagsmajoritet som aktivt har undvikit att skaffa sig de juridiska instrument som skulle ha krävts för att ställa de återvändande IS-anhängarna inför rätta och istället vräkt över ansvaret på kommunerna.

Därför finns det inget som hindrar att vissa IS-anhängare som återvänt, och eventuellt deltagit i folkmordet på folkgruppen yazidierna, skulle kunna skryta om sina brott för de som är mottagliga. De skulle t o m kunna visa upp filmer på sin mobiltelefon där de deltog i massmord och gruppvåldtäkter! Det är stötande att denna möjlighet finns – och att den sannolikt utnyttjas – även om det är svårt att uttala sig om uppfattningen. Polisen skulle istället ha kunnat samla in eventuella filmer från stridszonerna och Islamiska Staten som bevis.

Samtidigt riskerar alltså andra att avrättas.

E. En rättsstat måste förhindra att dess medborgare avrättas – och själv döma sina medborgare

Det är svårt att veta hur många av de cirka hundra individer med svenskt medborgarskap som sitter i fångläger och hur många som befinner sig på flykt eller fortsätter att strida. Men då nu de kurder, som har blött och dött mer än några andra för att besegra IS / Daesh, ber de stater vars medborgare de tillfångatagit att ta ansvar för sina egna medborgare måste så ske. En av de stater vars medborgare rest ned för att bygga upp IS-kalifatet, och nu sitter i fångenskap, är Sverige. Och det är Sveriges förbannade skyldighet att tillmötesgå kurdernas begäran att ta hem dessa individer med svenskt medborgarskap.

Dels för att kurderna, som utan att ha ett eget land, är den folkgrupp som gjort de allra största uppoffringarna för att besegra den Islamiska Statens beväpnade milis ”på marken”. Sverige, som inte gjort ett förbannat dugg för att besegra IS, ska åtminste ha vett nog att befria kurderna från bördan av att ta hand om fångar med svenskt medborgarskap. Dels ska Sverige ta hand om sina egna medborgare eftersom det är en rättsstats skyldighet att självt ta ansvar för att dess medborgare ställs inför rätta.

Men då kurderna ber Sverige ta ansvar för sina egna medborgare avfärdar Stefan Löfven denna begäran. Detta är fruktansvärt skamligt. Detta är den andra ytterligheten. Den första ytterligheten bestod i att 150 IS-anhängare kunde återvända till Sverige utan att ställas inför rätta och göra karriär som IS-krigare och värva nya. Men i detta fall riskerar Sveriges agerande, via Stefan Löfven, att döma de tillfångatagna individerna med svenskt medlemskap till döden. För samma handlingar.

Visst är det med misstro och även avsky vi har hört de som lämnade Sverige för att kämpa för IS-kalifatet, med vapen eller på andra sätt, sitta och med krokodiltårarna rinnande och vädja om att få komma ”hem till Sverige”. Ett av de ”dekadenta västländerna”. Men låt mig understryka detta: Jag anser inte att vi ska ta hem en enda av de som tillfångatagits för att jag anser att det är synd om dem (barnen undantagna). Skälet till att jag/vi anser att de tillfångatagna IS-anhängarna måste tas hem är för att de ska ställas inför rätta. Detta är enda sättet att försvara en rättsstats principer.

För det är en rättsstats plikt att själv döma sina medborgare. Det vore att låta Sverige sjunka ned ännu djupare i rättshaveriets träsk om vi i tysthet accepterade att de uppåt 100 individer med svenskt medborgarskap dömdes till döden eller dödades ändå exempelvis i Irak.

F. Då Sverige nu talar om en tribunal är detta ett nytt sätt att försöka undgå ansvar

Det vore önskvärt att det fanns en internationell rättstribunal (domstol) – i vilken Sverige ingick – som kunde döma dessa IS-anhängare. Men det finns inte någon sådan. När Sveriges inrikesminister, Mikael Damberg, nu gapar om att Sverige ”trycker på” andra länder är detta direkt osmakligt. Detta är endast ytterligare ett sätt för den svenska regeringen och riksdagsmajoriteten att överlåta ansvaret för de cirka 100 individer som finns kvar i området på någon annan. En tribunal skulle ha upprättats redan då dåvarande ISIS utropade ett Kalifat och började kalla sig för Islamiska Staten. Men idag blir Dambergs gapande en skamlig dimridå, avsedd att framställa Sverige som ett aktivt land vad gäller problemen i området, samtidigt som regering egentligen överlämnar ansvaret för de 100 med svenskt medborgarskap till kurderna och Irak. Sveriges regering vägrar att ställa de 150 IS-anhängare som kommit hem inför rätta. Samma regering vägrar att ta ansvar för att de 100, som inte kommit hem, inte dödas. Sveriges regering vägrar ta ansvar.

Detta är oacceptabelt i en rättsstat.

G. En riksdagsmajoritet vägrar erkänna vad FN anser vara ett folkmord som påminner om Förintelsen !

Låt oss avsluta med att påminna vad IS-anhängarna som åkte och anslöt sig till IS-kalifatet ansvariga för? Enligt FN:s utredningskommission har de, bland annat, begått ett folkmord mot folkgruppen yazidierna. IS har utsatt dessa för massmord, sexslaveri, hjärntvätt, gruppvåldtäkter och andra brott mot mänskligheten.

FN:s utredningskommission anser att IS övergrepp mot yazidierna utgör ett folkmord – som påminner om Förintelsen!

Europarådet, som bildades 1949 och är en europeisk sammanslutning av 47 stater med syfte att värna de mänskliga rättigheterna i Europa, har uppmanat sina medlemsstater att stå upp för att IS / Daesh har begått ett folkmord på folkgruppen yazidierna. Och flera länder har hörsammat detta. Bland annat Österrike, Frankrike, Storbritannien, EU-parlamentet samt även Australien, Kanada, USA och uppenbarligen FN.

Men inte Sverige.

För om Sverige skulle erkänna att IS / Daesh har utsatt folkgruppen yazidierna för ett folkmord så innebär detta att regeringen och riksdagens majoritet, med stor sannolikhet, skulle komma i besittning av de juridiska verktyg som krävs för att kunna ställa de 150 IS-anhängare som anslöt sig till Islamiska Staten, för att sedan återvända till Sverige, inför rätta!

Och detsamma gäller även för de övriga IS-anhängarna, med svenskt medborgarskap, som ännu inte har återvänt till Sverige.

Det som krävs är att IS-anhängarna anslöt sig till Islamiska Staten (eller dess föregångare al-Qaida eller ISIS) i Irak eller Syrien någon gång efter den 3 januari 2010. Denna dag antog nämligen Sveriges riksdag en proposition som innebar att det inte längre finns någon preskriptionstid för bland annat mord, terroristbrott och folkmord – som begås genom mord eller dråp av vuxna.

Lägger vi till detta att Sverige erkänner att yazidierna har utsatts för ett folkmord, då kan de IS-anhängare som återvänder till Sverige misstänkas vara delaktiga i detta folkmord, och lagföras för detta. Och här gäller ingen preskriptionstid.

Men regeringen och riksdagens majoritet vill inte, som vi påpekat tidigare, kunna åtala de IS-anhängare som återvänder. Inte ens för folkmord – eller för brott mot de mänskliga rättigheterna. Därför ställer inte Sveriges regering och riksdagsmajoritet upp på:
a) FN:s utredningskommission som anser att IS övergrepp mot yazidierna utgör ett folkmord,
b) Europarådets uppmaning till sina medlemsstater att stå upp för att yazidierna har utsatts för ett folkmord av IS, tillsammans med kristna minoriteter och icke-sunnimuslimska minoritetsgrupper,
c) motioner i riksdagen som baseras på Europarådets uppmaningar till sina medlemsstater att erkänna nämnda folkmord.

H. Den tystnad som sänker sig över påminner om det svenska medlöperiet under andra världskriget

Det just nu pågående sammanbrottet av rättsstaten påminner om inledningen till den självcensur som ägde rum i Sverige under Nazityskland storhetstid – före och under andra världskriget.

Låt oss stanna upp, bara för ett kort ögonblick, och tänka igenom detta:
a) vissa IS-anhängare med svenskt medborgarskap åkte ned till Irak och Syrien för att ansluta sig till IS-kalifatet – de riskerar nu att avrättas,
b) samtidigt uppger Säpo att cirka 150 IS-anhängare ostraffat har kunnat återvända till Sverige och kan idag skryta om sina brott och även rekrytera nya IS-anhängare.
c) denna skillnad, på inget och på allt, på total straffrihet och på risk för dödsstraff, beror på regeringens och riksdagsmajoritetens vägran att själva ställa IS-anhängarna inför rätta,
d) media ställer inte regeringen och en riksdagsmajoritet till svars för detta, trots att det handlar om en juridisk och moralisk oanständighet.

Så agerar inte en rättsstat !

Men utvecklingen har alltså redan gått så långt att regeringen och en majoritet i riksdagen inte vågar stöta sig med islamisterna i Sverige. Islamisterna har inte samma styrka som Nazityskland före och under andra världskrigets inledningsskede. Men de har uppenbarligen tillräckligt med styrka för att hjälpa regeringen, och en majoritet i riksdagen, att smita undan sitt ansvar för att lagföra de IS-anhängare som eventuellt deltagit i ett folkmord som FN:s utredningskommission anser påminna om Förintelsen.

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.

 Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

* INGRESS

Detta är ett första utkast som jag kommer att bygga vidare på.

På grund av den väldiga betydelse som det skulle ha – om jag/vi har rätt i vårt resonemang nedan – lägger jag ut en preliminär version, med eventuella skavanker, redan nu.

Har jag/vi rätt finns de juridiska redskapen tillhanda för att straffa de anhängare av Islamiska Staten som reste iväg och anslöt sig till denna organisation som begått folkmord genom att försöka förinta folkgruppen yazidierna via massmord, sexslaveri, hjärntvätt, gruppvåldtäkter och andra brott mot mänskligheten.

Har jag/vi rätt står striden idag mellan två läger. Å ena sidan oss som vill göra det möjligt att ställa de som anslutit sig till IS / Daesh, genom att personligen resa till det territorium i Irak och Syrien där IS- kalifatet utropades för att aktivt bidra till att stärka detta, och som har svenskt medborgarskap. Å andra sidan har vi de som aktivt försöker förhindra att dessa IS-anhängare, som direkt och indirekt, är ansvariga för mord och folkmord, ställs inför rätta.

Ibland måste du välja sida.

Har jag/vi rätt i att de juridiska verktygen finns är det oförlåtligt av en politisk, humanitär eller opinionsbildande organisation att inte välja sida. Detsamma gäller för media. Ingen ska kunna krypa in under någon sten för att slippa ta ställning. Det handlar om massmord i syfte att utplåna en hel befolkningsgrupp.

FN:s utredningskommission talar om att den Islamiska Statens agerande mot yazidierna påminner om Förintelsen.

Antingen så arbetar du aktivt för att de som har begått dessa vidrigheter ställs inför rätta. Eller så arbetar du för att skydda de som har stött den Islamiska Staten, genom att resa till dess territorium, för att ansluta sig. Alla som reste och anslöt sig till IS/Daesh i Irak eller Syrien är medskyldiga bl a till denna organisations försök att förinta yazidierna genom massmord, sexslaveri, hjärntvätt, gruppvåldtäkter och andra brott mot mänskligheten. Plus oräkneliga andra IS-brott.

Tillhör du de som anser att folkmord ska bestraffas.
Eller tillhör du de som anser att folkmord ska skylas över.
Det är ”antingen eller” som gäller!

* TVÅ FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ATT STÄLLA UTÖVARE AV FOLKMORD INFÖR RÄTTA

Det finns mycket som pekar på att det verkligen går att ställa de anhängare av IS/Daesh, med svenskt medborgarskap – som har återvänt från de områden i Irak och Syrien som Islamiska Staten behärskade – inför rätta i Sverige. Just nu talas det om 150 individer. Och att det finns 100 individer med svenskt medborgarskap kvar i Irak och Syrien, individer som stött IS på platsen. Trots att politiker, media och andra  opinionsbildare påstår att ”den nya lagstiftningen inte hinner komma på plats”- och att det därför inte går att ställa de 150 individer som återkommit inför rätta – finns det mycket som pekar på att även de IS-anhängare har återkommit kan ställas inför rätta. Detsamma gäller för dem som inte återkommit idag men som kommer att återvända till Sverige innan den nya lagstiftningen är på plats, någon gång under hösten 2019.

För att det ska vara möjligt att ställa anhängarna av IS/Daesh inför rätta så krävs dock två delar. Den ena delen handlar om förekomsten av juridiska verktyg. Den andra delen handlar om politisk vilja. Eller brist på politisk vilja.

* Juridiska verktyg

Den 3 januari 2010 antog Sveriges riksdag en proposition (JuU10). Denna avskaffar preskriptionstiden för mord, dråp, grovt folkrättsbrott, folkmord, och terroristbrott som begås genom mord eller dråp av vuxna lagöverträdare. 

Detta borde innebära att alla anhängare av IS/Daesh, som anslutit sig till denna organisation genom att resa ned till de territorier som IS-kalifatet behärskade, kan ställas inför rätta. Här. I Sverige.

Då preskriptionstiden är borttagen för bland annat mord, dråp och folkmord blir ju aldrig de brott som dessa IS-anhängare begått aldrig inaktuella.

Jag förstår därför inte varför politiska partier, medier och andra opinionsbildare talar om att ”vi inte hinner” åtala de 150 (sägs det) IS-anhängare med svenskt medborgarskap som återvänt till det av dem lämnade Sverige. Deras brott blir ju aldrig inaktuella i lagens ögon. Detta är ju innebörden i det beslut som riksdagen fattade den 3 januari 2010 genom proposition JuU10!

* Politisk vilja

År 2017 uppmanade Europarådet (som inte är ett EU-organ) sina 47 medlemsstater att erkänna att IS/Daesh, eller Islamiska Staten, har begått folkmord på yazidierna.

En rad stater har också ställt sig bakom Europarådet i detta. Europarådet nämner bland annat till Österrike, Frankrike, Storbritannien, Australien, Kanada, USA samt EU-parlamentet och FN. Hos dessa organisationer finns en vilja att återupprätta yazidierna – och straffa IS/Daesh.

De har mycket på fötterna.

Redan år 2016 underströk FN allvaret vad gäller folkmordet på yazidierna bland annat genom följande uttalande: ”Värre än Rwanda” (SvD 16/6-2016).
FN hade granskat IS/Daesh brott via en utredningskommission. Enligt denna rådde ingen tvekan att det som höll på att hända var ett folkmord. IS/Daesh var inte endast ute efter att erövra bland annat staden Sinjar i nordöstra Irak för att ta kontroll över detta territorium och dess civila för att IS-kalifatet skulle växa. IS systematiska dödande, tortyr och människohandel syftande till sexslaveri syftade till att utrota yazidierna som folkgrupp.
IS-anhängarna syftade till att utrota deras kultur, religion, identitet, historia och liv.

Låt oss återgå till Sverige och dess regering och riksdag. Det som krävs är alltså att Sverige följer uppmaningen från bland annat Europarådet och FN, EU-parlamentet samt de ovan uppräknade staterna (som kan vara fler idag) – och erkänner att yazidierna har utsatts för ett folkmord.

