Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Förord
*  Jag hade lovat att lägga ut del 8. i serien av bloggar om roten till den svenska politiska fegheten denna söndagsmorgon 28 oktober. Men jag tvingas istället bemöta påståenden om alkoholintag och kvinnomobbing från ”Nya MP” i Umeå och deras allierade i Vänsterpartiet. Dessa två partier är beredda att sänka sig precis hur lågt som helst för att undgå en politisk debatt rörande behovet av religionskritik. Detta är faktiskt lågt även för att komma från deras sida. Men, som jag ska visa, är dessa metoder inte nya (förutom antydningar om alkohol från ”Nya MP” i Umeå).

Jag skulle vara väldigt försiktigt när det gäller att snacka alkohol. Det finns många som dricker på skattebetalarnas bekostnad, men det är inte vanliga fullmäktigeledamöter som jag, utan det är de som reser för kommunens (skattebetalarnas) pengar, och det går historier om representanter för alla ”resande” partier. ALLA !

Detta agerande från Miljö- och Vänsterpartierna är ytterligare exempel på den svenska politiska fegheten.

Låt oss därför kalla detta blogginlägg nummer 8:a i serien om den svenska politiska fegheten (även om del 8. ursprungligen var tänkt att bygga vidare på det mer historiskt inriktade blogginlägg som jag lade ut i fredags den 26 oktober).

Denna diskussion handlar om att klara konsten att skilja på muslimer som accepterar att svensk grundlag står över sharialagar och präststyre – det enda lagligt tillåtna ståndpunkten i Sverige – från de muslimer som sätter sharialagar och präststyre över svensk grundlag. Något som inte är en laglig ståndpunkt. Det borde vara lika lätt som att BÅDE gå och tugga tuggummi – samtidigt. Men, vilket vi ska visa, alla klarar inte denna konstform.

1. Det som jag tillsammans med det parti jag tillhör, bland annat, sysslar med är religionskritik. Vi har skrivit kritiska artiklar riktade mot den kristna högern i USA. Och mot kristna fanatiker som de i Knutby. Vi var också aktiva i samband med att en kristen politiker i Bjurholm som gick hårt mot homosexuella inför valet 2014. (Till denne persons försvar ska sägas att han hade kurage nog att både be om ursäkt, ifall han hade sårat någon, och sedan lämna sina kommunala och interna förtroendeuppdrag för det parti som han tillhörde. Han stod nämligen fast vid sina åsikter om homosexuella men insåg att han (som ansåg sin ståndpunkt vara förankrad i bibeln) inte borde fortsätta med att blanda ihop religion och politik. Grunden för min / vår religionskritik har att göra med att alla inte erkänner att religionen ska vara en privatsak, utan istället hävdar att samhället ska bygga på deras föreställningen om en gudomlig lagstiftning som står över svensk grundlag (sharialagar och präststyre). Denna ståndpunkt är islamisternas – vilka vanligtvis är knutna till Muslimska brödraskapet eller Salafisterna.

2. Vår ståndpunkt är helt uppenbarligen för svår för både ”Nya MP” i Umeå och för Vänsterpartiet i Umeå. På grund av vår kritik mot de ståndpunkter som islamister intar – exempelvis att det ska vara tillåtet med barnäktenskap och månggifte och att under vissa omständigheter döda homosexuella – har det ”Nya MP” i Umeå, tillsammans med Vänsterpartiet i Umeå, inlett en smutskastningskampanj mot min person. (En islamist med åsikten att det är rätt att döda homosexuella tilläts predika på Ersboda Folkets Hus senast 2016 – dock utan att Folkets kan belastas för detta).

Låt mig exemplifiera hur gruppledaren för ”Nya MP” i Umeå kommunfullmäktige, Nils Seye Larsen, på sin blogg försöker undvika sakfrågorna genom att ”sakligt” fråga hur många groggar man [Jan H] fick till kvällsmaten”!

Jag bryr mig naturligtvis om denna smutskastning mot min person. Men inte nog för att sluta skriva om hotet från islamisterna. Istället stärker det min uppfattning om vikten att ta denna strid. Jag vill även framhålla att denna smutskastning utgör ett ytterligare uttryck för den politiska fegheten i PK-Sverige.

Däremot kommer jag att göra allt för att smutskastningen inte ska dra bort uppmärksamheten från islamisterna och deras åsikter.

3. Jag anser nämligen att det är min / vår förbannade plikt att kritisera de som tolkar islam på följande sätt: sharialagarna är gudomliga och står därför över den svenska grundlagen. Islamisterna strävar därför efter att skapa parallella samhällen i Sverige – styrda efter dessa sharialagar uttydda av ett prästerskap – för att på så sätt kunna ”skydda” vad d anser vara ”deras” befolkningsgrupp från det inflytande som Sverige har när det gäller att stärka kvinnans rättigheter, barns rättigheter och de homosexuellas rättigheter. För att nu ta några exempel.

Då islamisternas åsikter blir exponerade börjar deras medlöpare – i form av vissa medlemmar i ”Nya MP” i Umeå och i Vänsterpartiet – i desperation att leta argument. Men i brist på argument, och för att till varje pris undvika en debatt i sakfrågorna, följer sådana högt stående argument som Nils seye Larssons grubblerier om…

”hur många groggar man [Jan H] fick till kvällsmaten”.

Detta samtidigt som han vägrar besvara mina frågor. Nils Seye Larsson” verka anse att detta är en värdig debatteknik. Det ska bli mycket intressant att se hur denna debatteknik går hem i Umeå kommunfullmäktige. Larsens hela debatteknik präglas av en desperat ovilja att debattera sakfrågorna – som i detta fall hänger samman med skillnaden mellan vanliga muslimer och islamister.
Men även från V i Umeå hör vi ett mycket desperat tonfall.

4. Jag ska inte svara med samma mynt och fråga hur mycket sprit Nils Seye Larson – gruppledare för ”Nya MP” i Umeå kommunfullmäktige dricker till maten.
Istället ska jag upprepa mina frågor till honom. Här kommer de frågor som fått honom att fly till ”groggargumenten”.

Vad anser du själv – Nils Seye Larson, gruppledare för ”Nya MP” i Umeå kommunfullmäktige, om  uttalandet från din partikollega i Sveriges Radio för lite över tre veckor sedan och som förde fram påståendet att ”Vi människor aldrig är så jämlika som när vi står i bön inför Gud och vi kan aldrig uppleva en mer konkret handling av jämlikhet än när vi befinner oss i Mecka under vallfärden”?

5. Mecka ligger i Saudiarabien och därför anser jag att detta yttrande är upprörande.
A. Jag undrade därför om gruppledaren för ”Nya MP” i Umeå kommunfullmäktige  – Nils Seye Larsen – själv skulle yttra sig så där med tanke på följande:
– att det är förbjudet att ens resa in i Mecka om man inte är muslim,
– att de som lämnar islam i Saudiarabien och konverterar till en annan religion, för att exempelvis bli kristna eller judar, riskeras att avrättas,
– Mordet på den saudiske journalisten som gick in på Saudiarabiens konsulat i Istanbul?

Sedan fortsatte jag med att ställa ytterligare frågor till gruppledaren för ”Nya MP” i Umeå kommunfullmäktige Nils Seye Larsen. Dessa frågor löd:
B. På vilken punkt har jag fel i det jag skriver om koncentrationen av uppdrag på en person i MP i Umeå?
C. Har jag fel när jag påstår att denna person värvades till MP så sent som i november 2017?
D. Är det inte så att ledningen i ”Nya MP i Umeå” – en ledning som Nils Seye Larsen tillhör – har blivit handplockad av partiledningen för MP i Stockholm enligt § 21,
E. Har jag fel då jag påstår att syftet med att så snabbt höja upp en person, utan tidigare politisk erfarenhet, beror på en väldig rädsla hos ”Nya MP” i Umeå för att förlora muslimernas röster eftersom  MP:s partiledningen i Stockholm har möblerat om så kraftigt inom MP i Umeå. Detta är för övrigt skälet till att jag kallar Miljöpartiet i Umeå för ”Nya MP” i Umeå.

6. För att sammanfatta: ”Nya Miljöpartiet” i Umeå klarar i mina ögon inte av att bemöta den kritik som Arbetarpartiet för fram.
Så istället för att argumentera i de politiskt och principiellt viktiga frågorna om islamisternas – inte vanliga muslimers – åsikter och arbetsmetoder försöker MP undvika båda dessa debatter. Speciellt eftersom berör en av deras högprofilerade medlemmar. Genom smutskasta mig, genom att bland annat börja tala om mina alkoholvanor, visar gruppledaren för ”Nya MP” i Umeå kommunfullmäktige  – Nils Seye Larsson – hur långt han är villig att gå för att undvika debatten i sakfrågan.

Men till detta kommer att Miljöpartiet försöker få det till att – när vi berättar sanningen om islamisterna och deras arbetssätt – att detta inte handlar om religionskritik. Det andra sättet, förutom att påstå att groggar medan jag bloggar, är påståendet att jag / vi ”trakasserar” en medlem i Miljöpartiet – som både är kvinna och invandrare.

Föga förvånande har Vänsterpartiet, som själva har islamister i sina led, hakat på detta. Vänsterpartiet i Umeå har samma behov av att undvika debatter i sakfrågorna som ”Nya MP” i Umeå.

7. Detta blir därför ”andra varvet” för Vänsterpartiet i Umeå
Vi i Arbetarpartiet är inte imponerade av Vänsterpartiets inhopp i debatten. Vi har sett denna metod att smita undan kritik mot egna medlemmar tidigare just Vänsterpartiet. Åren 2010-2014 innehade Vänsterpartiets förra gruppledare följande uppdrag i Umeå kommun:

– ledamot i Umeå kommunfullmäktige
– gruppledare i kommunfullmäktige,
– ledamot i Kommunstyrelsen (KS),
– ledamot i KS arbetsutskott,
– ersättare i KS närings- och planeringsutskott,
– ersättare i KS personalutskott,
– andre vice ordförande i För- och grundskolenämnden,
– ledamot i För- och grundskolenämndens Arbetsutskott,
– ledamot i styrelsen för Umeå kommunföretag AB,
– ordförande för jämställdhetsutskottet,
– ledamot i hälsorådet,
– Kommunalråd,

Kommentar:
Detta kan tyckas vara mycket för en enda individ.
Det var det också.
Den förra gruppledaren för Vänsterpartiet lyckades på kort tid driva bort först den chef, en kvinna, som fått ansvaret för att utforma det Kvinnohistoriska museet. Därefter utsatte förre V-gruppledaren kommunens dåvarande ekonomichefer (ekonomichef och budgetchef) för kränkningar. essa båda var också kvinnor. Det hela slutade med att Umeå kommun tog in en av Sveriges ledande jurister i arbetsrätt. Detta sedan Vänsterpartiets förra gruppledare i Umeå kommunfullmäktige angripit de båda kvinnliga ekonomicheferna i närvaro av cirka 15 personer. Arbeträtts-juristen kom fram till att V:s förra gruppledare och kommunalråd  var ett arbetsmiljöproblem!

Istället för att ta ansvar för sina handlingar slog förra V-gruppledaren ifrån sig. Hon bemötte ingenting i sak utan fick istället sitt parti att bemöta den omfattande och växande kritiken, från väldigt många håll, genom att påstod att all kritik berodde på att V:s förra gruppledare i Umeå kommunfullmäktige, samt kommunalråd för V, angreps för att hon var ”ung” och ”kvinna”  med ”invandrarbakgrund”.

Och stora delar av det fega PK-Umeå backade för detta politiska ”UTPRESSARFÖRSÖK. Det var alltså många som blev rädda och böjde sig – men till dessa hörde inte Arbetarpartiet och dess medlemmar.

8. Den som innehar alla dessa uppdrag är nämligen en makthavare.
Och makthavare är inte första hand man eller kvinna, gammal eller ung, är varken etniskt svensk eller har invandrarbakgrund. En makthavare är i första hand en makthavare. Och dessa ska tåla att granskas och  även kritiseras. De ska tåla att – precis som Lennart Holmlund, S, och Margot Wikström före honom – granskas och kritiseras. Detta gäller både för kommunalräd, gruppledare och andra makthavare. Det gäller för de som redan är makthavare och det gäller för de som har fått så många uppdrag så att de kan bli makthavare.

Det är ännu lägre att försöka göra någon varande eller blivande makthavare immun mot granskning eller kritik genom att undvika debatt och istället dra korten ”kvinna” och ”invandrarbakgrund (och vid vissa tillfällen även ”ung). Det är faktiskt ännu lägre än att försöka misstänkliggöra någon genom att – som Nils Seye Larsen Nya MP:s gruppledare i Umeå – börja tala alkohol.

Det är, som sagts, att försöka göra en varande eller blivande, makthavare immun mot granskning eller kritik. Och Umeå må vara en av Sveriges ledande PK-städer. Men detta sätt att undvika granskning och kritk på biter inte på varken mig eller det Arbetarparti som jag tillhör. Umeå är nämligen inte bara en PK-stad. Umeås är också en stad där det är mycket angeläget att granska makthavare. Och den typ av argumentation som ”Nya MP” i Umeå för, tillsammans med Vänsterpartiet, spelar makthavarna rakt i händerna. Men detta är inte att undra på. Både ”Nya MP i Umeå och Vänsterpartiet tillhör själva makthavar-etablissemanget i Umeå kommun

9. Tillbaka till islamisterna och deras arbetssätt.
Varför denna person, nummer två på ”Nya MP i Umeå”, måste granskas beror alltså främst på två saker:
* dels på vad hon skrev efter en debatt under valrörelsen på Ersboda Folkets Hus: hon skrev bland annat att debatten hade varit en uppvisning i islamofobi. Och som ett exempel på detta nämnde hon att Arbetarpartiets Patrik Brännberg sagt att svensk lag stod över sharialagar…

En blivande makthavare i Umeå kommun – som tar sig rätten att kalla någon som försvarar grundlagen mot sharialagar och präststyre – för islamofob måste både granskas och kritiseras. Det handlar om en person som föreslås till hela fyra delvis mycket tunga uppdrag förutom det femte – ledamot i Umeå kommunfullmäktige: Dessa tunga uppdrag är bland annat andre vice ordförande i Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden, ordinarie ledamot i Äldrenämnden och ordinarie ledamot i Personalnämnden samt ersättare i Individ- och familjenämnden.

10. Till saken hör att miljöpartister inte är vana att bli kritiserade.
Inte av sina politiska motståndare. Och inte heller av media. Det är ett ständigt fjäskande för MP. Så när kritiken förs fram klarar naturligtvis  inte heller ”Nya MP” i Umeå av detta. Istället för att bemöta kritiken sakligt – vilket de inte klarar – försöker MP att göra det hela till en fråga om att jag, som är man, är elak med en kvinnliga miljöpartist. Och att jag groggar medan jag bloggar.
Nils Seye Larson borde förbanne mig skämmas. Men det gör han inte. Han kan sänka sig hur lågt som helst. Men saklig granskning och kritik mot MP (speciellt mot ”Nya MP”) i Umeå blir trakasserier och mobbing från en elak vit man som groggar.

Jag hoppas att du, käre läsare, lägger märke till att allt detta skitsnack har ett enda syfte: att undvika sakfrågorna. Samt att ”Nya MP” i Umeå och Vänsterpartiet använder samma teknik.

11. Nils Seye Larsen skriver därför bl a följande:
”För i åtta år har vårt parti haft politiska ledare – lokalt och regionalt, gruppledare och riksdagsledamot som varit muslimer. De har dock aldrig blivit angripna på samma sätt, men de är ju å andra sidan män”. 

Jag tackar Nils Seye Larsson för att han erkänner att jag och andra från Arbetarpartiet inte kritiserat muslimer i ”Gamla MP” i Umeå.
Det är nämligen just det som är min poäng.
Jag och det Arbetarparti som jag tillhör har inget emot vanliga muslimer. Visst har vi ansett att de – precis som S och M – har haft fel i vissa frågor. De har vi själva haft exempelvis när vi var emot den kommungemensamma tjänsteorganisationen.