Det borde inte vara svårt. Inte när FN:s utredningskommission talar om att det som hänt påminner om Förintelsen.

Om IS/Daesh agerande mot yazidierna erkänns som folkmord av riksdagen kan beslutet 2010 JuU – om att ta bort preskriptionstiden för särskilt allvarliga brott som folkmord och mord – följas och de IS-anhängare med svenskt medborgarskap som anslöt sig på platsen till IS-kalifatet (och nu återkommit till Sverige) ställas inför rätta.

Men den politiska viljan att ställa dessa IS-anhängare saknas!

* Brist på politisk vilja

Det är alltså här som den bristande politiska viljan kommer in.

Sveriges riksdag har, genom ett obeskrivligt svek, avslagit motioner som gått ut på att erkänna att IS/Daesh, eller Islamiska Staten, har begått folkmord på bland annat yazidierna. Det är nämligen fel parti/partier som skrivit motionerna. Detsamma har hänt i utrikesutskottet. Även försök att få igenom beslut om att IS-anhängarnas utrensningar av kristna, mandéer och andra minoriteter i Irak och Syrien ska klassas som folkmord har röstats ned. Även dessa initiativ har kommit från fel parti/partier.

Om det skulle vara så att småaktigheten är sådan att riksdagens majoritet hellre vägrar att ställa personer som deltagit i massmord, folkrättsbrott och folkmord inför rätta, än att bifalla motioner från fel partier, finns det faktiskt en mycket enkel lösning. Om det verkligen endast är småaktighet det kommer an på. 

a) De rätta partierna KAN skriva egen motioner till riksdagen – om det är ett beslut i just riksdagen som krävs,
b) De rätta partierna KAN snabbehandla en proposition,
c) Det kan prövas ifall det räcker med att regeringen fattar ett beslut om att yazidierna har blivit utsatta för folkmord, nu på måndag, den 11 mars 2019!

För såvitt jag förstår finns de juridiska redskapen till hands för att kunna ställa de anhängare till IS/Daesh, som rest ned till denna organisations tidigare territorium, inför rätta. Av svenska myndigheter.

Men jag tror det är värre än så – jag tror inte att riksdagens majoritet vill ställa de återvändande IS-anhängarna med svenskt medborgarskap inför rätta.

Jag tror att det är detta som ligger bakom att Sveriges beslutsfattare – riksdagens majoritet – inte sluter upp bakom FN, EU-parlamentet, Europarådet, Österrike, Frankrike, Litauen, Storbritannien, Australien, Kanada och USA. Jag tror att det är detta som gör att samma beslutsfattare inte bryr sig om att FN:s utredningskommission talar om att det som IS gjort mot yazidierna påminner om Förintelsen.

Det tragiska är att det finns ett aktivt motstånd, från vissa partier i riksdagen, mot att ställa IS-anhängare med svenska medborgarskap inför rätta; IS-anhängare som nu har återvänt efter att först ha lämnat Sverige för att kunna ansluta sig till IS/Daesh i det av denna organisation utropade kalifatet i Irak och Syrien; IS-anhängare varav vissa har deltagit i massakrer och som idag värvar nya rekryter till ett IS som inte försvann tillsammans med organisationens territorium.

* Samhällskontrakt och rättsstat går förlorade ?

Om det inte finns en politisk vilja att ställa de individer inför rätta som begått folkmord genom att försöka förinta folkgruppen yazidierna – detta via massmord, sexslaveri, hjärntvätt, gruppvåldtäkter och andra brott mot mänskligheten – då kommer något att gå sönder i det svenska samhället.

Värre än så – det kommer att gå förlorat!

Det som står på spel är samhällskontraktet och rättsstaten.

PS. Visste du att al-Qaidas andreman i Irak kom från Brandbergen utanför Stockholm? Al-Qaida i Irak kom senare att bli IS. Du kan läsa mer om denne person på Wikipedia. Se länk: https://en.wikipedia.org/wiki/Mohamed_Moumou DS.

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Ingress

IS-återvändarna måste ställas till svars och dömas.

IS-återvändarna måste dömas för sin delaktighet i folkmord, slavhandel, massavrättningar och andra brott mot mänskligheten. Det går inte att kompromissa med detta krav.

Det håller inte att hänvisa till brister i tidigare svensk lagstiftning eller till svårigheter att samla in bevis, osv, som om det hela handlade om ett större antal individuella brott. Det här handlar om ett av de värsta kollektiva brott som har begåtts i modern tid.

Det finns gränser som inte kan passeras utan att detta får konsekvenser.

De brott som har begåtts av Islamiska Staten – i den Islamiska Statens eller i Kalifatets – namn är en sådan gräns. Därför måste IS-återvändarna ställas till svars och dömas. Det går inte att kompromissa med detta krav.

Avsnitt ett av fem

Det vore en fullständig katastrof om ansvaret för det barbari som de IS-anhängare som rest ned och anslutit sig till IS har nu sopas under mattan. Det vore en fullständig katastrof om staten, i form av regering och riksdag, vräker över ansvaret för dessa IS-anhängare på kommunerna. Det vore en fullständig katastrof om den enda konsekvensen för dessa IS-anhängare blir att regeringen och riksdagen, via kommunerna, fixar sjukvård, bostad, försörjningsstöd eller jobb åt de IS-anhängare som nu återvänder.

Om detta är den enda konsekvensen för att ha deltagit i folkmord, slavhandel, massavrättningar och andra brott mot mänskligheten kommer konsekvenserna att bli oöverblickbara.

Det vi brukar kalla för samhällskontraktet – alltså att vi medborgare jobbar, betalar skatt och sköter oss, i utbyte mot att myndigheterna står för trygghet, sjukvård och utbildning – befinner sig redan i ett tillstånd av förfall.
Men om staten skulle försöka sopa IS-resenärernas delaktighet i barbariet under mattan kommer begreppet ”rättsstat” att tappa allt innehåll i Sverige. Och det samhällskontrakt som redan befinner sig i ett tillstånd av förfall riskerar att drabbas av en totalt kollaps.

Men ändå är detta exakt vad som håller på att hända. Just i detta ögonblick.

Säpos beräkningar säger att det, sedan 2012, har rest cirka 300 personer från Sverige för att stödja militanta jihadistiska grupper som Islamiska Staten i Syrien och Irak (ISIS). Hälften av dessa beräknas nu ha återvänt till Sverige.

Enligt TT har ingen av dessa dömts för brott begångna i konfliktzonen  (även om bl a två män från Göteborg har dömts för terrorbrott i Syrien för mord som skedde 2013).

Avsnitt två av fem

Vad kan ansvariga myndigheterna göra idag då människor som anslutit sig till Islamiska staten (IS) återvänder till Sverige? Den nya lagen som förbjuder människor att delta i den verksamhet som organisationer som Islamiska Staten (Daesh) bedriver träder i kraft först i augusti. Detta innebär att det idag och tidigare har krävts brottsmisstankar mot specifika individer. Och bevis.

Och under de förhållande som har rått inom konfliktzonerna, och i de av IS kontrollerade områdena, är detta en svår (för att inte säga omöjlig) väg att gå. För även om det skulle föreligga brottsmisstankar mot specifika individer blir alltså frågan om bevisning oerhört svår att klara.

Skulle det inte föreligga någon brottsmisstanke, som gett upphov till en förundersökning, hålls oftast ett endast ett frivilligt samtal med ”återvändaren” för att få information. Det finns idag inte ens någon laglig rätt till att gå igenom de mobiltelefoner och datorer som ”återvändarna” medför. Inte utan upprättad förundersökning. En förundersökning som kanske skulle ha kunnat påbörjas om myndigheterna haft rätt att gå igenom mobiltelefoner och datorer.

För de flesta av oss, som har någon känsla för vad som är rätt och fel, duger inte  ”oftast frivilliga samtal” som konsekvens för de människor som nu återvänder till Sverige efter att under en längre eller kortare tid ha utgjort en del av Islamiska Staten. Som stridande med direkta mord på sitt samvete eller som har underlättat för de stridande och döda. Men alla har lämnat Sverige, på grund av sin religiösa motivation, för att bygga upp den Islamiska Staten.

Mot denna bakgrund duger det förbanne mig inte att, som enda konsekvens för de som har deltagit i uppbygget av detta skräckvälde, att kanske delta i ett ”oftast frivilligt” samtal. Tror regering och riksdag att detta är möjligt att acceptera? 

Det spelar ingen roll om delaktigheten i uppbygget av Islamiska Staten har skett genom användande av vapen eller via matlagning, har skett genom finansiering eller genom moraliskt stöd via sin blotta närvaro. Om ”frivilliga samtal” blir den enda konsekvensen för de som på olika sätt medverkat till folkmord, slavhandel, massavrättningar och andra brott mot mänskligheten, då kommer något i det svenska samhälle att gå sönder.

För det var genom dessa barbariska metoder som den Islamiska Staten byggdes upp. Det måste finnas någon proportion mellan vilka brott du har tagit ansvar för – genom att resa ned till IS-territorium – och vilka konsekvenserna blir för dig. Denna juridiska princip om proportionalitet gäller i alla andra fall mellan brott och straff i Sverige. Går du mot röd gubbe får du böta. Mördar du någon kan ditt straff bli livstid. Det är detta som är den s.k ”proportionalitetsprincipen”. Och den ska gälla ÄVEN för de som åkte ned och anslöt sig till IS.

Det är helt enkelt oacceptabelt att försöka gömma undan barbariet och hoppas på att en ”aktivt tystnad” – från det politiskt-mediala etablissemangets sida – ska få folk att glömma att den enda generella metod som användes mot IS-återvändarna var ”frivilliga samtal”. Plus sjukvård, bostad, försörjningsstöd eller jobb.

Nej, mina damer och herrar, i riksdag och regering, inom myndigheter och bland opinionsbildare, inte denna gång. Kom ihåg: det finns en gräns – och om denna gräns överskrids kommer detta att få konsekvenser. Det handlar om att en växande politisk kris riskerar att omvandlas till ett verkligt sammanbrott.

Avsnitt tre av fem

Hur skall ansvaret utkrävas

Kärnfrågan handlar om ifall alla, kollektivt, måste ta ansvar för att ha anslutit sig till Islamiska Staten i syfte att bidra till att bygga upp detta skräckvälde. Eller om det nu, sedan så många har offrat så mycket (främst kurderna i Irak och Syrien) för att besegra IS, ska gå att förneka sitt ansvar för IS skräckvälde, ett skräckvälde som skapades genom de metoder som använts av SS eller Röda Khmererna?

Ska ansvaret för massmordet försvinna genom att de IS-anhängare som nu återvänder bara behöver parafrasera vad de nazistiska SS-soldaterna sade under Nürnbergrättegångarna (”Jag var bara soldat och lydde bara order”) och nu, med tårar i ögonen, komma undan sitt ansvar med att säga : ”jag lagade bara mat och städade”.

Och sedan ska ansvaret för alla mord och andra övergrepp vara glömda?

Nej! Jag har själv varken glömt Förintelsen eller de röda khmererna. Och jag kommer inte att låta ansvaret för de som byggt upp IS falla i glömska. IS självt kommer inte heller att försvinna. Från att ha kontrollerat en yta lika stor som United Kingdoms har IS reducerats till en ”vanlig” terrorgrupp utan ett eget territorium. Men detta innebär inte att IS har försvunnit. al-Qaida hade inget eget territorium när den terrorgruppen slog till den 11 september 2001. IS kommer, med största säkerhet, vilja ta revansch för sitt rent militära nederlag. Därför måste vi förbereda oss på nya terrordåd som de på Drottninggatan, i Paris och Bryssel.

Mitt svar på kärnfrågan är att alla som åkte ned och anslöt sig till IS har ett kollektivt ansvar för massmorden. Frågan är hur detta kollektiva ansvar ska utkrävas?  

Avsnitt fyra av fem

Låt oss börja med tidpunkten.

Den 29 juni 2014 utropade dåvarande ISIS ett Kalifat. Denna handling innebar att dess ledare Abu Bakr al-Baghdadi gjorde anspråk på titeln ”ställföreträdare” (för profeten Muhammed) på samma sätt som Abu Bakr år 632 gjorde då han efterträdde profeten Muhammed som den dåvarande andlige och världslige ledaren för världens alla muslimer.

Och detta var vad IS ledare också gjorde då han (Abu Bakr al-Baghdadi) gjorde anspråk på titeln ”ställföreträdare” i samband att han i juni 2014 utropade ett nytt Kalifat och bytte namn på ISIS till Islamiska Staten (IS).

IS förklarade även att de gamla gränserna mellan olika stater upphörde i takt med att IS väpnade styrkor ryckte fram och utvidgade sitt territorium.

Enligt min mening var det ingen som anslöt sig till IS, efter den 29 juni 2014, som inte visste detta. Och just därför visste de också exakt vad de anslöt sig till. Ett självutnämnt Kalifat med allt vad detta innebär – eftersom detta Kalifat byggde på tidigare ISIS. De som anslöt sig, genom sin handling att åka till det territorium som IS kontrollerade, visste vad de gjorde.

Detta oavsett vilka snyfthistorier de förmår presentera idag.

Naturligtvis visste även de som anslöt sig till ISIS, och andra liknande organisationer, vad de gjorde redan före den 29 juni 2014. Men när det gäller att hitta en logisk tidpunkt efter vilken alla resor – till av IS kontrollerat territorium – måste anses vara ett brott så är den 29 juni 2014 den logiska tidpunkten. Det var den dagen då Kalifatet utropades (och organisationen bytte namn till Islamiska Staten) vilket gav den en väldigt mycket större attraktionskraft på andra människor med samma religiösa tro.

Detta innebär inte att de som anslöt sig till ISIS före den 29 juni 2014 är oskyldiga till de brott som de begått. Självklart inte. Går det att lagföra och fälla andra på samma sätt som de två männen från Göteborg lagfördes och fälldes, för terrorbrott på individuell grund, så skall detta självklart ske.

Men de som reste från Sverige, till territorium kontrollerat av Islamiska Staten, efter den 29 juni 2014, gjorde detta för att bygga upp vad de ansåg vara ett nytt Kalifat! De ska därmed anses vara brottslingar oavsett om de använde vapen för att bygga upp Islamiska Staten eller om de lagade mat. Uppbygget av en stat kräver alla typer av insatser.

Avsnitt fem av fem

Jag avser att återkomma med den komplicerade frågan om efter vilken lagstiftning som de svenska IS-krigarna, och övriga IS-resenärerna, ska dömas.

Jag talar dels om de IS-jihadister som redan har återvänt till Sverige och som staten, ofattbart nog, nu försöker få medborgarna i Sverige att glömma. Jag talar dels om de IS-resenärer som fortfarande inte har återvänt.

En del av dessa IS-anhängare sitter nu fångna hos kurderna, vars kvinnor och män har stridit, de har dött och blött, för att besegra Islamiska Staten. De ber nu att de europeiska staterna ska ta hem sina medborgare och ställa dessa inför rätta. De anser själva att de har gjort tillräckligt.

Vad är rimligt och vad är möjligt?