Men vi kritiserade aldrig, precis som Nils Seye Larsen själv beskriver det, de muslimer som fanns i ”Gamla MP” i Umeå.
Och skälet till detta berodde på att de var just muslimer – och inte islamister. De blandade inte ihop religion och politik.
Något som är utmärkande för de flesta – även för oss i Arbetarpartiet – är att vi inte har något emot vare sig kvinnor eller män, ateister eller troende, muslimer, kristna, judar, buddister eller hinduer.

Det vi är kritiska mot, i denna debatt, är islamister som sätter sharialagar före den svenska grundlagen; de islamister som sätter präststyre före allmän och lika rösträtt – för kvinnor och män – till riksdagen.

Vår kritik handlar om religionskritik ! Denna är nödvändig av en rad skäl: bland annat för att försvara vanliga muslimer mot islamister.

12. Varför anser vi att denna person är islamist?
* Detta beroende på att hon pekade ut vår medlem Patrik Brännberg som islamofob – för att han sade att svensk lag står över sharialagar.
* Detta beror på det hon sade i morgonandakten hos Sveriges Radio ” ”Vi människor aldrig är så jämlika som när vi står i bön inför Gud och vi kan aldrig uppleva en mer konkret handling av jämlikhet än när vi befinner oss i Mecka under vallfärden”. Detta trots att  det är förbjudet att ens resa in i Mecka om man inte är muslim; trots att de som lämnar islam i Saudiarabien och konverterar till en annan religion för att exempelvis bli kristna eller judar riskeras att avrättas, trots mordet på den saudiske journalisten som gick in på Saudiarabiens konsulat i Istanbul?

Detta båda exempel visar att vår religionskritik är absolut nödvändig! Bland annat för att försvara vanliga muslimer mot islamister!

________________________________

Du som vill läsa alla de sju blogginläggen om den svenska politiska fegheten, efter varandra och utan andra
insprängda blogginlägg emellan, kommer att kunna göra detta från och med i morgon måndag.
Du går bara in på www.arbetartidningen.se eller klickar här.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

 Förord

* Detta är den sjunde bloggen i serien om rötterna till den svenska politiska fegheten. Även om vi börjar skymta slutet på just denna bloggserie finns det fortfarande än del kvar att skriva om. Men jag har kommit så långt att jag vågar föra fram följande påstående: huvudskälet – om än inte det enda skälet – till den svenska politiska fegheten är bristen på en nationell identitet att vara stolt över. Jag vill understryka att det jag ser som en brist och det huvudsakliga skälet till fegheten inte är en nationalism i bemärkelsen ”vi är bättre än dom”. Detta kan kallas för negativ nationalism eftersom den betonar andra nationaliteters påstådda brister. Och i värsta fall underlägsenhet. Negativ nationalism leder ofta till rasistiska ståndpunkter.

* Det jag anser vara huvudorsaken till den svenska politiska fegheten är bristen på vad jag vill kalla för en positiv nationell identitet. Med detta menar jag en nationell identitet som befolkningen känner sig delaktig i. Denna kan baseras på något stort som den nu aktiva generationen har åstadkommit. Men det kan också vara något stort som föräldrar, eller äldre generationer ändå, har åstadkommit och som gör att befolkningen känner en kollektiv stolthet, även idag, över vad som skett tidigare i historien. För att underlätta den liknelse jag vill göra förflyttar jag mig från det nationella till det individuella. Om en person är säker på sin egen identitet har personen både råd att vara mer generös när det gäller att försöka förstå andras ”annorlunda” identitet än den  som är osäker på sin egen. Men den det gäller även åt det andra hållet: är du stolt över din egen identitet låter du ingen sätta sig på dig. Och samma förhållande gäller på det stora hela taget för nationalstater.
* Det officiella Sverige är väldigt förstående. Men har visat sig sakna förmåga att säga ifrån. Här finns den politiska feghetens rötter. Detta är själva kärnan. Vi ska senare titta på två helt avgörande händelser som både präglat det officiella Frankrike – men även väldigt många fransmän – både män och kvinnor, alla politiska rörelser från kommunisterna till den politiska högern, både tidigare generationer av fransmän och dagens generation. Det handlar om den Franska Revolutionen 1789 och Andra Världskriget 1939-45. Dessa två historiska processer kan inte överskattas då en jämförelse ska göras mellan Frankrike och Sverige. Det finns nämligen ingenting i Sveriges historia som motsvarar dessa händelser i Frankrike.
* En positiv nationell identitet bygger nästan alltid på hur befolkningen i ett land stred för att befria sig från en, mer eller mindre utvecklad, feodalism. Alternativt uttryckt: ett lands identitet, och även dess nationella särdrag, beror på har kampen fördes för att slå sönder den makt som adeln, prästerskapet och kungahuset innehade. Denna kamp bedrevs för att erövra demokratin och utveckla ekonomin. För att belysa vad jag menar ska jag jämför hur kampen mot adeln, prästerskapet och kungahuset bedrevs i Sverige respektive Frankrike.
* Frankrikes och Sveriges kamp för att frigöra sig från det förtryck som respektive befolkning utsattes för av adeln, prästerskapet och kungamakten – skiljer sig kanske mer från varandra än vad några andra nationer gör i västra Europa vad gäller mål och medel.

* En positiv nationell identitet betyder inte att strider inom landet, mellan fackföreningar och företag, upphör när det gäller hur stora de framtida lönerna ska vara. Eller hur kollektivavtal och arbetsrätt ska utformas.
* Vi ska återkomma till dessa historiska frågor vid en jämförelse mellan Frankrike och Sverige i nästa blogginlägg.

7.1. De medvetna sekulära traditionernas betydelse
Vi har tidigare talat en hel del om religion. Och här finns det en paradox. Med största säkerhet finns det en större andel troende kristna katoliker i Frankrike än vad det finns troende kristna protestanter i Sverige. Men samtidigt är en långt större andel av fransmännen medvetna om, och stolta över, landets sekulära arv och traditioner än vad svenskarna är. Även de troende kristna katolikerna i Frankrike är medvetna om, och stolta över, sina sekulära traditioner. Denna stolthet delar de med franska ateistiska socialister, liberaler och företagare (kapitalister).

Styrkan hos det sekulära arvet och traditionerna har inte, i första hand, att göra med hur många som tror på gud eller är ateister. Styrkan hos de sekulära traditionerna handlar om ifall befolkningen medvetet och stolt sluter upp kring dessa traditioner eller inte. Om befolkningen – borgare såväl som arbetare – sluter upp bakom det sekulära arvet och traditionerna kommer dessa att prägla nationalstaten. Och troende eller inte – arbetare eller kapitalist, borgare eller socialist – i Frankrike sluter befolkningen upp bakom sina sekulära traditioner. De är stolta över dessa. Det sekulära arvet utgör ett avgörande inslag i den starka franska nationella identiteten.

Situationen kunde inte vara mer annorlunda i Sverige.
Men mer om detta på söndag morgon den 28 /10.
Redan skrivet sa han som har svårt med tiden!

________________________________

Du som vill läsa alla de sju blogginläggen om den svenska politiska fegheten, efter varandra och utan andra
insprängda blogginlägg emellan, kommer att kunna göra detta från och med i morgon.
Du går bara in på www.arbetartidningen.se eller klickar här.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Förord
I denna serie av bloggar om politisk feghet har jag tidigare skrivit att orsaken till att vi har svaga och rädda politiska ledare i Sverige beror på att de främsta representanterna för det nya samhälle som växte fram under 1900-talet – socialdemokratin och fackföreningarna – misslyckades med att frambringa en ny och icke-religiös livsåskådning.

Kampen för ett rättvisare och tryggare samhälle förenades aldrig med en livsåskådning som kunde fylla tomrummet som kristendomen efterlämnade. De olika partierna tävlade, nästan uteslutande, i att övertyga väljarna om att just deras parti var bäst på att höja levnadsstandarden. Jag tänker på partierna S, SKP/Vpk, M, C och Fp. Detsamma gällde för de fackföreningar vars medlemsantal ökade samtidigt som antalet kyrkobesökare minskade.

Vi tar återigen följande exempel:
* om ökad BNP-tillväxt speglar en samhällsutveckling där fler får bättre sjukvård och utbildning, där investeringar i grön industri ökar – för att rädda klimatet samt öka antalet jobb – varvid de sociala klyftorna i samhället samtidigt minskar så är detta utomordentligt bra.
* Men om ökad BNP-tillväxt speglar en utveckling med ökade sociala klyftor, mer konsumtion för de som befinner sig på samhällets ljusa sida men färre jobb och sämre hälsa för de som befinner sig på samhällets mörka sida – samtidigt som klimatet tar ännu mer stryk – så är detta inte alls bra.

Det räcker alltså inte med ökad BNP-tillväxt. Människor vill kunna påverka sitt eget öde och inte bara styras av marknadskrafter utanför deras kontroll. Folk vill också att deras insats i arbetslivet ska betyda något. De vill även att deras liv ska ingå i ett större sammanhang. Därav behovet av en livsåskådning!

1. Var då socialdemokratins och fackföreningsrörelsens strävan efter arbete åt alla, trygghetssystem vid sjukdom, arbetslöshet, ålderdom samt utbyggd offentlig sektor – det vi idag kallar för välfärdssamhället och igår folkhemmet – inget att vara stolt över?

Jo. Åtminstone anser jag att detta var något att vara stolt över. Genombrottet för den politiska demokratin, folkhemmet eller välfärdssamhället innebar ett tryggare samhälle, något som inte kan överskattas. Den ökade styrkan hos fackföreningarna minskade för en period klassklyftorna och lyckades för en tid skapa en stolthet hos arbetarna just för att de var arbetare. Kvinnans inträde på arbetsmarknaden ökade även jämställdheten mellan kvinnor och män på ett mycket påtagligt sätt. Dessa trender förstärktes av att högre utbildning senare blev tillgänglig för väldigt många fler – något som samhället i sin tur skrek efter. Allt detta var värt väldigt mycket. Dessa steg var, och är, något att vara stolt över. Åtminstone i mina ögon.

Utvecklingen rätade på ryggen på undertecknads far- och morföräldrars generation. De kunde flytta från en trång och mörk tvåa till en ljus och rymlig trea, skaffa sommarstuga, bil och år 1964 köra vw-bubblan Umeå-Rom tur och retur. Detta vidgade vyerna på ett närmast svindlande sätt. Särskilt som denna, något våghalsiga, resa både gick via ett ogästvänligt Östtyskland och över alpernas vindlande serpentinvägar. Undertecknad, som fick följa med på denna fullständigt omvälvande resa elva år fyllda, blev plötsligt väldigt intresserad av geografi, historia och politik – för att inte tala om ANDRA VÄRLDSKRIGET. Nästan alla hus i Västberlin var vid tidpunkten för vårt besök nämligen fortfarande märkta av skottskador och bombningar.

Utvecklingen under 1900-talet innebar att medan undertecknads föräldrar – som båda hade erfarenhet av att gå hungriga till sängs i sin barndom på 1920-talet – fick uppleva att deras arbete och kamp bidragit till att skapa ett samhälle där även universitetets dörrar öppnades för oss – arbetarungar.

Så naturligtvis var folkhemmet eller välfärdssamhället något positivt!

2. Men det är några saker som vi inte får glömma:
■ vi får inte glömma att en ökad levnadsstandard varken är en religion, en ideologi eller en livsåskådning. En ökad levnadsstandard kunde inte ensam ersätta den kristna livsåskådningen. Det saknades en insikt om att det var nödvändigt att komplettera det påträngande behovet av materiella framsteg med en icke-religiös livsåskådning för den svenska befolkning som i allt högre utsträckning vände kristendomen ryggen under 1900-talet.
■ vi får inte glömma att minskade klassklyftor och ett framväxande välfärdssamhälle kan vändas i sin motsats – i form av ökade klassklyftor och nedskärningar i välfärden. Och denna baklängesresa började, så smått, redan under 1980-talet. Idag har två generationer endast upplevt denna baklängesutveckling själva eller fått det bättre – medan andra fått det sämre. Men det är en minoritet som minns den tid då alla fick det bättre. Detta får vi inte glömma.

Alltså: under snart 40 år har de sociala klyftorna inom den svenska befolkningen ökat:
– mellan kapitalägare och löntagare,
– mellan tjänstemän och arbetare,
– mellan de som har jobb och de som inte har jobb,

Det har skapats ett växande ”trasproletariat” i form av långvarigt arbetslösa. Det tar längre tid innan ungdomar kan flytta hemifrån på grund av bristen på vissa jobb. Detta på individuell nivå. Men till bilden hör även framväxten av utanförskapsområden – detta på grund av att ökade klassklyftorna smälter samman med ökade motsättningar av etnisk och religiös natur – vilket även tar sig uttryck i form av ökade skillnader mellan män och kvinnor.

Samhället utvecklas väldigt olika. Det tidigare så homogena svenska samhället är på väg att upplösas på grund av mindre resurser och växande åsiktsskillnader i samhället vad gäller politik och religion.

3. Samtidigt håller socialdemokratin på att förvandlas till en svans åt den traditionella borgerligheten. En gång såg Socialdemokraterna sin egen international, och stöder till befrielserörelser, som uttryck för internationell solidaritet.

Med facit i hand var mycket av detta naivt.

Men inte desto mindre var själva metoden riktig. Metoden bestod i att solidariteten ofta – om än inte alltid – bestod i ett samarbete mellan partier, fackföreningar och ”rörelser”. Idag anser Socialdemokratin att metoden för solidaritet är medlemskap i det borgerliga, överstatliga, projektet EU. Det är skrattretande om det inte vore så tragiskt.
Det ideologiska förfallet inom S har gått så långt att det tidigare stödet till befrielserörelser som bekämpade ett ofta mer än hundraårigt kolonialt förtryck eller apartheidregimerna i Rhodesia och Sydafrika har ersatts av borgerlighetens EU-projekt. Konsekvenserna är mycket långtgående:
a) Detta eftersom EU logiska slutstation är ett Europas Förenta Stater – som kommer att byggas på ruinerna av välfärds- och nationalstaterna,
b) ett ”de facto” medlemskap i NATO – som riskerar att göra Sverige delaktigt i USA:s framtida krig!

Olof Palme, med sina goda och mindre goda sidor, kritiserade USA för deras krig i Vietnam. Men dagens SSU-are är totalt oförmögna att översätta detta till dagens värld. Från det hållet hörs inte en käft öppnas mot uppbygget av EU:s stridskrafter som idag upgår till 60 000 soldater eller mot Sveriges allt snabbare integrering i NATO.

4. Priset som S betalar för att de anslutit sig till borgarnas EU-projekt är fruktansvärt högt.
Socialdemokraterna har helt tappat den ideologiska och politiska kursen. De bidrar idag själva till den nedskärningspolitik och de ökade klassklyftor som får arbetarna att vända S ryggen. Och detta leder till att partiets dominerande ställning bland arbetarna utmanas.

Men utmaningen kommer inte längre från de politiskt döda stalinisterna. I Sverige påskyndade detta parti bytet av klassbas och började kalla sig Vänsterpartiet före, under samt efter östblockets och Sovjetunionens upplösning.

Istället kommer utmaningen från den ny-reaktionära borgerlighetens olika rörelser. I Frankrike handlar det om Marine Le Pens ”Rassemblement National” (Nationell samling) som tidigare hette ”Front National”. I Sverige handlar det om Jimmie Åkessons Sverigedemokrater. Detta parti har gjort väldiga inbrytningar bland LO-arbetarna, större än vad dagens svenska Vänsterparti någonsin har förmått göra.

5. De negativa effekterna av arbetarrörelsens oförmågan att frambringa en livsåskådning som kompletterade välfärdsbygget märks väldigt tydligt idag. När klassklyftorna växer och invandrarpolitiken blir obegriplig har Socialdemokraterna inte längre något kitt som håller ihop en arbetarrörelse stadd i upplösning.

LO som organisation existerar på övertid.