Är det rimligt att kurderna som har offrat så ofattbart mycket i striderna mot IS, och som inte har ett eget land, nu ska ta hand om det problem som IS-fångarna utgör för de europeiska länderna – av vilka Sverige är ett.

Är Sverige ett land som klarar av att ta ansvar – och utdöma straff – för sina egna medborgare?
Detta kommer att visa sig inom den närmaste tiden.

Avslutning

Ett utdrag från den del av debatten kring IS-krigarna och de andra IS-anhängarna som förts på min blogg

Jon:s kommentar till mitt blogginlägg
Det är bra att Arbetarpartiet lyfter frågor om politisk islam. När nu läget blev kritiskt i fånglägren, då tänker inte Rädda Barnen klart.
Barnen till terroristerna behöver behandling, och förmodligen fosterhem. Barn ska inte användas som passer-kort. Alla salafister är inte jihadister, MEN alla jihadister är salafister. Det kan vara i Göndörs bok Religionskollision, jag läst det. Det finns ingen anledning att tro att övertygelsen upphör när/om desertörerna/fångarna återkommer till Sverige.
Jag litar inte på Löfvens och andra S-ministrars ord. Efter den 26 maj kanske de hjälper tillbaka IS-resenärerna.
Morgan Johansson (S), var med om att stoppa skärpt lagstiftning (en motion från C). Och då satt även Kaplan i justitieutskottet (Ledarsidorna 26/2). Jag begriper inte vad denne Morgan håller på med!
S och Mp har målat in sig i samma hörn. Mp-ministrarna tiger som muren nu.
Wallström hann knappt landa på UD-stolen förrän hon erkände Palestina och orsakade diplomatisk kris. Så åklagaren anser kanske inte att det behövs gränser för att jämföra IS med en stat …
Ibland undrar jag om Sima och andra bara vill provocera och vara tvärtemot.

Mitt svar till Jon:s
Om det vore så väl att Jonna Sima och co. bara vill provocera. Men tyvärr ger hon med största sannolikhet uttryck för vad hon själv och en stor del av det politisk-mediala etablissemanget verkligen anser tillsammans med den krävande ”rättighetsindustrin” bestående av Rädda barnen, Svenska kyrkan, m fl. Jag håller helt med om att ”alla salafister är inte jihadister, MEN alla jihadister är salafister” – om de inte har sina rötter i Muslimska Brödraskapet (utanför Europa). Jag börjar luta åt följande lösning:
a) lita inte på att de svenska politikerna klarar av att hantera IS-krigarna och andra IS-resenärer och detsamma gäller för FN,
b) en modern version av Nürnbergrättegångarna bör upprättas: en internationell domstol där de länder vars medborgare anslutit sig till IS i Irak och Syrien, och kanske även de länder som drabbats av IS terrordåd, kollektivt utkräver ett ansvar från IS-resenärerna. Alla som var med i Waffen SS kom att dömas som kriminella om jag inte minns fel. Det blev helt enkelt kriminellt att ha varit delaktig i Waffen SS (jag vet inte om formuleringen var ”medlem” eller ”ansluten” eller ”inskriven” men det spelar mindre roll). Om du var med i IS beror på din handling – du lämnade det land i vilket du var medborgare för att bygga upp Islamiska Staten med vapen eller på andra sätt.
c) Varje land kan erbjuda sig att omhänderta barnen – som sedan placeras i fosterhem.

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Ingress

I min föregående blogg tog jag upp försöken från vissa politiska och mediala kretsar att förhindra utdömandet av straff som motsvarar allvaret i de brott som har begåtts av vuxna människor som frivilligt anslutit sig till den wahabistiska organisationen Islamiska Staten.

Islamiska Staten är en religiös-ideologisk inriktning som jag personligen anser vara fullt jämförbar med nazisternas militära gren, Waffen SS, vad gäller kriminalitet, brutalitet och blodtörst. I mitt förra blogginlägg tog jag upp behovet av att samhällets officiella representanter, på ett otvetydigt sätt, tar ställning för IS offer samt deras anhöriga och tar ställning mot IS, Al-Qaida och andra liknande organisationer som bedriver krig och terrorverksamhet utifrån sin religiösa-ideologiska grund. Jag tog även upp att det påfallande ofta handlade om samma politiska och mediala krafter som tidigare har försökt försena eller urvattna åtgärder – riktade mot hedersförtryck samt mot det förtryck som utövas av Muslimska brödraskapet och salafisterna – som nu framträder som bromsklossar när det gäller kraven på att IS-krigarna måste stå till svars för att de medvetet anslutit sig till denna organisation.

De politiska och mediala makthavare, eller andra opinionsbildare, som jag syftar på har försenat kartläggning av hedersförtrycket och bromsat åtgärder mot tvångsgifte, barnäktenskap samt trakasserier riktade mot homosexuella. De jag syftar på har  dessutom ofta försökt fördunkla den religiösa koppling som ligger bakom dessa typer av förtryck.

Del I av III

Då jag igår tittade på programmet Agenda (24/2-2019) fick jag tyvärr mina uppfattningar bekräftade på ett både tydligt och tragiskt sätt. Sedan 2012 har 300 svenska medborgare rest för att ansluta sig till i första hand Islamiska Staten. Av dessa har 150 personer återvänt till Sverige. Det som upprört många – och jag är en av dem som upprörts – är att ingen (säger ingen) av dessa 150 som återvänt till Sverige har ställts inför rätta! Bakom alla manövrer, och hänvisningar till brister i olika lagar, framträder något som har spelat en mycket större roll för den ”straffrihet” som dessa IS-krigare och andra IS-anhängare i praktiken har beviljats av ansvariga politiker och myndigheter. Det handlar om en motvilja att, på ett entydigt sätt, ta ställning mot de som anslutit sig till IS i Syrien och Irak för att med eller utan vapen kämpa för denna organisations religiösa-ideologiska utbredning.

Det har, tveklöst, handlat om en feghet inför att öppet ta ställning mot det Kalifat som IS utropade 2014.

Del II av III

Låt oss ta två exempel från Agenda. Vi kan börja med Ola Mattsson, Sverigechef för Rädda barnen. Hans försvar av de krigsförbrytare från IS, fullt jämförbara med krigsförbrytarna i Waffen SS, som begått brott som de flesta av oss anser vara brott mot mänskligheten, var uppbyggt i följande två steg:
1. Barn har rättigheter och i dessa ingår rätten att komma till Sverige.
2. Till barnens rättigheter hör rätten till sina föräldrar, föräldrar som naturligtvis ska dömas för eventuella brott, men som måste släppas in i Sverige för att tillgodose barnens rättigheter!

Men denna Sverigechef för Rädda barnen vet mycket väl att ingen av de 150 ”IS-återvändarna”(krigsförbrytare eller andra former av IS-anhängare) inte i något fall har ställts inför rätta. Så snacket om att Sverigechefen för Rädda Barnen anser att ska dömas för eventuella brott är endast en läpparnas bekännelse, avsedd att dölja hans försvar av ”IS-återvändarna”.

Och detta försvar av ”IS-återvändarna” döljer han bakom barnen – som han använder som en juridisk sköld.

Jag vill också påpeka detta: barn har rätt till sina föräldrar under alla förhållanden. Eller, barn kan inte påtvingas sina biologiska föräldrar, under alla förhållanden. De sociala myndigheterna kan omhänderta barn till föräldrar som döms till livstids fängelse, exempelvis för massmord begångna då föräldrarna deltagit i aktiviteter som medlemmar av kriminella organisationer. Som IS.

Så Ola Mattsson, Sverigechef för Rädda barnen, utgör precis ett sånt exempel på ”politiska och mediala kretsar” – eller ”andra opinionsbildare – som strävar efter att förhindra att IS-sympatisörerna nu bestraffas för sina brott.

Rädda Barnen har förlorat mycket av sin tidigare legitimitet! Det är inte längre självklart att ta denna organisation på allvar.

Del III av III

Ett annat exempel från Agenda var framträdandet från åklagare Karolina Wieslander, riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet. Hon argumenterade och tog ställning mot rättvis bestraffning efter flera linjer. En av hennes metoder gick ut på att IS-krigare skulle kunna dömas för brott mot krigets lagar (eller för krigsförbrytelser)!

Därmed jämställde Karolina Wieslander den Islamiska Staten med en internationellt erkänd statsbildning!! När två internationellt erkända statsbildningar råkar i krig mot varandra (vilket tyvärr händer) är det ingen förbrytelse när staternas uniformerade soldater dödar varandra under ett krigstillstånd. Det är däremot ett brott om den ena statens soldater avrättar den andra statens soldater efter att dessa har kapitulerat (gett sig).

Jag upprepar: genom sitt uttalande jämställde Karolina Wieslander Islamiska Staten med en erkänd statsbildning! Det är endast om man tar ställning för att IS var en legitim statsbildning som det, å ena sidan, blir möjligt att döma svenska och övriga IS-krigare för krigsförbrytelser (eller brott mot krigets lagar). Men å andra INTE MÖJLIGT att döma svenska och övriga IS-krigare för alla andra de dödat – om detta skett i enlighet med krigets lagar. Wieslander godkände därmed, i praktiken, sannolikt huvuddelen av alla mord som IS har begått.

Men när blev IS en internationellt erkänd statsbildning?

Wieslander borde byta titel från åklagare till försvarare av internationella terrororganisationer som exempelvis IS!

Avrundning

Programmet Agenda var mycket bra eftersom det så tydligt avslöjade oviljan från opinionsbildare och myndigheter att bestraffa förövarna och ta ställning för offren och deras anhöriga. Men programmet var även tragiskt för offren, deras anhöriga och alla oss andra som kräver någon form av elementär rättvisa och civilkurage från opinionsbildare och myndighetspersoner.

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Ingress. Ledarskribenter hjälper krigsförbrytare från IS

Oviljan hos regeringen och myndigheterna att ställa de kvarvarande av de cirka 300 svenskar som frivilligt reste iväg för att strida för Islamiska Staten, eller andra militanta terrorgrupper, har passerat det anständigas gräns. De brott som begicks av Islamiska Staten är nämligen oacceptabla. Dit hörde slavhandel där kvinnor och flickor såldes och köptes som sexslavar och våldtogs, där barn tvingades bevittna avrättningen av sina syskon och föräldrar, där påstått religiöst otrogna mördades liksom homosexuella, alltmedan ungdomar och barn hjärntvättades.

Dessa förövare måste drabbas av påföljder för sina brott, verkställda av det officiella samhället, så att de överlevande offren och de anhöriga (både till offer som överlevde och till de som inte längre finns kvar) får stöd genom det officiella samhällets tydliga ställningstagande för offren och mot förövarna. Ett sådant ställningstagande ger drabbade en chans att påbörja den läkningsprocess som de så förtvivlat väl behöver och förtjänar. Jag talar om både överlevande offer och  anhöriga.

I. Försvararna av månggifte och barnäktenskap försvarar nu krigsförbrytare från IS

Till de ovilliga myndigheternas hjälp strömmar nu samma, eller näst intill samma, politiska och mediala krafter som under åratal har försvarat det förtryck som islamisterna i Muslimska brödraskapet och Salafist-rörelsen har utövat i Sverige (och i en rad andra europeiska länder) genom att upprätthålla traditionen av månggifte, barnäktenskap och förföljelser av homosexuella, icke-troende och undertryckande av de demokratiska fri- och rättigheter. Dessa politiska och mediala medlöpare till ”brödraskapet” och salafisterna har under många år försökt tysta oss genom att stämpla oss som ”islamofober” och ”rasister”. Det är nu dessa medlöpare som hjälper myndigheterna genom att ”problematisera” övergreppen. Syfte är att, så långt som möjligt, undvika att det officiella samhället i form av regering och myndigheter tar ett tydligt ställningstagande mot alla krigsförbrytare från IS.

Låt mig ge ett par exempel på de politiska och mediala motståndare som kommer att göra allt för att försöka ”problematisera bort” frågorna om skuld och påföljd.

Till dessa hör studieförbundet Ibn Rushd som har försökt stoppa ett möte som jag var med om att organisera på¨Umeå universitet. Men detta studieförbund agerar frontorganisation åt ”brödraskapet” över hela Sverige. En annan motståndare utgörs av Aftonbladet. Dessa kommer att göra sitt bästa för att försöka få de som återstår av de 300 svenska medborgare som enligt Säpo har rest till Irak och Syrien sedan 2012 för att ansluta sig till Islamiska Staten, och andra militanta islamister, bort från riskzonen för att drabbas av åtal för krigsförbrytelser. Bra att veta: av de ursprungliga 300 svenska medborgarna beräknas 50 ha stupat och 100 finnas kvar i krigsområdet. Ingen av de 150  svenska medborgare – ingen alls – som har återvänt har dömts för något brott kopplade IS övergrepp.

En gång till: ingen av de 150 som har återvänt har dömts för något brott kopplat till tiden i IS.

II. Ett exempel på en ledarskribent som vill skydda IS-krigarna är Jonna Sima på Aftonbladet

Den 18 februari skrev hon i en kort text – med tanke på alla de teman som hon tog upp – på 2800 nedslag (inklusive blankslag) följande:
”Sverige måste skärpa stödet till IS-krigare –  IS-kalifatet föll i helgen”.

Exakt så skrev hon.

-Jonna Sima hade inte ett enda ord av empati till de kvinnor och flickor som våldtagits under åratal efter att ha sålts som sexslavar,
-hon hade inget att säga till de barn som tvingats bevittna avrättningen av sin familj,
-Sima hade inget budskap till de vars anhörigas huvuden huggits av och slängts i någon massgrav.

Nej. Jonna Sima, Aftonbladets ledarskribent, hade istället en barsk, nästan sträng, uppmaning till Sveriges 290 kommuner som hennes fega regering, och denna fega regerings fega myndigheter, vräkt över ansvaret på när det gäller att ta ansvar för de återvändande IS-krigarna.

Här vill jag stanna upp och säga en sak: IS-krigarna var och är vuxna individer som själva valt, utifrån sin religiösa-ideologiska övertygelse, att åka ned och strida för IS. Personer som i många fall kommer tillbaka med brott på sina samveten och som, både i mängd och brutalitet, inte står Waffen SS efter (Waffen SS var den stridande delen av medlemmarna Hitlers nazistparti).

III. Kan det innebära problem när IS-krigare kommer hem?

Ja, naturligtvis.
Men på detta hade Jonna Sima ett svar. Liksom i förbifarten – hon hann nämligen även med om att i sin korta text berätta om en konstutställning hon besökt på på Moderna Museet i Stockholm med tavlor som handlade om religion, politik, homosexualitet, bajs och nakna rumpor – hälsade hon följande till Sveriges kommuner:
”De som kan åtalas för terror, mord, och andra brott ska bli det, andra behöver kommunerna skärpa sitt stöd till så att dessa personer kan återanpassas till samhället och demokratiska tankemönster”.

Så sa hon! Frågan är vad hon … tänkte.

Allt är uppenbarligen väldigt enkelt. Bara regeringarna i Frankrike, USA, Tyskland, Storbritannien, Danmark, Norge, Sverige, m fl, lyssnar till Jonna Sima – som flåsade förbi och hann skreva ned en liten text på vägen från en konstutställning till nästa -skulle världsproblemen vara lösta. För om kommunerna skärper sitt stöd hade säkert de över 30 terrorattentat som ägt rum i Europa sedan 2012 troligen aldrig ägt rum (och bl a redaktionen på Charlie Hebdo funnits kvar) Skärp er, bara, och bli friska. Jag anser hon ska pröva om det fungerar på väljarna i Sverige och på partierna i riksdagen.

Vad enkelt allt verkar vara. När en frifräsare som Jonna Sima flåsar förbi. Mellan skrivar-uppdragen.

IV. Enkelt med bevis – och återanpassningen fixas i  ett nafs?

De IS-krigare som det finns någon som har filmat, då de exempelvis hugger huvudet av en bror eller syster, make eller maka, far eller mor, kan ju åtalas för ”terror, mord och andra brott”. Bara bevisen finns. Precis som Jonna Sima påpekade. Så dom som det finns bevis mot ska dömas. Och när det gäller de övriga – vilken är alla eftersom ingen av 150 hemkomna har dömts – så handlar det om skärpning.

Sverige borde berätta om detta både i FN och i EU. Skärpning!.

När det gäller de övriga IS-krigarna för Jonna Sima det att låta som om dessa inte har eget ansvar! Detta är logiken enligt Jonna (S). För det är ju kommunerna, och inte de hemkomna, som ska skärpa sig. Egentligen är det IS-krigarna som är offren, låter det som, då man lägger samman vad Sima säger och inte säger.

De stackars IS-krigarna är offer. Offer för sin egen religiösa övertygelse som gjorde att de for ned och kämpade för Islamiska Statens variant av det saudiska systemet i form av sitt wahhabistiska tolkning av islam. Men, som Jonna säger, kommunerna får skärpa sitt stöd så att IS-krigarna ”kan återanpassas till samhället och demokratiska tankemönster”.

Det finns något ”trumpskt” (Som i Donald) över det genialt enkla i Jonna Simas budskap. ”Just say no to drugs”. ”Skärp dig” och respektera andra religioner, ateister, att kvinnorna är jämställda plus allmänna och fria val. Jag menar, hur svårt kan det va?

V. Dock, fortfarande inte ett ord från Sima till offren och deras anhöriga.

Är människan medvetet provokativ? Eller är det något som fattas – något trumpskt? Trump och Sima skulle kunna enas om följande:

-Varför fundera på den höga återfallsrisken som bland annat beror på att de som reste ned för att slåss för Islamiska Staten redan var militanta islamister, militanta nog för att åka ned till Syrien och Irak, för att med vapen genomföra ett väpnat jihad för att sprida Kalifatet, eller dö och få ett eget harem med 72 oskulder, under försöket att upprätta Kalifatet,
-Varför tycka att det låter lite tunt då Jonna Sima, flåshurtigt, berättar att kommunerna måste skärpa sitt stöd samtidigt som psykologiprofessorer, forskare i socialt arbete, docenter i rättssociologi oroar sig för att en vanligt Tingsrätt hemma i Sverige, fyra år efter Islamiska Statens största utbredning, kan ha det lite svårt att skaffa fram bevis för att enskilda personer (som på goda grunder kan misstänkas) har begått krigsförbrytelser?
– Varför fundera på att placera IS-krigarna på en internationell brottmålsdomstol som alternativ,
– Varför fundera på för och nackdelar med en internationell krigstribunal som arrangerades efter folkmorden i Rwanda och under krigen då Jugoslavien föll sönder.
– Varför oroa sig för att överlevarna kanske blir utan de rättegångar som de behöver så förtvivlat väl för att kunna överleva,
– Varför känna detta behov av rättegångar för att kunna behålla tron på rättssamhället,
– Varför känna, som många muslimer gör, att det är viktigt att kunna distansera sig från wahhabismen.
– Varför inte istället fixa allt med ett enkelt: The Wall just got ten feet taller”

VI. Ska vi ge upp inför problemen och fria krigsförbrytare i brist på bevis, eller lösa problemen och döma krigsförbrytarna – vilken attityd och strävan har vi?

Jag – och ingen annan heller – kan förneka att det finns problem när det gäller bevisning, lagstiftning och straffsatser.

Men vi, den överväldigande delen av Sveriges befolkning, kommer att sträva efter att övervinna problemen vad gäller bevisning, lagstiftning och straffsatser. Vårt syfte kommer att vara att döma förövarna för sina brott och därmed (tillsammans med annat stöd) visa att samhället ställer sig på offrens och deras anhörigas sida – mot förövarna – som utsatt de drabbade för nära nog ofattbara övergrepp. Detta ställningstagande, tillsammans med annat stöd, kan förhoppningsvis bidra till den läkningsprocess som offren och deras anhöriga i många fall kommer att tvingas kämpa med under resten av livet.

Jag vill även betona att ett tydligt ställningstagande från samhällets sida, mot wahhabism – som både Islamiska Staten och den Saudi­ska staten baserar sig på – ger majoriteten av muslimerna i Sverige en chans att sluta upp tillsammans med resten av samhället i ett fördömande av IS.

VII. Ska vuxna människor ta ansvar för sina handlingar?

Tidigare har sådana som Jonna Sima, och liknande personer, anklagat oss för att vi vågat säga sanningen: att islamisterna strävar efter att upprätta parallella samhällen där religionen förvandlas från att vara en privatsak till att ersätta allmänna och fria val – för män och kvinnor – med ett shariastyre. Ett shariastyre innebär tron på en gudomlig rättsskipning – baserad på ett självutnämnt prästerskap som stöder sig på delar av Koranen och berättelser om profeten Muhammeds handlingar och uttalanden – som kan och ska ersätta vår lagstiftning som sker via en demokratiskt vald riksdag.

Det är alltså samma (eller närstående) politiska och mediala källor som tidigare har kastat ur sig uttryck som ”islamofob” och ”rasist” mot oss som nu skyndar att göra sin röst hörd när det gäller de som har återvänt, efter att ha stridigt för en regim som på intet sätt står nazisterna efter i brutalitet, även om Daesh (Islamiska Staten) inte hann våldta och mörda lika många.

V får inte låta så historiskt okunniga personer som vissa ledarskribenter sätta tonen i denna debatt.

VIII. ”Mer terror, mer islamism – och ett nytt IS i ny skepnad” säger Jonna Sima utan att fatta någonting

Vi ska här börja ta adjö genom att citera det sista Jonna Sima skriver den 18 februari. Här kommer det: ”Men vi borde ha lärt oss vad den försoningslösa hållningen leder till. Mer terror, mer islam – och ett IS i en ny skepnad.”

Nej, Jonna Sima.

Det var kurdernas heroiska och försoningslösa kamp på marken som besegrade IS. Inte att fegt vika undan på det sätt som du förespråkar. Det var tidigare den Islamiska Staten som, i brist på motstånd, utvecklade en försoningslös hållning – som genom denna fick fienden att fly. Och som därför kunde ta fångar, halshugga eller sälja dessa, eller våldta och hjärntvätta dessa.

Det var bristen på sådana som kunde besegra IS på marken som gav upphov till mer terror, mer islamism – och mer IS. Detta både vad gäller det av Kalifatet kontrollerade ytan, storleken på den kontrollerade befolkningen och dess dragningskraft på potentiella IS-krigare från Europa. Det var bristen på försoningslöst kämpande kurder som gav upphov till att IS förmådde utveckla mer av terror, mer av islamism – och till ett nytt och starkare IS mellan åren 2013 och 2015.

IS förstår endast ett enda språk – sitt eget.

Detsamma gällde för Waffen SS (den del av Hitlers nazistparti som kämpade militärt). Det var inte eftergifter och krypande som de som stred i SS förstod. Vissa ondskefulla rörelser, som själva kämpar med vapen i hand, måste mötas med vapen i hand. Det gick inte med Sveriges eftergiftspolitik under kriget. Det gick inte med Sveriges politik att sopa alla gamla (50 000 organiserade) nazister under mattan efter kriget. De tog sig in överallt: i S-regeringen ett kort tag efter kriget, i FP-regeringen så sent som på 70-talet, i riksdagen för flera partier, i affärslivet, i statsförvaltningen, inom polis och militär. För att inte tala om i kungahuset. Och denna brist på vilja, inom det officiella Sverige, gjorde det så mycket lättare att knyta samman nazismens utlöpare från andra världskriget med ny-nazisterna under 80- och 90-talen.

Ibland måste man strida för de demokratiska rättigheterna. Ibland duger det inte med att, som Jonna Sima, i hennes fullständiga brist på kunskaper om nazism eller militant islamism, vika undan. Det duger inte med att vika ned sig. Det duger inte med att låta en ny generation av krigsförbrytare av SS-dimensioner få försvinna in i den stora tystnaden – en gång till.

För denna gång kommer dessa inte att behöva gömma sig. De kommer att ha en publik att framträda inför. De kommer att ha massor med street cred som kan användas för att vinna nya anhängare till IS. Det är genom att göra som Jonna Sima föreslår som vi kan vara säkra på att IS återföds.

Avslutning

Det var alltså exakt detta misstag som Sverige gjorde efter andra världskriget. Återigen: Dessa nazister tog sig in i affärslivet, de fanns alltid kvar inom polisen och militären, inom statsförvaltningen samt inom riksdag och till och med bland ministrarna. Precis som Mehmet Kaplan.

Jonna Simas råd är ett recept för att ge IS en andra chans.

Låt oss inte ge IS en andra chans. Låt oss ställa oss på offrens och deras anhörigas sida, låt oss kräva att rättssamhället lever upp till bevis och låt oss till sist göra så att muslimerna kan distansera sig det wahhabistiska IS.

Vi ska inte låta dessa förbrytare komma undan för att det, alltid i modern tid, har funnits juridiska problem med att bestraffa obeskrivliga massmord i samband med krig. Vi ska sträva efter att lösa problemen och klara av att ställa krigsförbrytarna inför rätta. Vi ska inte försöka skydda oss bakom problemen för att låta krigsförbrytarna komma undan.

Vi lyssnade inte till den typ av opinionsbildare som skyddade månggifte och barnäktenskap igår. Vi ska inte skydda de IS-krigare som vill komma hem idag.

De måste få betala ett pris för sina handlingar – låt oss därför inte lyssna till medlöpare som Jonnas Sima.

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

* Ingress

Sanningen om Vänsterpartiets EU-motstånd är detta: redan 2010 röstade vänsterpartiet, två gånger med ett mellanliggande riksdagsval, för att det skulle skrivas in i grundlagen att Sverige är en medlemsstat i EU. Efter ett sådant ställningstagande hade en debatt och omröstning som den på V:s EU-valkonferens i helgen inte varit möjlig i ett parti där ledningen tar ansvar för sin historia – speciellt då historien endast ligger cirka 8½ år bort. Det hela framstår som ett spel för nya medlemmar och väljarna.

* Avsnitt I av V

Det är snart bara tre månader kvar till EU-valet den 26 maj 2019. Och nu börjar partierna att positionera sig. Under helgen den 16-17 februari beslutade Vänsterpartiet att de inte ska driva kravet att Sverige ska lämna EU i valet till EU-parlamentet.

Detta vore komiskt – om det inte var så tragiskt.
Skälet till det tragikomiska är att Sjöstedt lyckas lura media att rapportera att han vill ge upp Vänsterpartiets EU-motstånd – som om detta vore en nyhet! Detta är det komiska. Det tragiska är att V gav upp sitt EU-motstånd redan 2010, och överlät därmed i mångas ögon EU-motståndet till SD, vilket var en bidragande faktor bakom att Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, m fl, valdes in i riksdagen detta år (2010). Men att minnas detta verkar vara för mycket begärt av dagens media. Åtminstone verkar Sjöstedt och övriga i V-ledningen chansa på att media glömt allt. Så vi i Arbetarpartiet får åta oss ansvaret att minnas.

Låt oss friska upp minnet. Idag finns medlemskapet i EU inskrivet i den svenska grundlagen. När grundlagen i Sverige ska ändras så krävs att riksdagen fattar beslut två gånger med ett riksdagsval emellan dessa två omröstningar. Den fråga som vi ställer oss är denna: Hur röstade Vänsterpartiet i de två omröstningar i riksdagen som gällde om ifall EU-medlemskapet skulle skrivas in i den svenska grundlagen?

Sedan var det ju frågan om V:s agerande i samband med det mellanliggande riksdagsvalet. Vi syftar på det val till riksdagen som hölls mellan de två omröstningarna. Vilken politik gick Vänsterpartiet till val på inför detta riksdagsval?

För att finna svar på dessa frågor måste vi transportera oss tillbaka till år 2010. Det jag mest minns från detta riksdagsval var Lars Ohlys olidliga fnitter. Han var så övertygad om att V, MP och S skulle besegra Alliansen att han gick omkring i vad som verkade vara ett ständigt euforiskt rus. Och fnittrade. Utom på valnatten. Ohly hade då kompromissat bort allt. Och så resulterade det hela i ett nederlag för de s.k. rödgröna. Men låt oss titta på hur V hanterade frågan om EU före, under och efter valrörelsen detta fnittriga år.

Avsnitt II av V

V:s första ställningstagande för ett svenskt grundlagsstadgat EU-medlemskap 2 juni 2010
Riksdagen röstar om det ska skrivas in i grundlagen att Sverige ska vara medlem i EU. Eller inte. V röstar Ja till att det ska skrivas in i grundlagen att Sverige ska vara medlem i EU.
Här överger V sitt EU-motstånd för första gången.

Det andra ställningstagandet i form av rödgrön överenskommelse inför valet 2010
Inför riksdagsvalet 2010 slog de ”rödgröna” (S, MP och V) fast bland annat följande: ”… att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU…”. Dessutom innehåller de rödgrönas uppgörelse att de tre partierna även stöder Lissabonfördraget, d v s EU:s ”grundlag”. V, MP och S konstaterar även att EU är en ”…central utrikes- och säkerhetspolitisk aktör…” och utesluter ej ett svenskt deltagande i militära insatser inom ramen för EU och Nato!

Vänsterpartiets dåvarande ordförande Lars Ohly kommenterade denna överenskommelse som ett ”…steg i rätt riktning på alla områden…”.

Denna uppgörelse med S och MP tillät sedan Vänsterpartiet att, för för andra och avgörande gången, rösta för en grundlagsändring rörande EU. I och med denna Uppgörelse med S och MP, beseglad genom den dåvarande partiordförandens kommentar, övergav alltså Vänsterpartiet sitt EU-motstånd för andra gången.

Det tredje ställningstagandet den 24 november 2010
Riksdagen röstar för andra och avgörande gången om det ska skrivas in i grundlagen att Sverige är ett medlemsland i EU. V röstar Ja till att EU-medlemskapet ska skrivas in i grundlagen även denna gång!

Här överger Vänsterpartiet sitt EU-motstånd för den tredje, och avgörande, gången. Detta samtidigt som SD, som precis kommit in i riksdagen, blev enda parti att rösta emot…

Efter dessa tre ställningstaganden, med betoning på omröstningen i riksdagen den 24 november 2010, har Vänsterpartiet varit EU-kritiker. Inte EU-motståndare. EU-kritiker är sådana som dels vill att Sverige ska vara med i EU, dels påstår sig kunna förbättra EU inifrån.