De flesta avtal, för arbetare sett i snäv bemärkelse, tecknas idag av de 14 fackförbunden själva. Detta gör LO till ett skal utan innehåll. Eller till en dyr byråkrati vars syfte huvudsaken är att slå vakt om socialdemokraternas dominans inom de fjorton fackförbund som valt att kalla sig LO-förbund. Samtidigt ansluter sig allt färre arbetare till dessa 14 förbund. Inom förbundens  avtalsområden är endast 61 procent med i facket. Och i valet 2018 röstade endast 41 procent av de som är med i någon av dessa fjorton fackföreningar på Socialdemokraterna. Helheten för de 61 procent fackligt anslutna, i vad som traditionellt kallas arbetaryrken, röstade på följande sätt:

Socialdemokraterna:     41 procent
Sverigedemokraterna:  24 procent
Allianspartierna:            22 procent
Vänsterpartiet                 9 procent
Miljöpartiet                      2 procent
FI                                    1 procent

Socialdemokraterna tappar alltså snabbt arbetarväljare till en parti som har sina rötter i nazismen och som idag är ett borgerligt och främlingsfientligt parti. Då det krävs religionskritik från Socialdemokratins sida, för att slå vakt om den sekulära staten, blir fegheten olidlig. Partiet törs inte kritisera de islamister (ej att förväxlas med vanliga hyggliga muslimer) som flyttar fram sina positioner i sin strävan att skapa parallellsamhällen anpassade till sharialagar och shariatraditioner. I brist på en seriös religionskritik av islamisterna slår SD:s främlingsfientliga kritik rot inom arbetarleden.

6. Sammanfattningsvis: Socialdemokratin och fackföreningarna betalar ett väldigt högt pris för att de aldrig lyckades förena en icke-religiös livsåskådning med välfärdsbygget. Därför finns inget som kan fylla det tomrum som kristendomen efterlämnade. Varken i form av en framtidstro byggd på en ökad rättvisa eller på en gemensam livsåskådning.

Samhällskontraktet, för vilka Socialdemokratin en gång utgjorde garanten, faller samman tillsammans med välfärdssamhället. Och med välfärdssamhället håller arbetarrörelsen självt på att gå under. Både genom det minskade stödet och genom en allt otydligare politisk identitet.

Politisk snällism och feghet är nämligen ingen ideologi.
Eller livsåskådning.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Ingress

Flera tidigare medlemmar i Miljöpartiet i Umeå har, under de senaste dagarna och oberoende av varandra, informerat mig om en koncentration av uppdrag till en person. Hade någon annan politiker – erfaren, eller som i detta fall, ny sedan i november ifjol – fått samma antal uppdrag skulle detta väcka uppmärksamhet. Stor uppmärksamhet. Detta både i media och i andra partier. Vi får väl se hur övriga partier och media kommer att reagera när det gäller detta fall. I slutet på blogginlägget ska jag räkna upp de politiska uppdrag som den person jag anser vara islamist har fått.

Jo, jag har också blivit uppmärksammad på att gruppledaren för MP i Umeå, Nils Seye Larsen, påstår att det jag skriver är oacceptabelt samt att han och Miljöpartiet ska vidta åtgärder. Hans desperata tonfall får mig att undra:

Vad tycker Nils Seye Larsen själv om uttalandet i Sveriges radio, från nummer två på MP:s kommunlista i Umeå, ett uttalande som bland annat innehöll följande:
”Vi människor aldrig är så jämlika som när vi står i bön inför Gud och vi kan aldrig uppleva en mer konkret handling av jämlikhet än när vi befinner oss i Mecka under vallfärden”.

– Skulle du också uttrycka dig så om du var kristen eller jude i Saudiarabien Nils Seye Larsen?
– Eller en kritiskt granskande journalist !
– Nils, du kanske helt enkelt skulle kunna besvara följande frågor?

a) På vilken punkt har jag fel i det jag skriver om koncentrationen av uppdrag på en person i MP i Umeå?
b) Har jag fel när jag påstår att denna person värvades till MP så sent som i november 2017?
c) Är det inte så att ledningen i ”Nya MP” i Umeå – en ledning som Nils Seye Larsen tillhör – har blivit handplockad av den nationella ledningen i Stockholm enligt § 21,
d) Har jag fel då jag påstår att syftet med att så snabbt höja upp en person, utan tidigare politisk erfarenhet, beror på en väldig rädsla hos MP i Umeå för att förlora muslimernas röster efter att MP:s partiledning i Stockholm möblerat om så kraftigt inom MP i Umeå?

När det gäller det jag skriver om islamister och deras sätt att arbeta så har jag torrt på fötterna. Jag stöder mig på:
– två rapporter från MSB,
– en från Försvarshögskolan.
– När det gäller den person som nu har fått så många uppdrag inom MP så tvingas hon nu stå för sina egna uttalanden i radion.

A.  Här nedan ska jag beskriva varför jag – tillsammans med det parti jag tillhör – tar strid med islamister som Muslimska brödraskapet och Salafist-rörelsen – samtidigt som vi vill fortsätta att samarbeta med vanliga muslimer.

Arbetarpartiet kommer att bekämpa islamisterna i Umeå kommunfullmäktige då de för fram krav som vi anser syftar till att bygga upp ett parallellsamhälle. Vi anser nämligen – till skillnad från vissa socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister – att det är tillåtet att kritisera alla religioner.

Inte endast den kristna.

Ta de tre nämnda partierna. De upprörs fruktansvärt, och med rätta, då vissa kristna tar ställning emot kvinnliga präster och homosexuellas rättigheter.

Men samma politiker håller tyst då islamister – som fört fram hårresande uttalanden som att det är riktigt att döda homosexuella under vissa förhållanden –  har tillåtits att tala på exempelvis Ersboda Folkets Hus. I ärlighetens namn måste sägas att religionskritik inte heller är allianspartiernas starka sida. Eller Sverigedemokraternas.

Så går det i ett land där alla verkliga livsåskådningar försvann med kristendomen – se närmast föregående blogg om behovet av en sekulär stat.

B.  Det finns flera skäl till att jag skriver om behovet av en livsåskådning – även för de som inte är troende. De två huvudskälen är att de flesta människor vill att deras liv och handlingar ska ha någon betydelse genom att de ingår i ett större sammanhang. Det är här som tomrummet efter kristendomen kommer in.

Ett annat skäl är att dagens politiker ofta saknar ryggrad. Detta framkommer extra tydligt eftersom dessa, genom sin tystnad, i många fall blivit medlöpare till islamisterna. Begreppet medlöpare användes om de som inte nödvändigtvis var nazister själva, men som sprang nazisternas ärenden då de var rädda – eller tjänade på – sitt samarbete med nazisterna. Våra dagars medlöpare, till islamisterna, är karriärister eller vill vinna röster genom att acceptera åsikter som skulle kallas högerextrema om de fördes fram av ett politiskt parti.

C.  De flesta muslimer accepterar det svenska politiska systemet med allmänna och fria val – för både män och kvinnor – till en lagstiftande församling som vi kallar riksdag, som i Tyskland kallas för förbundsdag och som i Storbritannien kallas för parlament.

De muslimer jag beskriver vill behålla vad de, som individer, anser vara sin tro vilket bland annat innebär att kunna tala både svenska och sitt eget (eller sina föräldrars eller farföräldrars)  hemlands språk. Detta är oftast arabiska eller persiska. De har även det gemensamt med judarna att de vill slippa äta griskött.

För oss i Arbetarpartiet är detta inga problem.

Vi vill att muslimer – sunni och shia – judar, kristna, ateister, hinduer, buddister, med flera, ska kunna spela en roll i Umeås politiska och offentliga liv.

Men vi gör en åtskillnad, en mycket stark åtskillnad, mellan muslimer och islamister.

D.  Med islamister avser vi de som vill vrida klockan bakåt och avskaffa systemet med allmän och lika rösträtt – för män och kvinnor – till riksdagen och istället införa ett shariasystem.

Islamisterna anser nämligen att det finns ett gudomligt rättssystem och att detta vore bättre än som finns exempelvis i Sverige, Tyskland och Storbritannien.