* Avsnitt III av V

Det borde inte vara möjligt för ett parti att först rösta för att Sverige ska ändra grundlagen så att där skrivs in att Sverige är ett medlemsland i EU och sedan, lik förbannat, driva frågan om att Sverige ska lämna EU. 

I alla fall inte för ett parti som vill behålla ett uns av politisk och intellektuell hederlighet. Men detta är inga problem för Vänsterpartiet. Jag har träffat en rad vänsterpartister som inte ser någon motsättning i att år 2010 rösta för en grundlagsändring och 2011 hålla torgmöte där det bland annat förs fram kravet att Sverige borde lämna EU. När jag frågade ”hur då” visade det sig att personen inte visste hur detta skulle gå till. Detta gjorde mig ilsken på personen i fråga. Men jag har träffat många, många fler medlemmar i Vänsterpartiet, för att inte nämna väljare, som inte alls har känt till att V röstade för att det skrevs in grundlagen att Sverige är medlem i EU. Detta gjorde mig mycket ilsken på V-ledningen. Partiets ledning har under snart nio år spelat ett medvetet dubbelspel utifrån att många väljare har ett kort minne.

Varför inte: media kommer ju uppenbarligen inte ihåg ett förbannat dugg.

Det roliga i detta var att dubbelspelet gjorde det nödvändigt för Vänsterpartiet att ha en särskild EU-valkonferens för att avgöra en fråga som redan var avgjord 2010! Valkonferensens enskilt viktigaste frågan var naturligtvis om V skulle driva kravet på att Sverige ska lämna EU – eller inte. Det hade uppstått en väldigt intressant situation om de som ville att partiet skulle driva frågan om att Sverige ska lämna EU hade vunnit. Då, om inte förr, skulle Vänsterpartiets ledning ha tvingats att ta itu med hur partiet röstade i riksdagen år 2010.

Alla borde kunna utgå ifrån att ett parti som har röstat för att Sverige ska skriva in sitt EU-medlemskap i grundlagen – inte bara en utan två gånger med ett mellanliggande riksdagsval – faktiskt har tagit ställning i frågan om Sverige ska vara medlem i EU eller inte. Och att partiet ställningstagande för ett medlemskap i de två riksdagsomröstningarna, samt genom Uppgörelsen med S och MP inför det mellanliggande riksdagsvalet, innebär att partiet känner sig bundet av sina egna handlingar. Alltså: att Sverige ska vara medlem i EU.

För alla andra partier, i den övriga världen, skulle Vänsterpartiets agerande inte kunna lämna något som helst utrymme för tvivel: varken om partiet har tagit ställning i frågan om ett svenskt EU-medlemskap eller vilket ställningstagande partiet har tagit i denna fråga. Alla väljare och icke-väljare, alla partier och icke-partier, alla svenska medborgare och icke-svenska medborgare, alla stater och icke-stater borde kunna utgå ifrån att de vet var Vänsterpartiet står i frågan om EU-medlemskapet. Detta utifrån de två voteringarna i riksdagen 2010 samt Uppgörelsen med S och MP inför det mellanliggande riksdagsvalet. Vänsterpartiet är för ett svenskt EU-medlemskap!

Men Vänsterpartiet är unikt.

Avsnitt IV av V

Därför tog Vänsterpartiet åter upp frågan om ifall partiet ska driva kravet på att Sverige ska lämna EU, eller inte, i samband med valet till EU-parlamentet. Detta helt obekymrat av sin egen historia. Hela Vänsterpartiets attityd till sin EU-valkonferens den 16-17 februari var som  om partiet stod på ruta ett, eller ruta noll, i EU-frågan. Den debatt som hölls på partiets konferens i helgen genomfördes som om det saknade betydelse att partiet två gånger röstat för att det idag står inskrivet att Sverige är med i EU.

Det är som om Vänsterpartiet vägrar att erkänna vad alla andra partier som röstade för denna grundlagsförändring erkänner. Vänsterpartiet vägrar helt enkelt att ta ansvar för sina handlingar. Detta även om det handlar om så viktiga saker som grundlagsförändringar och ligger så nära i tiden som år 2010.

När jag nu tänker på saken är det nog här vi finner förklaringen på Vänsterpartiets bisarra agerande. Det historiska ansvaret saknar helt enkelt betydelse för Vänsterpartiet – i allmänhet. Låt mig ta några exempel. I Umeå styrde Vänsterpartiet kommunen tillsammans med Socialdemokraterna under åren 2010 till 2014. Det var under Vänsterpartiets period vid makten här i Umeå kommun som bland annat följande beslut togs:
* att bygga det ekonomiskt oförsvarliga skrytbygget Kulturhuset Väven nere vid kajen,
* att bygga det ekonomiskt oförsvarliga skrytbygget badhuset Navet – som dessutom även är oförsvarligt dåligt placerad miljömässigt,
* att anta de två fördjupade översiktplanerna – för Umeås centrala delar och framtida tillväxtområden – som för evigt har förändrat Umeås stadskärna till oigenkännelighet.

Efter valet 2014 har Vänsterpartiets officiella agerande – rörande dessa och andra beslut från perioden 2010-2014 – varit att de saknat allt ansvar för de beslut som de både var med om att arbeta fram och rösta igenom. Exempelvis Väven.

Avsnitt V av V

Frågan är ännu inte avgjord inom V – trots valkonferensen

Åter till valet till EU-parlamentet.
Du som läser detta och som förvånas över att V inte insett att de, i alla andras ögon, redan tog definitiv ställning för ett svenskt EU-medlemskap 2010 då partiet röstade för grundlagsändringen ska inte tro att frågan om V ska driva utträdeskravet eller inte är avgjord i och med helgens omröstning.

Nej, nej.

Trots omröstningen på EU-valkonferensen i Norrköping som innebar att V inte ska driva kravet på att Sverige ska lämna EU i valet till EU-parlamentet den 26 maj – är frågan om vad Vänsterpartiet står för förfarande öppen!

Det är otroligt nog – trots partiets aktiva agerande för att Sveriges EU-medlemskap har skrivits in i grundlagen, trots Uppgörelsen med S och MP inför valet 2010 och trots beslutet i helgen – en helt öppen fråga hur partiet kommer att agera både inför valet till EU-parlamentet den 26 maj och speciellt efter!

Hur kan det vara så, tänker du käre läsare, har inte ”hemske Hägglund” gått för långt i sin kritik av Vänsterpartiet?

Nej, nej och åter nej. Om det vore så väl. Förklaringen till att det fortfarande – och troligen i evigheters evighet, amen – är en öppen fråga vad V står för när det gäller EU-medlemskapet beror på följande: trots att Vänsterpartiet vid två tillfällen i riksdagen röstade för den förändring som innebär att Sverige nu är en EU-medlem, enligt grundlagen, ansåg Vänsterpartiet inte att detta gjorde det nödvändigt att ändra sitt partiprogram!

Och i partiprogrammet står det, fortfarande, att partiet ska verka för att Sverige ska lämna EU (DN.SE 20/2-2019).

* Avrundning

Detta innebär, exempelvis, att Ana Süssner Rubin – andranamnet på Vänsterpartiets valsedel till EU-parlamentet och tillika ordförande i partiets Skånedistrikt – kan fälla en helt häpnadsväckande kommentar till media strax efter beslutet att partiets valplattform inte ska kräva att V ska lämna EU. I sann vänsterpartistisk anda säger Ana Süssner Rubin att hon minsann ska följa valplattformen men att hon, minsann, tänker hänvisa till partiprogrammet om någon frågar om utträdeskravet ur EU.

Så länge ett partiprogram säger att partiet ska verka för att Sverige ska lämna EU, samtidigt som partiet har röstat för att det numera står i grundlagen att Sverige är en del av EU, behöver ju ingen ta en valplattform på allvar. Vänsterpartiet är som ett smörgåsbord: ta det program eller aktiva handling som passar dig och bygg sedan ditt eget V – som du själv vill ha det.

Partiledare Jonas Sjöstedt kommer alltså att säga en sak. Och Skånedistriktets ordförande, tillika andranamnet på EU-valsedeln, en annan. Detta innebär att V kommer att fortsätta tala med kluven tunga – tala med dubbla tungor, tala i tungor – även fortsättningsvis.

I evigheters evighet, amen.

Vem kan lita på Vänsterpartiet?

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Ingress

I fredags berättade jag att Arbetarpartiet kommer att ställa upp i valet till riksdagen 2022.

Skälet är att någon politisk riktning måste peka ut de frågor som utgör väldiga hot både mot befolkningen i Sverige och i andra välfärds- och nationalstater. Ett av dessa hot består av EU-projektets utveckling i en allt mer överstatlig riktning. Situationen kan sammanfattas på följande sätt: å ena sidan har det aldrig varit mer berättigat att peka på det hot som EU:s ökande överstatlighet innebär mot den fortsatte existensen av dagens europeiska nationalstater som bland annat Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, å andra sidan har EU-frågan nästan helt försvunnit från den politiska dagordningen i Sverige! Detta trots att EU-projektets ständigt ökande överstatlighet har inneburit att bildandet av ett Europas Förenta Stater, som skulle hota existensen av dagens europeiska välfärds- och nationalstater, diskuteras allt mer öppet främst inom EU självt. Men, som vi ska ske, även på sina håll i Sverige. Frågeställningen om att ta steget mot att bilda ett Europas Förenta Staterna Stater, vilket i sin tur skulle innebära början till slutet på nationalstater som Sverige, är extremt allvarligt. Men just då sådana helt omvälvande frågor borde diskuteras, och det mer intensivt än någonsin sedan svenskarna röstade för eller emot att gå med i EU 1994, sänker sig den stora tystnaden.

Debatten om ifall själva EU-projektet har något berättigande, eller inte, har aldrig varit så frånvarande på årtionden som idag. Det som etablissemanget i Sverige, och i många andra EU-länder, satsar på är att få allmänheten att se på valet till EU-parlamentet som på vilket val som helst. Men EU-valet är inte vilket val som helst. Ju mer det lyckas etablissemanget att ”normalisera” valet till EU-parlamentet, desto närmare har vi kommit den punkt då ett överstatligt Europas Förenta Staterna tar över vad som idag är de funktioner som avgörs av de allmänna och fria valen, för män och kvinnor, till riksdagen.

Och det är inte endast tyst när det gäller EU-projektets berättigande, eller inte, det pågår även en ”rättning i ledet”.

Under de sista veckorna har Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och de övriga i SD-ledningen förklarat att de nu följer alla de andra i spåren och lägger ned sitt EU-motstånd. Detta precis som tidigare partier har gjort från 1990 och framåt: S, MP och V. När det gäller Vänsterpartiet så har de övergivit sitt EU-motstånd för fjärde gången. De hade en omröstning denna helg. Så nu är alla riksdagspartier mer eller mindre EU-kritiker. En EU-motståndare är negativ till hela EU-projektet och vill antingen att Sverige ska lämna EU. Eller för fram ett alternativ till EU.

En EU-kritiker lovar att förbättra EU-inifrån och legitimerar därmed EU. Och det är till denna hycklande grupp som både SD och Vänsterpartiet har anslutit under den allra sista tiden. När det gäller Vänsterpartiet skedde detta, om det hade handlat om något annat parti, redan 2010. Inför detta val röstade V nämligen för att det skulle skrivas in i grundlagen att Sverige skulle vara med i EU, de gick till val på detta tillsammans med S och MP samma år, och efter valet 2010 röstade V i den andra och avgörande omgången för att det skulle skrivas in i grundlagen att Sverige ska vara med i EU. Det är sedan rent löjeväckande att medlemmar i V har sprungit omkring och sagt att partiet fortfarande varit EU-motståndare. Men detta är alltså vad vänsterpartisterna, alltid bra på dubbelspel, har sysslat med fram till denna helg. Nu har detta parti, för fjärde gången, slagit fast att de inte längre är EU-motståndare utan att de är EU-kritiker.

Detta uppfattade alltså vi andra i samband med att V två gånger, med ett mellanliggande riksdagsval, röstade för att det skulle skrivas in i grundlagen att Sverige ska vara en av medlemsstaterna i EU.

Mot denna bakgrund kommer alltså Arbetarpartiet att slå vakt om arbetarrörelsens traditioner. Men vi kommer att göra detta genom att titta framåt. Inte bakåt. Inte mot en historiebeskrivning av ett Sverige som aldrig någonsin var så bra som nostalgikerna idag försöker gära gällande.

Vi måste alltså titta framåt. Och en av de verkligt stora frågor som Arbetarpartiet uppenbarligen kommer att bli ensamt om att driva under perioden fram till 2022 är försvaret av den fortsatta existensen för välfärds- och nationalstater som bland annat Sverige, Danmark, Finland, Tyskland mot den odemokratiska elit inom EU som vill driva överstatligheten vidare till den punkt då EU bildar en egen och ny statsbildning: ett Europas Förenta Stater.

Del A. Arbetarpartiet bekämpar EU:s överstatliga ambitioner

I fredags skrev jag bland annat följande:

”Arbetarpartiet är helt emot ett Europas Förenta Stater. Vi försvar den fortsatta existensen av välfärds- och nationalstater som exempelvis Sverige, Finland, Danmark och Tyskland. Nationalstaten utgör de gränser inom vilka exempelvis en folkvald riksdag beslutar om de skatter som ska tas ut för att finansiera trygghetssystem, utbildning, sjukvård, ordningsmakt samt försvaret av nämnda gränser. Bildandet av nationalstaterna var ett viktig steg i Europas utveckling och dessa stater är viktiga att försvara. Nationalism, däremot, är något helt annat. Nationalism kan innebära uppfattningen att de människor som lever inom en viss nationalstat är ”högre stående” än människorna inom en annan statsbildning. Men att idag försvara nationalstaten Sverige mot det överstatliga EU-projektet, som saknar all folklig förankring, är inte ett uttryck för nationalism som borgerligheten försöker få det till. Försvaret av nationalstaten Sverige utgör ett försvar av dagens välfärdsstat och dess demokratiska fri- och rättigheter. Därför måste EU-motståndet åter ställas i förgrunden.”

Vilka slutsatser drar vi då av detta inför det kommande valet till EU-parlamentet?

Det hela handlar om en paradox. Å ena sidan har vi de som arbetar för att ge EU en demokratisk ansiktslyftning. Ansiktslyftningen består, i korthet och lite förenklat, av att göra en stor sak av att det förs över lite makt från EU-kommissionen till EU-parlamentet. Detta i syfte att kunna säga ”titta, nu blir EU mer demokratiskt”. Men denna lilla förskjutning från vad som i grunden är ett mycket odemokratiskt projekt måste ”mätas” med den överstatliga strävan efter att omvandla EU till ett Europas Förenta Stater – vilket inte kan ske med mindre än att dagens välfärds- och nationalstater avskaffas! Det som i verkligheten håller på att hända är att makten förskjuts – inte från EU-kommissionen till EU-parlamentet, utan från de nationella parlamenten till EU-parlamentet. Detta försöker ”federalisterna” – det namn som anhängarna av ett Europas Förenta Stater använder – skyla över genom att tala om en liten maktförskjutning från EU-kommissionen till EU-parlamentet.