Islamisterna strävar efter att samhället ska organiseras efter hur ett självutnämnt prästerskap tolkar 350 verser ur Koranen samt efter Profeten Muhammeds sunna (berättelser om Profetens gärningar och uttalanden).
Prästerskapet är av avgörande vikt när det gäller ett shariastyre. Detta då islam uppstod på 600-talet, och samhället av idag skiljer sig en hel del från samhället på den tiden. Därför krävs det i en rad fall tolkningar av det som gällde på 600-talet.

Här är det på sin plats att påpeka att det är precis 100 år i år sedan den förenade kunga- och prästmakten i Sverige tvingades ge upp sitt motstånd mot den allmänna och lika rösträtten för män. I nästa år blir det hundra år för kvinnor.

E. Målet för islamisterna i, eller runt omkring, Muslimska brödraskapet och Salafist-rörelsen är att skapa ett parallella samhällen. De strävar efter ett ”vi” och ett ”dom”.

Islamisterna anser att de måste skydda ”de sina” mot dagens svenska värderingar. Det gäller exempelvis kampen för jämställdhet mellan könen och homosexuellas rättigheter. De strävar därför efter att lyckas anpassa vissa områden, ofta stadsdelar i förorter runt svenska, och andra europeiska storstäder, till regler och traditioner som till de shariastyrda samhällen som de själva kommer, eller härstammar, ifrån, i första eller andra eller tredje generation.

Islamisterna förstår att de inte kan gå till generalangrepp på systemet med allmän och lika rösträtt – för män och kvinnor – till en lagstiftande församling som riksdagen. Därför försöker de flytta fram sina positioner steg-för-steg. Och de största stegen tar de i förorter med en stor muslimsk befolkning. Och sådana finns exempelvis runt Stockholm, Göteborg och Malmö.

I islamisternas strävar ingår att upprätthålla traditionerna med barnäktenskap och månggifte samt att angripa rättigheter för kvinnor och homosexuella.
I islamisternas strävan efter parallellsamhällen ingår även att införa separata badtider för män och kvinnor, att upprätta religiösa friskolor samt införa böneutrop.

Islamisternas parallella samhällen syftar alltså bland annat till att ”skydda” muslimer från moderna idéer som jämlikhet mellan könen och barns rättigheter.

F. Koncentrationen av uppdrag till en och samma person i Miljöpartiet i Umeå

På Miljöpartiets möte i torsdags nominerades, enligt mina uppgiftslämnare, fick en och samma person till följande politiska uppdrag i Umeå kommun.

* Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden – Andre vice ordförande i.
Kommentarer:
– Detta är en av de ”de fem stora” nämnder i Umeå kommun i pengar räknat.
– Detta innebär också att detta är en av de mest krävande nämnderna att sitta i – som ordinarie ledamot.

– Den nyinrättade posterna som ”andre” vice ordförande är skräddarsydda för Miljöpartiet och Vänsterpartiert. Annars brukar det endast finnas en ordförande och en vice ordförande. Den som blir andra vice ordförande kommer att erhålla ett arvode som uppgår till 40 procent av det arvode på hundra procent som ligger en liten bit under 800 000 kr.

* Äldrenämnden – ordinarie ledamot
Kommentarer:
– Detta är en ännu tyngre nämnd än gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden både när det gäller ekonomisk tyngd och vad gäller framtida besparingskrav. Den är därför ännu mer krävande att vara ledamot i.
– Särskild ordinarie ledamot som ska fatta beslut om framtida besparingar.

* Personalnämnden – ordinarie ledamot
  Kommentar:
– En helt nyinrättad nämnd.
– Det är därför svårt att säga vilken betydelse, och hur krävande det kommer att vara att sitta i denna. Men min utgångspunkt är att allt som har med personal att göra är viktigt och borde vara krävande.

– Ordinarie ledamot: detta innebär att vara med och utforma Umeå kommuns policy när det gäller den framtida personalpolitiken

* Individ- och familjenämnden – ersättare
Kommentarer:
– Denna nämnd utgör ytterligare en av ”de fem stora” Dessa fem utgörs av För- och grundskolenämnden, Äldrenämnden, Individ- och familjenämnden, Gymnasie- och komvux samt Tekniska nämnden.
– Det måste vara en närmast orimlig arbetsuppgift att vara med i hela tre (3) av ”de fem stora”. Detta oavsett om man är en erfaren politiker eller ny sedan november ifjol.

* Kommunfullmäktige – ordinarie ledamot
Kommentar:
– Jag har alltid sett detta uppdrag som mitt huvuduppdrag.
– Under en kortare period försökte jag kombinera detta med att sitta i gymnaise- och komvux. Idag kombinerar jag mitt uppdrag som ledamot i fullmäktige med ett uppdrag som ersättare i Kommunstyrelsen (KS). Då jag inte har förslags- eller rösträtt i KS, samt yttranderätt ”på nåder”, är detta en insynsplats.
– Jag har alltså bedrivit mitt arbete i kommunen, till helt övervägande del, som ordinarie ledamot i kommunfullmäktige.
– Det är min uppfattning att om du är helt ny som folkvald politiker borde detta uppdrag vara den skola du går i – innan du tar plats nämnderna.

G. Sammanfattningsvis:
Om de olika personer som gett mig denna information har rätt utgör detta en absurd koncentration av politiska uppdrag på en och samma person. Detta understryks än mer om det också stämmer att den som ska uppbära alla dessa fem uppdrag aldrig har varit politiskt aktiv tidigare samt gick med i Miljöpartiet så sent som i november i fjol.

___________________________________________

Vi utkämpade valrörelsen genom att berätta sanningen. Kostnaderna i Umeå ökar så mycket snabbare än intäkterna att kommunen inte kommer att klarar att ge umeborna den service de har rätt till – exempelvis vad gäller skola och omsorger. Andra partier och media försöker tysta detta. Hjälp oss driva en politik som prioriterar anskaffning av personal samt att ta kontroll över underskotten så att lönerna även kan betalas ut till personalen i framtiden.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Jag anser att det är bristen på en livsåskådning som ligger bakom den politiska fegheten i Sverige. Samt en hel del annat. I detta blogginlägg förklarar jag varför jag anser att en sekulär utgör ett måste i en icke-religiös livsåskådning.

A. Bakgrund
Samarbetet mellan liberalerna och socialdemokraterna i kampen för allmän och lika rösträtt, för män och kvinnor, är ett historiskt faktum som aldrig ska glömmas bort.

Men efter den allmänna och lika rösträttens införande, och det turbulenta 1920-talet slut, är det få som skulle invända mot beskrivningen att det nya framväxande samhällets främsta representanter utgjordes av arbetarrörelsen (socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen). Detta särskilt efter att Per-Albin Hansson, med ett framgångsrikt val i ryggen, år 1932 bildade regering och därmed inledde ett socialdemokratiskt regeringsinnehav som varade oavbrutet under 44 år.

B. Två fundament att bygga en icke-religiös livsåskådning på – för att fylla det väldiga tomrum som kristendomen efterlämnade
De två pelare på vilka socialdemokratin och fackföreningsrörelsen hade att bygga – på när det gällde uppgiften att fylla ut det väldiga tomrum som den borttynande kristendomens livsåskådning lämnade efter sig – var dessa:

■ En sekulär stat som ett av fundamenten för det nya, moderna, och demokratiska samhället,
■ Tron på att människan är förmögen att ta sitt öde i egna händer både när det gällde samhällets styre och de egna individuella fri- och rättigheterna.

C. Den sekulära staten är något stort. Och den skulle alltså ha kunnat axla rollen som en av grundvalarna för det moderna samhället. En sådan stat bygger på allmänna och lika val – för män och kvinnor – till en lagstiftande församling som i Sverige kallas för riksdag. Det är riksdagen som utser den statsminister som sedan bildar regering. Det är riksdagen som stiftar de lagar som styr människans förhållande till andra människor.

Vikten av en verkligt sekulär stat framstår desto tydligare, idag, när både politikerna och myndighetspersoner retirerar inför kraven från islamisterna.

D. En sekulär stat ska stå neutral i trosfrågor. Den ska inte gynna den ena religionen i förhållande till den andra, den ska inte gynna de troende i förhållande till de icke-troende (ateisterna). Just därför är det endast en sekulär stat – till skillnad från ett samhälle där en statskyrka reglerar förhållandena mellan människor –  som kan garantera en fredlig samexistens mellan kristendom, judendom och islam eller buddism och hinduism. Till skillnad från samhällen där en enda religion har tagit över staten, med alla statens ekonomiska, polisiära, militära och propagandamässiga maktmedel, kan den sekulära staten också slå vakt om demokratin.

Den sekulära staten har därför möjligheten att vara tolerant.

Detta bygger på att den sekulära staten slår vakt om att lagstiftningen sker via allmänna och fria val, för både män och kvinnor, till en riksdag. Det är alltså där som människornas individuella fri- och rättigheter fastställs. Men också skyldigheter. Dels mot andra människor. Dels mot staten. Genom att hålla de olika religionerna borta från lagstiftnngen jämställs de olika religionerna. Men inte bara det.

Genom att avskilja religionen från den lagstiftande makten görs även religionen till en privatsak. Staten ska alltså inte gynna en religion på en annan religions bekostnad. Men å andra sidan kan inte en sekulär stat acceptera att en viss religion försöka lägga under sig den lagstiftande makten. Här går gränsen för den sekulära statens tolerans. Om en religion försöker trycka ned andra religioner, och strävar efter att lägga beslag på den lagstiftande makten, kommer den sekulära staten att sätta stopp för en sådan religion. Denna uppgift tillhör inte det förgångna. De nya religionskrigen utspelar sig mitt framför våra ögon. Här Idag.

E. En sekulär stat utgör därför en av de viktigaste förutsättningarna för uppbygget av ett samhälle där det finns tryckfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet, organisationsfrihet, religionsfrihet – eller frihet från religion. En sekulär stat utgör ett avgörande fundament för ett modernt, demokratiskt och fredligt samhälle.

En sekulär stat är ett historiskt framsteg. Det är något att vara enormt stolt över, något som det är värt att slå vakt om till varje pris. En sekulär stat måsta utgöra ett självklart inslag i ett demokratiskt socialistiskt samhälle.

Men den liberala borgerligheten, som kämpat för allmän och lika rösträtt, för både män och kvinnor, lyfte inte fram den sekulära staten som den historiska landvinning den var. Detsamma gällde för socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Nej. Inte heller arbetarrörelsen lyfte fram den sekulära staten som det väldiga framsteg den var.

Återigen: Den sekulära staten är något riktigt stort.

Den borde gjorts till grund för det svenska medborgarskapet!
En kraft med uppgift att både garantera olika trosriktningar deras rättigheter och samtidigt utgöra en garant för att inte kungamakt eller någon form av präststyre skulle kunna återkomma och sätta sig över den demokratiskt valda riksdagen och trampa ned de demokratiska fri- och rättigheterna. Den sekulära staten utgör därmed en dubbel garant.

F. Den sekulära staten utgör fortfarande ett av de två fundament på vilka en ny livsåskådning kan frambringas som kan ersätta det tomrum som kristendomen efterlämnat.

Den sekulära staten är ett något som skyddar vanliga muslimer mot islamister.

Men vi har ingen genuin sekulär stat i dagens Sverige. Vi måste vara konsekventa och rensa bort de rester som fortfarande existerar av den kristna kyrkan inom det svenska statsmaskineriet.

Ett av skälen till detta är, som sagts i tidigare blogginlägg, att Sverige avkristnades av själva samhällsutvecklingen. Den sekulära staten blev ingenting annat än en passiv restpost – i takt med att folk slutade tro på gud och gå i kyrkan. Den sekulära staten var inget som uppstod som ett resultat av en kamp mot den döende Svenska Statskyrkan. Och därför kunde den heller aldrig bidra till att fylla det tomrum som uppstod då befolkningen vände ryggen åt kristendomen.

G. Den sekulära staten aldrig kom att diskuteras som den dubbla garanti den kan vara. Den diskuterades aldrig som ett av fundamenten en ny livsåskådning att vara stolt över. Det som diskuterades var kampen för ett bättre och tryggare samhälle och med ökad levnadsstandard. Mycket få insåg alltså det samtidiga behovet av en ny livsåskådning. En icke-religös livsåskådning. Tyvärr vet många inte ens att Sverige förutsätts ha en sekulär stat? Om vi går ut på vilket torg som helst och frågar medborgarna vad en sekulär stat är kommer vi garanterat att få undvikande svar. Skälet är att inte många känner till innebörden av en sekulär stat.

Men detta beror inte på att folk är dumma.

Detta beror på att ingen – inte partierna, media, skolan eller myndigheter – lär ut vad en sekulär stat skulle kunna betyda. Ingen lär ut varför en sekulär stat utgör en av de viktigaste förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle så länge religionerna existerar – och som därför idag kan komma att betyda mer än något annat i tillvaron för miljarder människor.

Fortsättning på söndag … Sverige har ingen sekulär stat, inte så länge kungahuset finns kvar

__________________________________

Arbetarpartiet utkämpade valrörelsen genom att berätta sanningen. Kostnaderna i Umeå ökar så mycket snabbare än intäkterna att kommunen snart inte klarar att ge umeborna den service de har rätt till enligt lag – exempelvis vad gäller skola och omsorger. Riksdagspartier och media försöker tysta detta. Hjälp oss driva en politik som prioriterar anskaffning av personal samt att ta kontroll över underskotten så att lönerna även kan betalas ut i framtiden.

IV. Kampen mot klassamhällets orättvisor krävde högre löner och ett tryggare liv – men även en ny livsåskådning. Det senare klarade emellertid inte socialdemokratin och fackföreningarna av att frambringa. Detta är arbetarrörelsens, och en av 1900-talets, största tragedier.

A. Under 1900-talet avkristnades Sverige.

Men detta skedde utan att någon annan, medveten, livsåskådning trädde in i kristendomens ställe !

Det är detta problem som idag ställs på sin spets. Det är detta problem som blir uppenbart då vissa av oss inte accepterar att samhället ska ge efter då islamister kräver att nuvarande svenska lagar, normer och värderingar ska anpassas, och till och med överges, för att göra islamisterna nöjda. Det gäller exempelvis för barnäktenskap och månggifte, kvinnans ställning och homosexuellas rättigheter.

När jag använder begreppet islamister talar jag om Muslimska brödraskapet och den Salafistiska rörelsen – jag talar inte om muslimer i allmänhet. Detta sagt till motståndare som medvetet missuppfattar vad jag säger.

Nå, åter till det resonemang som jag vill leda i bevis.

Islamisternas krav drar samhället baklänges. Islamisternas krav innebär en total kollision med fundamentala värderingar som både arbetarrörelsen och liberalerna kämpade för, ursinnigt och med kraft, en gång i tiden. Islamisterna ifrågasätter nämligen att alla ska vara lika inför lagen – och att lagen ska vara lika för alla.Det oförlåtliga när det gäller många svenska politiker och myndighetsföreträdare är att de ger efter. De överger för samhället fundamentala värderingar.

Skälet är att de saknar moralisk styrka.

Och detta har sina rötter i att den nya tidens företrädare – socialdemokratin, liberalismen och fackföreningsrörelsen – inte klarade av att ersätta kristendomen med en ny livsåskådning. Vi ska återkomma till detta tema – som är huvudtemat i detta blogginlägg.

B. En historisk tillbakablick
Det formella åtskiljandet mellan kyrka och stat i Sverige skedde inte förrän år 2000. Det skedde genom en helt odramatisk omröstning i riksdagen som inte väckte någon större uppmärksamhet utanför riksdagen. Den enorma laddning som finns i kravet på att skilja kyrka från stat – i att avskaffa prästerskapets makt när det gäller att styra av samhällslivet – i länder som Iran och Saudiarabien saknades helt i Sverige när kyrkan även formellt skildes från staten vid millennieskiftet.