Del B. Delar av den politiska och ekonomiska eliten vill bilda ett Europas Förenta Stater

Ett exempel är EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker (av vissa federalister kallad för ”EU:s president”). Han säger öppet att han är för bildandet av ett Europas Förenta Stater. Den nye presidenten i Frankrike, Emmanuel Macron, är en av de mest positiva regerings- och/eller statscheferna till en fortsatt och ökad överstatlighet inom EU som någonsin har funnits i något av de tyngre EU-länderna. Hemma i Sverige lyckades Liberalernas ungdomsförbund att få en motion antagen på Liberalernas partikongress som gick ut på att omvandla EU till ett Europas Förenta Stater.

I Sverige diskuteras inte ens frågan om ett Europas Förenta Stater och vad detta skulle innebära. Men inte bara det: Man kan utan att överdriva säga att frågan om EU:s utveckling nästan har försvunnit från den politiska dagordningen i Sverige. I valet 2018 spelade EU-frågan en mindre roll än vad den har gjort på decennier. Detta är absurt mot den av oss beskrivna utvecklingen.

Det är mot denna bakgrund som Arbetarpartiet kommer att agera i valet till EU-parlamentet den 26 maj.

Förra valet till EU-parlamentet ägde rum 2014. Då uppmanade vi folk att utnyttja sin rösträtt – men att använda denna till att rösta blankt. För fem år sedan var inte diskussionen om bildandet av ett Europas Förenta Stater lika öppen som den är idag. Det fanns därför vissa problem med att förklara varför vi ansåg att folk skulle rösta – men rösta blankt.

Vi anser att ett deltagande i valet till EU-parlamentet inte bara innebär att legitimera EU, utan även att legitimera framtidens EU.

Och framtidens EU kommer att bestå av ännu mer överstatlighet. Det förs en diskussion om ett europeiskt banksystem, det förs en diskussion om att de enskilda EU-ländernas budgetar ska bedömas och eventuellt kunna underkännas av EU, det förs en diskussion om att länder som står utanför euron – länder som exempelvis Sverige – ska tvingas in i eurozonen, osv, osv. Och låt oss repetera: Den inneboende logiken i EU är att skapa ett Europas Förenta Stater. Det som svenskarna röstade om 1994 handlade i allt väsentligt om en gemensam marknad bestående av fyra rättigheter: fri rörlighet för kapital, arbetskraft, varor och tjänster. Men ett sådant avtal kräver inte alla dessa överstatliga organ som EU består av, exempelvis EU-parlamentet, EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken, alla dessa ministerråd, början på en EU-armé bestående av 60 000 soldater, osv.

Del C. EU-motståndet måste åter upp på den politiska dagordningen.
Vi anser att utvecklingen som skett under de fem år som gått sedan det föregående EU-valet har besannat våra farhågor på en ökad överstatlighet som i slutänden syftar till att bilda ett Europas Förenta Stater vilket endast kan ske genom att välfärds- och nationalstaterna monteras ned i länder som Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien, osv. Detta innebär att svenskarnas, finnarnas, danskarnas, tyskarnas, fransmännens och italienarnas rätt att själva bestämma vilken nivå man vill ha på den offentliga sektorn och hur stort skatteuttaget därför ska vara kommer att försvinna. Detsamma gäller de kollektivavtal som fackföreningsrörelsen i alla länder har kämpat för i över 100 år.

Därför kommer vi att uppmana medborgarna att rösta blankt för att protestera mot den utveckling som pågår mot (vi skriver det igen) ett Europas Förenta Stater. Vi i Arbetarpartiet är övertygade om att utvecklingen i denna riktning kommer att vara lättare att påvisa i årets val än 2014.

Betyder detta då att vi förespråkar en ”swexit”?

Del D. Dagen då det är dags att kräva en ny folkomröstning närmar sig

Arbetarpartiet är för handel mellan länderna. Och naturligtvis mellan länderna i Europa. Som framgått är vi däremot inte för den överstatlighet som finns inbyggd i EU-projektet. Som jämförelse: titta på det Nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA (snart USMCA). Avtalet visar att handel mellan länderna inte på något sätt behöver belastas med den överstatlighet som EU innebär!

Vi i Arbetarpartiet motsätter oss att välfärds- och nationalstater, som bland annat den svenska, avvecklas till förmån för ett överstatligt Europas Förenta Stater. Men det är alltså åt detta håll utvecklingen rör sig. Låt mig påminna läsarna:
a) Det första steget var bildandet av Kol- och stålgemenskapen som trädde i kraft 1952,
b) nästa steg togs då EEC bildades 1967,
c) ett tredje steg såg dagens ljus då EG tog form 1993,
d) det fjärde steget blev Europeiska Unionen som bildades 2009.

Under perioden från bildandet av ”Kol- och stål” 1952 fram till dagens EU har antalet medlemsländer ökat från sex till 28. Antalet överstatliga organ har också ökat liksom deras befogenheter – vilka har utvidgats på de enskilda nationalstaternas bekostnad. Naturligtvis.

Samtidigt har EU-motståndet i stort sett upphört. Åtminstone i Sverige.

Del E: Tidpunkten för en ny folkomröstning måste samordnas med EU-motståndet i andra länder – annars blir det ett fiasko

En av våra uppgifter fram till valet 2022 blir att bidra till att återuppbygga motståndet mot det alltmer överstatliga, och aggressiva, EU. Jag upprepar: det EU som utvecklas på ett sätt som hotar den fortsatta existensen för välfärds- och nationalstater som Sverige. En del i att återuppbygga det EU-motstånd som idag ligger i ruiner blir att visa att EU-projektet är någonting mycket mer än bara ett handelsavtal (jämför med NAFTA). Men också att visa på den utveckling som skett sedan det handlade om sex länder i ”Kol och stål 1952 och dagens 28 länder i ”Europeiska Unionen” (EU). Vi måste slutligen visa att den inneboende logiken i denna utveckling verkligen pekar mot ett Europas Förenta Stater.

Ska vi då förespråka en ”swexit”. Idag.

Vi tror att detta kommer att mötas med en stor skepsis. Erfarenheterna från Storbritanniens förhandlingar om ett utträde har gett alla intrycket att detta kommer att leda till kaos.

Det är min uppfattning att tidpunkten att kräva en ny folkomröstning måste anpassas utifrån i första hand två faktorer:
1. det måste ha växt fram en bred insikt om att hotet av bildandet av ett överstatligt Europas Förenta Stater, på ruinerna av välfärds- och nationalstater som Sverige, är reellt,
2. idag ligger det gamla EU-motståndet, som bland annat bars upp av Vänster- och Miljöpartierna, i ruiner: det måste byggas upp ett nytt motstånd mot den tydliga utvecklingen mot överstatlighet som jag har försökt leda i bevis. Men innan insikten om utvecklingen mot ett överstatligt Europas Förenta Stater har blivit allmän, och innan motståndet mot den allt tydligare överstatligheten har återuppbyggts, tjänar det föga till att kräva en ny folkomröstning. Det skulle faktiskt kunna vara rent negativt att kräva en folkomröstning idag syftande till ett ensamt svenskt utträde ur EU (Swexit). Detta kommer sannolikt endast att förknippas med det kaos som begreppet ”Brexit” idag innebär för de allra flesta.

Del F: Sverige behöver inte bli ensamt – ju fler desto starkare

Om den svenska välfärds- och nationalstaten hotas av planerna på ett Europas Förenta Stater kommer dagens situation att förändras. Och tror vi att detta kommer att bli fallet. Om detta läge uppstår – alltså om den svenska välfärds- och nationalstaten hotas – kommer många att inse att denna måste denna försvaras. Till detta ska läggas följande: med största sannolikhet kommer inte Sverige att stå ensamt om att försvara välfärds- och nationalstaten mot ett EU-projekt som omvandlas till ett fullskaligt överstatligt Europas Förenta Stater. Inför hotet av ett överstatligt Europas Förenta Stater tror jag inte att striden varken kommer att handla om en Brexit eller en Swexit. Jag är övertygad om att det blir medborgarna i en hel grupp av nationalstater som kommer att ta upp kampen för att stå utanför ett Europas Förenta Stater.

Och denna tidpunkt behöver inte vara långt borta.

Vår uppgift är att försvara de svenska löntagarna genom att titta framåt, inte bakåt, och det resonemang du just läst igenom utgör ett exempel på detta. På att titta framåt när det gäller motståndet, inte mot handel mellan länderna, men mot den odemokratiska överstatlighet som idag utgör en bärande del av EU-projektet.

Det vi gör just nu?
*Vi kommer att uppmana alla att rösta i valet till EU-parlamentet – men rösta blankt. Vi anser att det är att legitimera det överstatliga EU-projektet att rösta på någon av de valsedlar som hör till de partier som lovar att förbättra EU inifrån (EU-kritikerna),
*Vi kommer att arbeta för internationella kollektivavtal med början för de fackföreningar som finns i de länder som tillhör EU – detta för att förhindra dumpning av löner och arbetsvillkor.

Låt mig repetera: Vi skrev att EU-projektet befinner sig i en process av förändring. Detsamma måste gälla för EU-motståndet. Det första steget blir att rösta i valet till EU-parlamentet – men att rösta blankt. Detta för att inte bidra till att legitimera EU-projektets utveckling i en allt mer överstatlig riktning. Hör av dig och hjälp till.

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Ingress

Efter valet i fjol har Arbetarpartiets medlemmar i Sverige fört en intensiv debatt om hur vi ska göra för att sprida våra åsikter till nya delar av landet, vinna medlemmar och även kunna bilda partiföreningar på nya orter. Bildandet av en regering (S+MP) – som kommer att inleda sitt ”styre” av Sverige på en budgetreservation från M+KD (framröstat med hjälp av SD) vilken senare kommer att kompletteras av uppgörelsen med C+L – kom att bli avgörande. Socialdemokraterna går med på att försämra turordningsreglerna, gör det rumsrent att inskränka rätten till kollektivavtal och införa marknadshyror. Och Vänsterpartiet, som  jämställs med SD och i skrift pekas ut som ett parti som inte ska ha inflytande, förnedrar sig på ett nästan ofattbart sätt genom att släppa igenom den skamligaste regeringsbildningen efter andra världskrigets slut 1945. Detta istället för att tvinga fram ett nyval.

Detta, ett nyval, hade varit det enda politiskt hederliga i denna situation.

Genom att bita sig fast vid ministerposterna, till priset av sin egen politik, har socialdemokraterna medvetet valt bort möjligheten att återvinna de cirka 17 procent av hela väljarkåren som partiet har förlorat till SD sedan valet 1994. Ser vi vad denna väljarförlust betyder för Socialdemokraterna själva innebär den att partiet har förlorat nästan fyra av tio väljare sedan 1994. Och uppgörelsen med C, L och MP innebär att Socialdemokraterna väljer att vända ryggen till den dryga miljon som valt att rösta på SD. För några värdelösa ministerposters skulle – S kan ju inte regera med sin egen politik. Uppgörelsen med C, L och MP utgör nästan en garanti för att SD kommer att fortsätta att växa och att Socialdemokraterna kommer att fortsätta att krympa. S kommer nästan säkert att tappa väljare åt två håll: dels till SD, dels till Vänsterpartiet.

Del I.
För vad har vi fått? Vi har fått en minoritetsregering bestående av en koalition mellan S och MP. Detta innebär att regeringen är dubbelt svag (både i minoritet och samtidigt i koalition). Men det allra värsta, det mest skamliga, är att denna minoritetsregering, bestående av en koalition, har tvingats se sitt regeringsprogram falla (det egna budgetförslaget). Det enda som betyder något är alltså det formella innehavet av regeringstaburetterna! För en regering som låtsas regera, inte på ett utan på två borgerliga regeringsprogram, kan inte anses vara legitim. Inte i ögonen på oss som representerar arbetarrörelsens traditioner.

Och så har vi vänsterpartiets Jonas Sjöstedt!

På förmiddagen viftar han med ett papper som han påstår är en överenskommelse med Stefan Löfven som, minsann, ger honom och Vänsterpartiet inflytande. En överenskommelse som han glatt utropar är hemligt för alla journalister (och egna partimedlemmar samt väljare).

På eftermiddagen, samma dag, tvingas Jonas Sjöstedt att krypa till korset.

Pressad av representanter för media, och garanterat tagen i örat av Stefan Löfven för denna sin lögn, erkänner Sjöstedt att det papper som han viftade med på förmiddagen, lika glatt som en norrman viftar med flaggan den 17 maj, inte var något annat än ….. ”minnesanteckningar”!

Efter en sådan lögn i syfte att lugna ned egna mer kampvilliga medlemmarna och väljare, efter detta osmakliga kryperi för Stefan Löfven, borde naturligtvis Jonas Sjöstedt ha ställt sin plats som partiledare till förfogande. Detta för att se om det fortfarande fanns förtroende kvar för honom när det gällde att leda Vänsterpartiet. Men lika fanatiskt beslutsam att hålla fast kvar statsministerposten som Stefan Löfven visat sig vara, lika beslutsam visade sig Jonas Sjöstedt vara när det gällde att hålla kvar som partiledare. Och detta lyckades han med. Kanske på grund av bristen på motkandidater. Åtminstone idag.

Del II.
Det är mot denna bakgrund som vi i Arbetarpartiet har beslutat att ställa upp i valet till riksdagen 2022.

Vi är små. Men någon måste åta sig att hålla arbetarrörelsens bättre traditioner vid liv. Och till skillnad mot ledarna i S, LO-facken och V har vi fattat en avgörande sak: det bästa sätter att bekämpa Sverigedemokraterna är inte att – ständigt – kalla Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och SD:s övriga partiledning för rasister. Det bästa sättet att dra bort de 1,1 miljoner väljare som röstade på SD i det senaste valet från just Jimmie Åkesson och kompani är att behandla denna dryga miljon väljare som vanliga människor.

De är inte rasister till de själva har visat motsatsen.

De flesta oorganiserade SD-väljarna vi träffade på under valrörelsen består av grupper som tidigare skulle ha röstat på Socialdemokraterna. Men partier och fackföreningar som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet samt LO verkar vara helt inställda på att inte ens försöka tala med denna dryga miljon som om de vore tänkande människor – ofta med ett arbetarkneg. Många av dessa arbetare skulle, under tidigare decennier, ha gått till Socialdemokraterna. Nej dessa båda partier (S och V) och LO-facken verkar vara helt inställda på att fortsätta samma taktik som de hållit på med inför valen 2006, 2010, 2014 och 2018. En taktik som, uppenbarligen, har misslyckats varje gång. Men som inneburit ständiga framgångar för SD.

Vi i Arbetarpartiet utgår ifrån att de allra flesta som röstar på SD endast är aktiva en enda dag på fyra år. Det är på valdagen då de stoppar ned sina valsedlar i kuvert som de sedan stoppar i en låda. Och sedan är de passiva i 1460 dagar fram till nästa val.

Det behöver inte fortsätta att vara så.

Inte om någon tar SD-väljarna på allvar. Och just det är vad vi i Arbetarpartiet har tänkt göra. Vi tänker också ta socialdemokratiska väljare på allvar. Detsamma gäller för de som röstar på Vänsterpartiet. Vi kommer att bekämpa det allt mer tydliga klassamhället som drabbar grupper i alla de partier som jag räknat upp. Även de som ligger på sofflocket på valdagen kommer att drabbas. Och de tillhör också de grupper som vi kommer att satsa på att nå. För de är ju soffliggare endast på valdagen. De är inte ”soffliggare”. De drabbas och de behöver ett alternativ i vilket de kan engagera sig.

Arbetarpartiet kommer, i vårt valmanifest, att understryka vikten av att fortsätta det aktiva arbete som vi bedrivit i klimatfrågan sedan 2006. Klimatfrågan handlar om den mänskliga civilisationens överlevnad. Något som naturligtvis kräver ett samarbete över gränserna. Men inte vilket samarbete som helst.

Del III.
Arbetarpartiet anser att det är tillåtet med religionskritik. Än mer: vi anser att det är nödvändigt med religionskritik. Vi ser vanliga muslimer som våra allierade i kampen mot islamisterna. Islamister är de som inte accepterar demokratiska fri- och rättigheter, som förtrycker andra muslimer, som försvarar månggifte och barnäktenskap, som strävar efter parallellsamhällen och som vill ha ett shariastyre utan allmänna och fria val – för män och kvinnor – baserat på ett självutnämnt prästerskap som har ambitionen att styra samhället genom att basera sig på delar av Koranen och på berättelser om vad profeten Muhammed gjorde och sa (sunna). Vi kommer att kritisera Salafiströrelsen och Muslimska brödraskapet – som försöker infiltrera alla riksdagspartier, myndigheter, föreningar och till och med rättsväsendet. Kom ihåg Solna. Infiltrationen har lyckats bäst i MP – det parti som delar regeringsmakten. Mehmet Kaplan var en islamist, eller medlöpare, som till och med blev minister i regeringen! För Miljöpartiet.

Del IV.
Den första frågan som vi kommer att börja med handlar om EU. Här har nu även SD släppt sitt EU-motstånd och blivit EU-kritiker. SD har alltså gjort vad S, V och MP har gjort före dem. De har gått från att vara EU-motståndare till att bli EU-kritiker.

Vad det är för skillnad mellan en EU-motståndare och en EU-kritiker? En EU-motståndare säger NEJ till det överstatliga i EU-projektet som är något helt annat än ett handelsavtal med en gemensam marknad med fri rörlighet för kapital, arbetskraft, varor och tjänster. Den inneboende logiken i det överstatliga EU är bildandet av ett Europas Förenta Stater.

En EU-kritiker accepterar det överstatliga EU-projektet. Men är, mer eller mindre, kritisk och lovar dig därför att arbeta för att det överstatliga EU-projektet ska bli bättre.

Det finns många fler skäl till att Arbetarpartiet kommer att ställa upp i riksdagsvalet 2022. Som sagt: Ett skäl till att Arbetarpartiet ställer upp i valet 2022 är för att arbetarrörelsens traditioner inte ska dö ut idag då orättvisorna åter ökar. Vi anser att nästkommande generationer av knegare, ungdomar och pensionärer inte behöva uppfinna hjulet igen. Ideologiskt och politiskt. Arbetarrörelsens traditioner.

Del VI.

Partierna och facken har gett upp EU-motståndet

Kampen mot de nu snabbt växande klassklyftorna måste gå hand i hand med kampen för jämställdhet mellan män och kvinnor. Men utvecklingen under de senaste decennierna har visat att arbetarrörelsen – socialdemokratin, LO-facken och dagens ”vänsterpartier” – är helt oförmögna att försvara tidigare gjorda landvinningar. Detta oavsett om det gäller fackliga rättigheter eller trygghetssystemen vid arbetslöshet, sjukdom och ålderdom.

En av de viktigaste faktorerna till oförmågan att ta strid mot ökade orättvisor är att S, LO-facken och V har ställt upp på borgerlighetens största projekt efter slutet på andra världskriget 1945. Vi syftar på EU vars inre logik hela tiden driver detta överstatliga projektet framåt mot dess logiska slutpunkt: ett Europas Förenta Stater. En som stöder denna utveckling är EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker. Men ett Europas Förenta Stater kan endast byggas på ruinerna av dagens välfärds- och nationalstater och var definitivt inte vad folkomröstningen handlade om 1994!

Del VII.
Arbetarpartiet är helt emot ett Europas Förenta Stater. Vi försvar den fortsatta existensen av välfärds- och nationalstater som exempelvis Sverige, Finland, Danmark och Tyskland. Nationalstaten utgör de gränser inom vilka exempelvis en folkvald riksdag beslutar om de skatter som ska tas ut för att finansiera trygghetssystem, utbildning, sjukvård, ordningsmakt samt försvaret av nämnda gränser. Bildandet av nationalstaterna var ett viktig steg i Europas utveckling och dessa stater är viktiga att försvara. Nationalism, däremot, är något helt annat. Nationalism kan innebära uppfattningen att de människor som lever inom en viss nationalstat är ”högre stående” än människorna inom en annan statsbildning. Men att idag försvara nationalstaten Sverige mot det överstatliga EU-projektet, som saknar all folklig förankring, är inte ett uttryck för nationalism som borgerligheten försöker få det till. Försvaret av nationalstaten Sverige utgör ett försvar av dagens välfärdsstat och dess demokratiska fri- och rättigheter.

Därför måste EU-motståndet åter ställas i förgrunden.

Del VIII.
Arbetarpartiet vill försvara nationalstaten Sverige – mot de representanter för borgerligheten som, likt Jean-Claude Juncker, vill skapa ett Europas Förenta Stater. Försvaret av demokratin måste ske på flera fronter. Dels genom att bekämpa det överstatliga EU-projektet, dels genom att bekämpa nationalistiska och rasistiska strömningar inom nationalstaterna. Men de demokratiska fri- och rättigheterna måste, som vi tidigare understrukit, även försvaras mot de anti-demokratiska strömningarna som Muslimska brödraskapet och Salafist-rörelsen representerar.

Allt detta skiljer Arbetarpartiet från V, MP och SD. De påstår alla att de ska förbättra EU inifrån. Men de vågar inte nämna de starka krafter som driver på för att skapa ett överstatligt Europas Förenta Stater! Vi kommer att föra fram vårt motstånd mot det överstatliga och odemokratiska EU-projektet i samband med valet till EU-parlamentet den 26 maj. Och när det gäller islamismen vägrar V och MP att erkänna att den existerar (med några få lysande undantag). SD förstår inte att det handlar om religionskritik. Deras ledning kan inte skilja mellan islamister och Svensson-muslimer utan har en tendens att dra alla över en kam – vilket ofta innebär främlingsfientlighet och till och med rasism!

IX.
Arbetarpartiet är självklart för ett handelsavtal mellan olika länder. Exempelvis mellan alla EU-länder. Men vill kommer att göra ALLT vad vi kan för att förverkliga ett internationellt kollektivavtal som i ett första steg kommer att omfatta löntagarna i alla EU-länder. Detta för att skapa den balans mellan arbete och kapital som EU alltid varit menad att rubba, och som det överstatliga EU har rubbat, till löntagarnas nackdel.

Fortsättning på söndag, 17 februari.

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Del A.

Detta är mitt blogginlägg nr 20 om hemtjänsten sedan debatten om LOV vs LOU började i november.

Jag anser att det är dags att inleda en avslutning på DEBATTEN om LOV vs LOU och återuppta arbete med att VIDAREUTVECKLA hemtjänsten i Umeå – i syfte att göra denna ännu bättre. Vi får inte glömma att brukarnöjdheten ligger på 94 procent! Med ett sådant utgångsläge borde det vara en tacksam uppgift att gå vidare. Men några måste gå före. Gå före i syfte att bryta den ”förlamning” som den stundtals hårda debatt som pågått sedan i november ifjol har skapat. Tyvärr verkar resultatet av omröstningen den 28 januari ha gjort att vissa, personer och partier, har svårt att komma över sin bitterhet och arbeta vidare för att utveckla hemtjänsten för brukarnas och de anställdas skull.

Detta oavsett om det handlar om de kommunala eller privata utförarna med sina anställda och sina brukare.

Vi i Arbetarpartiet kommer att göra vårt bästa för att dra igång arbetet med att vidareutveckla hemtjänsten, både för brukare och anställda, för anhöriga och utförare, oavsett om det handlar om kommunen eller privata.

Hur snabbt utvecklingsarbetet kan komma igång, och hur framgångsrikt detta arbete blir, beror naturligtvis på hur många andra som vill vara med och bryta den förlamning som (nästan) är oundviklig efter en både lång och hård debatt. Men ansvaret att sätta hemtjänstens kvalitet – dess brukare och dess anställda, privata och kommunala – i centrum ligger på alla som har deltagit i debatten. Alla individer som berörs går före den egna personliga och politiska prestigen.

Del B.

Men jag vill även besvara en fråga från signaturen Sven.

Frågan lyder som följer:

”Jag har inte hittat något som tyder på att ”de privata alternativen är dyrare redan i grunden”. ”

Umeå kommuns egen statistik? Har väl tom redovisats i vk?

Ang ”plocka russinen” – hur ser det ut att välja geografiskt?

Mitt svar:
Mot bakgrund av mina tidigare svar förstår jag inte riktigt de två första meningarna i Svens fråga. Antingen har Sven inte läst vad jag har skrivit eller också är det ett försök att vara ironisk. Som sagt: jag förstår inte riktigt.

Däremot ska jag göra ett seriöst försök att svara på den fråga som finns i den tredje av Svens meningar. Alltså: hur ser det ut för de privata utförarna när det gäller de geografiska områden inom vilka de kan erbjuda hemtjänst?

Enligt Umeå kommuns regler, som Socialdemokraterna varit med om att utarbeta, finns det för närvarande tio hemtjänstområden. Enligt samma regler får en privat utförare välja precis hur de vill – dels hur många områden de vill driva sin hemtjänstverksamhet i, dels i vilka hemtjänstområden de vill verka.

Den privata utföraren kan alltså, enligt de idag rådande reglerna, erbjuda sina tjänster till brukarna i alla tio hemtjänstområden. De kan även erbjuda sina tjänster i ett enda hemtjänstområde eller i fem områden. Det råder full valfrihet här. Den privata utförare som väljer att erbjuda hemtjänst i ett enda område kan göra detta. Och detta enda område kan både ligga i Norra Sävar – där vi har Botsmark – eller i centrala Umeå. Det finns heller inga krav som säger att en privat utförare av hemtjänst måste bedriva verksamhet i minst tre, eller fem, områden varav ett visst antal ska ligga utanför Umeås centrala delar. Det finns inte någon regel som begränsar antalet hemtjänstområden som den privata utföraren får bedriva verksamhet i. Exempelvis till högst åtta. En privat utförare kan bedriva hemtjänst i alla tio hemtjänstområdena om de ekonomiska och personella musklerna finns.

Men detta har INGENTING med LOV att göra!

Del C.

Om Socialdemokraterna hade velat har det inte funnits några hinder att, inom ramen för LOV, ställa krav både på att en privat utförare måste bedriva hemtjänst i minst två, eller fyra, hemtjänstområden. Det går även att inom ramen för LOV sätta ett tak på hur många hemtjänstområden som en privat utförare får bedriva hemtjänst i. Det går att begränsa antalet hemtjänstområden till tre eller till fem hemtjänstområden. För mig framstår det som om de socialdemokrater (och vänsterpartister) som röstade för att LOV skulle ersättas med upphandling enligt LOU inte vet vad som går att göra inom ramen för LOV. (Och vad som inte går att göra). Denna insikt har vuxit fram hos oss i Arbetarpartiet under debattens gång.

Men bristen på kunskap, och bristen på en uttalad målsättning för hemtjänsten i Umeå kommun, kan socialdemokraterna inte skylla på oss i Arbetarpartiet. Eller på något annat parti. Detsamma gäller för det bittra vänsterpartiet. Bristen på kunskap om vad som kan göras med hjälp av LOV, samt bristen på en uttalad viljeinriktning, kan socialdemokraterna endast skylla på sig själva.

Jag upprepar: Till skillnad från vad många tror, även de ledamöter i Umeå kommunfullmäktige som har deltagit i debatten, har  krav, varav jag nämnt vissa, kunnat ställas under alla år som LOV har gällt! Men Socialdemokraterna har valt att avstå.  

Socialdemokraterna har alltså, tillsammans med andra partier, skapat exakt de förutsättningar som de har velat ha. Och detta har inneburit att inga, eller få, regleringar har införts. Detta borde alla så kallade radikaler inom S tänka på. Och det är deras skyldighet att känna till det som jag beskrivit ovan. Men det har under hela den över tre månader långa debatten märkts att bl a Socialdemokraterna har saknat väsentliga kunskaper.

Det är därför debatten i så stor utsträckning har handlat om en sak och omröstningen i fullmäktige den 28 januari om en annan. Det vi skulle rösta om var lagstiftningen som satte ramarna för hemtjänsten – i Umeå. Men de okunniga har, i debatten, ständigt kommit dragandes med exempel och antydningar som varken har haft med hemtjänsten eller med Umeå att göra. Det har handlat om skolnedläggelser här, och vanvård på ett boende, där. Men de som har velat avskaffa LOV har nästan aldrig förmått komma med exempel som visar på varför upphandling via LOU skulle ha varit en fördel inom hemtjänsten – i Umeå. Alltså: debatten har till väldigt stor del handlat om skolan och särskilda boenden på andra orter. Omröstningen handlade om hemtjänsten, här, i Umeå. Men vi i Arbetarpartiet – som träffat anställda, både inom kommunen och hos privata utförare, anhörigas föreningar, representanter för kommunen och de privata hemtjänstföretagen samt representanter både från Socialdemokraterna och Alliansen – var väldigt medvetna om vad vi skulle rösta om. Och det var exakt det som vi har debatterat om. (Fast vi har ofta blivit angripna för ”vanvården” på ett boende, för åratal sedan i en helt annan del av Sverige.

Ibland har detta känts som att arbeta i en uppförsbacke. Och det är därför som detta är mitt tjugonde blogginlägg i frågan om hemtjänsten – i Umeå.

Del D.

Därför var det inte mer än rätt att utgången blev som den blev.

Det måste sägas: Idag gnäller vissa inom S på de förutsättningar som gäller för de privata utförarna trots att de själva är huvudansvariga för hur systemet för hemtjänsten ser ut i Umeå kommun. Men låt mig upprepa detta, så att inga missförstånd uppstår: Systemet (begränsningar eller brist på begränsningar) beror inte på lagstiftningen LOV. Utformningen av systemet för hemtjänsten inom Umeå kommun, när det gäller exempelvis reglerna för de geografiska områdena (eller bristen på regler), beror på att Socialdemokraterna själva har valt dagens utformning!

Återigen: Detta val har ingenting med lagstiftningen LOV att göra! Det har med en politisk viljeinriktning, eller brist på politisk viljeinriktning, att göra.

Detta kommer säkert som en chock för många. För mig har insikten kommit stegvis, i takt med att jag har lärt mig mer och mer, under sdebatten. Men jag häpnar över den bristande kunskapen om vad som kan åstadkommas – inom ramen för LOV.

Det är nu dags för Socialdemokraterna att gå från ord till handling.

Jag vet att Vänsterpartiet, och den tidigare ordföranden i Kommunal Umeå, numera S-politikern Alejandro Caviedes, inte ville ha några privata utförare alls inom hemtjänsten i Umeå. Men Socialdemokraternas fullmäktigegrupp, i Umeå kommunfullmäktige, gick in i debatten om hemtjänsten med två utgångspunkter:
a) det ska finnas privata utförare av hemtjänst i Umeå kommun,
b) det borde vara 50-50 när det gäller hur många brukare som kommunen levererar hemtjänst till, och som de privata utförarna levererar hemtjänst till. Idag har de privata 54 procent av brukarna och kommunen följaktligen 46 procent.

Med tanke dels på brukarnöjdheten med hemtjänsten (som vid den senaste mätningen låg på 94 procent för både kommunen och de privata utförarna), dels med tanke på att antalet äldre som behöver hemtjänst kommer att öka (något som innebär att kommunen har goda chanser att behålla en stor andel av det totala antalet brukare) finns det ingen anledning att sitta still. Detta även om trenden är att de privata ökar och kommunen minskar. Men metoden att ändra denna balans till kommunens fördel kan inte vara:
a) att avskaffa alla privata hemtjänstföretag som V och S-politikern Caviedes ville,
b) att göra det svårare för de privata.

Det främsta skälet till att de privata utförarna har ökat, från endast två procent 2007 till hela 54 procent 2018, beror på att kommunen har använt sig av alltför många olika anställda när de kommit hem till brukarna och hjälpt dem med bl a det allra mest intima vid toalettbesök. Det har inte berott på att kommuns personal har varit sämre. Men de privata utförarna har representerats av färre ”ansikten”.

Och detta måste Umeå kommun ta till sig.

Del E.

De två verkliga hoten mot äldreomsorgen (i vilken hemtjänsten ingår tillsammans med särskilda boenden), individ- och familjeomsorgen, skolan, underhållet av vägar och byggnader är dels det växande gapet mellan kostnader och intäkter i allmänhet. Det vi i Arbetarpartiet brukar kalla för ”krokodilgapet”. Dels de ledande politikernas olyckliga dragning, väldigt olyckliga dragning, att satsa på skrytprojekt istället för på basverksamheter som hemtjänst.

Hotet kommer inte från ett antal privata utförare inom hemtjänsten! Tala om att sila mygg och svälja elefanter.

Del F.

Jag vill avsluta med att påminna om att Umeå kommun är snålast i hela Sverige – Umeå är den snålaste av de totalt 290 kommuner som finns i landet – när det gäller storleken på ersättningen per per utförd hemtjänsttimme! Detta samtidigt som den politiska majoriteten – inklusive Vänsterpartiet – har slängt oändligt mycket pengar i sjön genom Väven och det överdimensionerade Navet.

För de socialdemokrater som har någon politisk vilja, och som förmår att samarbeta med de privata utförare som man säger sig vilja slå vakt om när det gäller just hemtjänsten i Umeå, är det bara att sätta igång och vidareutveckla hemtjänsten. Och samtidigt komma ihåg att det främsta skälet till att varför så många brukare har valt bort Umeå kommun som utförare beror på att kommunen använder sig av för många olika personer hos de olika brukarna av hemtjänst (inte att kommunens personal skulle vara sämre).

Tillsammans med mitt blogginlägg den 7 februari har jag försökt att göra mitt när det gäller att avhjälpa den brist på sakkunskap som jag anser har präglat denna debatt. Men det finns naturligtvis mycket som jag inte kan. Men som tur är finns det ytterst kompetent personal som arbetar just med de frågor som jag har skrivit om i detta och andra blogginlägg.

Exempelvis i mitt blogginlägg den 7 februari.

Jag hoppas att jag, i samband med detta blogginlägg, i någon mån har besvarat Svens fråga om möjligheten för de privata utförarna att ”plocka russinen” ur kakan när det gäller de geografiska områden där de privat utförarna får verka. Och här vill jag upprepa det jag skrev den 7 februari: de privata utförarna kan inte neka att ta en brukare som de har blivit tilldelad.
Har de åtagit sig att leverera hemtjänst i hemtjänstområde Norra Sävar måste de privata utförarna också leverera hemtjänst i exempelvis Botsmark. Idag är det tre privata utförare som har erbjudit sig att bedriva hemtjänst i Norra Sävar där Botsmark ligger. Men det är ingen privat utförare som gör det. Varför? Därför att de som bor där har valt Umeå kommun som utförare!

Så, kamrater socialdemokrater, ge inte upp hoppet.
Det finns ett liv efter voteringsnederlaget den 28 januari som innebar att LOV blev kvar.

Jag och de övriga i Arbetarpartiet kommer att samarbeta med alla som vill vidareutveckla hemtjänsten till förmån för brukare, anhöriga samt de anställda både hos kommunen och hos de privata utförarna. Samt med representanter för kommunen och de privata utförarna.

Och vi hoppas att vi inte är ensamma om att vilja komma igång snarast.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Skrivet söndag den 10 / 2 – 2019

I.   Vänsterpartiets anklagar mig för att ha hotat en ”fackföreningsledare”.

Det är dags att sluta strida i frågan om hemtjänsten.
Det är dags att börja samtala om hur hemtjänsten kan bli ännu bättre inom ramen för den lagstiftning som vann omröstningen i Umeå kommunfullmäktige – LOV ”lagen om valfrihet”. Men varken Alejandro Caviedes eller Vänsterpartiet klarar av detta. Skälet är att Vänsterpartiet och den s.k. socialdemokraten Alejandro Caviedes varken ville ha LOV eller LOU. V och Caviedes ville avskaffa alla privata utförare inom hemtjänsten i Umeå.
För att få med sig det parti (S) inom vilket Caviedes – för närvarande – befinner sig bluffade han om att fackförbundet Kommunal ville avskaffa LOV (Punkt). Men så var inte fallet. Detta påstående var en medveten lögn av Caviedes. Och, tänka sig, samma dag som vi på denna blogg avslöjade Caviedes stora bluff (den 1 februari ), och just därför, angreps vi av Caviedes verkliga politiska allierade i Vänsterpartiet. Men det var först idag som jag fick veta att Vänsterpartiet i Umeå – genom både text och bild – påstår att jag har hotat en ”fackföreningsledare”.

Även Vänsterpartiet, till och med i Umeå, vet att detta är en lögn. Men det kan inte påbörja arbetet med att göra hemtjänsten ännu bättre genom att samtala om vad brukare och anställda, anhöriga och hemtjänstföretag, behöver. Vänsterpartiet i Umeå fortsätter striden. Detta trota att deras partiledning med Jonas Sjöstedt i spetsen, genom att rösta gult, har gått med på att S+MP ska styra på ett borgerligt politiskt program som innebär LOV på i stort sett alla områden i samhället. Även när det gäller Arbetsförmedlingen.

Jag vet inte om medlemmarna i Vänsterpartiet, i sin bitterhet,förstår hur allvarligt det är att falskt anklaga någon för att hota en viss person som naturligtvis är Alejandro Caviedes. Genom detta drar Vänsterpartiet skam över sig självt – och förhalar vettiga samtal om hur hemtjänsten ska kunna bli ännu bättre i Umeå.

Ni ska strax frå se Vänsterpartiets anklagelse mot mig – i text och bild – riktad mot mig för att jag skulle ha hotat en ”fackföreningsledare”. Anklagelsen mot mig för att ha hotat en ”fackföreningsledare” kommer från en s.k. skärmdump gjord IDAG söndag 10 februari från Vänsterpartiets facebook-sida!

II.  Jag undrar var gränsen för förtal går?
Ni som är lagkunniga kanske kan berätta för mig om den text och bild (som båda handlar om mig) räcker till ett åtal för förtal – alternativt till ett åtal för grovt förtal?

Det är uppenbart att varken Vänsterpartiet eller deras supporter Alejandro Caviedes verkar förstå:
* att frågan om LOV vs LOU är en allvarlig fråga som berör tiotusentals umebor,
* att det kommer att slå tillbaka då du ljuger om vad en riksorganisation som fackförbundet Kommunal anser,
* att det är olagligt att anklaga någon offentligt, och utan grund, för att ha hotat någon?

Detta kommer att få följder för Vänsterpartiet – samt för den person som har utrustat V med denna lögn.

III. Tre frågor som växt fram ur debatten rörande LOV vs LOU

1. Hur länge ska Socialdemokraterna hålla Alejandro Caviedes bakom ryggen?

2. Hur grova lögner ska Vänsterpartiet i Umeå få föra fram?

3. När ska Caviedes lämna S, som han bara är medlem i för sin försörjning, och ansluta sig till det Vänsterparti vars åsikter han stöder och vars oärliga arbetsmetoder han delar?

IV: Visst är det roligt med bilden.

Men bilden blir mindre rolig när man tänker på dess syfte. Bildens syfte är att du ska komma ihåg lögnen, och förtalet, som påstår att jag har hotat en ”fackföreningsledare”.

Och utifrån den debatt som har varit måste Vänsterpartiet syfta på att jag har hotat Alejandro Caviedes.

Och vem kan då ha lämnat denna uppgift till Vänsterpartiet – istället för till till polisen – vilken är den myndighet dit man vänder sig då man har blivit hotad på riktigt? Och inte bara känner sig hotad politiskt för att man blivit påkommen med att bluffa i en viktig debatt. Min gissning: Alejandro Caviedes.

– Efter att vi (den 1 februari) avslöjade Caviedes bluff om hur fackförbundet Kommunal verkligen ser på LOV vs LOU har Caviedes sannolikt drabbats av panik.
– Först påstod han, genom en ytterligare bluff, att vi i Arbetarpartiet talade i namn av Kommunals medlemmar (se mitt svar på detta nya påstående från Caviedes i min blogg 1 februari). Samma dag (den 1 februari) måste denne panikslagne person även ha kontaktat Vänsterpartiet som – istället för att råda Caviedes att söka polisbeskydd från den ”hemske Hägglund” – gärna tog på sig att anklaga mig för att ha hotat en ”fackföreningsledare”.
– Detta hot är en riktig bravad från min sida eftersom jag endast har träffat Alejandro Caviedes en enda gång (mig veterligt) och då var vi i ett sällskap på fyra personer.

Problemet för Vänsterpartiet är att de inte har fattat vad de har gjort! Juridiskt.

V. Här kommer anklagelsen för att jag skulle ha hotat en ”fackföreningsledare”.
Efter text och bild – som handlar om Vänsterpartiets påstående om mitt ”hot” – kommer en bakgrundsbeskrivning till dessa påståenden från Vänsterpartiet och, som jag tror, Caviedes. Denna bakgrund är skriven av mig.

Det som ”skärmdumpen” visar låg alltså ute på Vänsterpartiets facebook-sida så sent söndagen den 10 februari.
Det framgår att den har legat ute sedan fredag den 1 februari kl 16.45.
Det framgår även att vänsterpartisterna var ”i gasen”.
Jag håller med om detta.

Vi får se hur länge gasen håller i sig för Vänsterpartiet.

Bakgrund.

VI. Under december månad 2017
Jag och en partikollega hade bestämt möte med Alejandro Caviedes och Anton Markeby (den före detta ordföranden i Kommunal Umeå och den nuvarande ordföranden i Kommunal Umeå). En av de första saker som Alejandro Caviedes sade var följande: då ni redan har tagit ställning för att behålla LOV är det inte intressant för oss att tala med er. Anton Markeby – den nuvarande ordföranden i Kommunal Umeå – nickade instämmande.

Vi förklarade att vi, i så fall, inte ville uppehålla Alejandro Caviedes och Anton Markeby. Vi tillade att vi tyckte att Alejandro Caviedes borde ha ringt och sagt detta tidigare under dagen så att vi hade sluppit köra ned till centrala Umeå och hitta en p-plats.

Vi hade nämligen andra att träffa. Bland annat medlemmar i Kommunal som arbetade åt privata utförare inom hemtjänsten och som ville fortsätta att arbeta åt de privata utförarna men som kände sig ifrågasatta av Alejandro Caviedes på grund av detta. Kommunal Umeå (den lokala organisationen) har nästan 6000 medlemmar och över 2000 arbetar åt privata arbetsgivare. Kommunal Umeå bör bry sig lika mycket om alla sina medlemmar – även de som arbetar hos privata arbetsgivare. Annars kommer medlemmar att lämna Kommunal Umeå. Garanterat!

VII. I detta läge, när vi hade synat en av Alejandro Caviedes många bluffar, så ändrade han sig och meddelade att han ändå kunde ta sig tid att tala med oss. Och Anton Markeby var med.

Detta är den enda gången som jag, medvetet, har träffat Alejandro Caviedes i mitt liv. Det fanns ytterligare två personer närvarande: Anton Markeby och Davis Kaza. Då Alejandro Caviedes gick tog vi i hand, liksom han gjorde då vi kom, och verkade inte rädd. Som jag minns det.

Detta kommer att få betydelse för Vänsterpartiets påstående om att jag har hotat en ”fackföreningsledare”. Ett påstående som alltså förs fram av Vänsterpartiet (i text och bild) och inte av Caviedes.

Det skulle vara intressant att höra någon förklara på vilket sätt jag hann med att hota någon, samtidigt som vi alla fyra – Caviedes, jag, en partikollega till mig och Anton Markeby – drack kaffe och åt bullar som Kommunal Umeå bjöd på – medan Caviedes och Markeby snackade på i syfte att få oss från Arbetarpartiet att ändra inställning till att avskaffa LOV till förmån för LOU.

VIII. Det skulle även vara intressant varför fackföreningsledaren har hållit inne med detta hot över jul och nyår.
Anklagelsen kom ut, lämpligt, på Vänsterpartiets facebook-sida först samma dag som vi avslöjade Caviedes bluff om vad fackförbundet Kommunal verkligen anser – något som jag har redogjort för i min blogg den 1 februari.

Sektionsordföranden Anton Markeby var närvarande vid träffen med kaffe och bullar i december. Han blev inte hotad, tydligen, trots att han stannade kvar ensam med ”hemske Hägglund” med kollega, och snackade vidare. Ingen skugga över Anton Markeby i detta fall. Han har inte deltagit i Caviedes-Vänsterparti-fulspelet. Åtminstone inte vad vi vet.

Fulspelet bedrivs av Alejandro Caviedes, de övriga i (S)chwänstern samt Caviedes polare i Vänsterpartiet i Umeå.

IX: Det är i Vänsterpartiet som Alejandros Caviedes politiska polare finns.
Det hade varit mer naturligt att mitt hot mot denne ”fackföreningsledare” skulle ha lyfts fram av hans (formellt sett) partivänner i Socialdemokraterna. Men dessa skulle inte ha trott på att jag har ”hotat” någon. För att hitta några så ”troende” – på ”hemske Hägglund” – måste Caviedes vända sig till ”vännerna i V”.

X. Dubbel utmaning.
Jag utmanar nu både Caviedes och den/de som är moralisk och/eller juridiskt ansvariga utgivare för Vänsterpartiets facebook-sida. Caviedes när det gäller LOV vs LOU och vänsterpartisten/vänsterpartister-na när det gäller ”hotet”. Tillsammans borde de våga ställa upp mot ”hemske Hägglund”. De är ju i alla fall politiska polare.(V)isst !

Men debatterbjudandet räcker endast februari månad ut.

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.