Detta brist på dramatik berodde på hur skilsmässan mellan kyrka och stat – eller det slutgiltiga nederlaget för kung och prästerskap då makten överlämnades till en riksdag utsedd i allmänna och fria val – gick till i Sverige.

Sedan 1600-talet, efter att Sverige blivit protestantiskt, smälte kungamakten samman med kyrkans makt (bättre historiker än jag kan hävda att denna sammansmältning hade skett redan tidigare). Sverige fick en statskyrka. Det var just detta, statskyrkan, som var det tydligaste uttrycket för att prästmakt och kungamakt smält samman. Med kungamakten som den dominerande kraften i alliansen med kyrkan.

Då den parlamentariska demokratin infördes i Sverige, låt oss ta åren 1918-1921, saknades inte dramatik. Landet stod på randen till revolution! Men detta innebar inte att det saknades kompromissande. Nej. De krafter – socialdemokratin och liberalerna – som pressade igenom den parlamentariska demokratin (stödda av hotet från masstrejker och andra utomparlamentariska aktioner) kompromissade alldeles för mycket. De tillät både statskyrka och kungahus att vara kvar. Men utan makt över lagstiftningen.

C. Folk slutade tro på gud en och en – samtidigt som ingen ny livsåskådning ersatte kristendomen
Sedan dramatiken 1917-18, då kungamakt och präststyre fick ge vika för parlamentarisk demokrati, följde, speciellt efter andra världskrigets slut 1945, stora positiva samhällsförändringar. Låt oss nämnda följande: den som ville ha jobb fick jobb, allt fler kunde studera och ännu fler fick ett tryggare liv i samban med sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Det byggdes en miljon större, ljusare och mer praktiska bostäder. Levnadsstandarden ökade.

Samtidigt slutade allt fler människor, en och en, efter individuella beslut, att tro på gud och gå i kyrkan. Men formellt fortsatte svenskarna att tillhöra Svenska statskyrkan. Statskyrkan fick i sin tur behålla en rad funktioner inom statsförvaltningen. Det var först under 1990-talet som:
a) folk slutade födas in i statskyrkan,
b) folk på allvar slutade betala skatt till statskyrkan (vilket många gjort under årtionden utan att vara medvetna om det),
c) som skattemyndigheten tog över folkbokföringen.

D. Två trender som ledde till förlusten av alla livsåskådningar
För statskyrkans del kom 1900-talet att präglas av en tilltagande obalans mellan form och innehåll när det gällde den kristna livsåskådningens ställning i Sverige. Å ena sidan kvarstod väldigt många som medlemmar i statskyrkan. Å andra sidan trodde allt färre på gud och kyrkobesöken dalade snabbt. Samtidigt hettade det till i den politiska debatten. Inrikespolitiken präglades av frågeställningar som hade med trygghet och levnadsstandard att göra. Utrikespolitiken kom att betyda allt mer för många, främst för unga, som bl a engagerade sig för de svartas rättigheter i USA eller mot kriget i Vietnam. Samhällsutvecklingen dominerades av två trender – trender som drog åt samma håll – men som låg på olika plan.

* Den ena trenden handlade om en allt starkare strävan efter ett bättre liv här på jorden.
Det var den ökade tillgången på jobb, de allt bättre möjligheterna att studera, som tillsammans med framväxten av ett tryggare samhälle besegrade den kristna livsåskådningen. Men konsekvenserna kom att bli väldigt djupgående.

* Den andra trenden handlade om varför och hur folk slutade att tro på gud och gå i kyrkan.
Människornas tro på kristendomen dog inte bort för att den kristna livsåskådningen besegrades av någon ny livsåskådning. Den kristna tron besegrades av framväxten av ett bättre, tryggare och mindre fattigt, samhälle. Då detta skedde gradvist och heller inte samtidigt över hela landet, slutade folk att tro på gud och gå i kyrkan på ett individuellt sätt. En och en. Detta ledde till växande ointresse, inte endast för den kristna livsåskådningen, utan för livsåskådningar överhuvudtaget.

För den absoluta majoriteten av befolkningen var det inte en ny livsåskådning, knuten till den nya tidens representanter i form av socialdemokratin och facket, som besegrade den kristna livsåskådningen. Kristendomen besegrades av en utveckling som försvagade intresset för alla livsåskådningar. Detta utgör en av 1900-talets största tragedier.

Den strävan som fanns efter ett bättre liv på jorden var sund och naturlig. Det av fattigdom och lort präglade Sverige – som dominerade samhället under 30-talet och som levde kvar (i stor utsträckning) långt in på 1950-talet – måste bort. Den striden var självklar. Kampen för jobb, högre löner, försäkringar vid arbetslöshet, sjuk- och ålderdom innebar ett tryggare samhälle. Och den utbyggda offentliga sektorn lade, tillsammans med särbeskattningen, grunden för kvinnans inträde på arbetsmarknaden. I större skala.

Problemet var att den nödvändiga, sunda, kampen för ett rättvisare och tryggare samhälle aldrig förenades med en livsåskådning som kunde fylla det tomrum som kristendomen efterlämnade. De dåvarande riksdagspolitikerna kämpade nästan uteslutande för att övertyga väljarna om att just deras parti var bäst på att höja levnadsstandarden. (Vi talar om S, Vpk, M, C och Fp). Detsamma gällde för de fackföreningar vars medlemsantal ökade samtidigt som antalet kyrkobesökare minskade.

E.  Käre läsare, skynda inte förbi detta med en axelryckning, utan kom ihåg att när vi talar om kristendomen talar vi om en livsåskådning som har en tusenårig tradition i Sverige.
När en tusenårig livsåskådning försvinner lämnar den ett väldigt tomrum efter sig. Detta även i det nya och tryggare samhälle, med bättre bostäder och högre löner, som arbetarrörelsen var i full färd med att skapa. Visst hade pionjärerna, de liberala och socialistiska, själva en livsåskådning som gav dem styrkan att genomdriva stora och nödvändiga samhällsförbättringar. Men de generationer av ”förvaltare” som följde pionjärerna i spåren förstod inte behovet av att kombinera ett tryggare liv – fler jobb till högre löner, bättre bostäder och sjukvård – med en ny livsåskådning som kunde fylla tomrummet efter kristendomen. Istället kom samhällsutvecklingens effektivitet i allt högre grad att mätas endast i form av ökad BNP-tillväxt. Men detta är inte nog.

Exempel.
Om ökad BNP-tillväxt speglar en samhällsutveckling där fler får bättre sjukvård och utbildning, där investeringar i grön industri ökar – för att rädda klimatet och öka antalet jobb – samtidigt som de sociala klyftorna i samhället minskar. Då är detta ”bra”. Men om ökad BNP-tillväxt speglar en utveckling med ökade sociala klyftor, mer konsumtion för de som befinner sig på samhällets ljusa sida men färre jobb och sämre hälsa för de som befinner sig på samhällets mörka sida – samtidigt som klimatet tar ännu mer stryk. Då är detta inte bra. Inte bra alls.

F. Förmår människan ta sitt öde i egna händer?

Så sent som 1975 antog socialdemokratin ett partiprogram i vilket bland annat följande stod att läsa:
”… I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll …”.

Men idag har socialdemokratin gett upp tron på att löntagarna kan ta över ”produktionen och dess fördelning”. Därför har den ovan citerade portalpassagen strukits ur partiprogrammet.

Då socialdemokratin och facken övergav tron på att människan förmådde ta sitt öde i egna händer – genom att S och LO kapitulerade för de blinda marknadskrafterna – förlorade arbetarrörelsen vad som i religiösa termer kallas sin ”själ”.

Både socialdemokratin och liberalismen har, efter 1960- och 70-talets stora reformer, enbart talat om den viktiga men inte tillräckliga BNP-tillväxten. För som jag försökte visa i avsnitt G. ovan: BNP-tillväxt kan spegla helt olika utvecklingstrender.

Antingen styr löntagarna, och de äldre som tidigare varit löntagare, produktionen och dess fördelning och på sikt därmed hela  samhällsutvecklingen – inklusive samhällets miljöpåverkan.
Eller så erbjuds en växande del av befolkningen endast löften om en ökad konsumtion, i en allt avlägsnare framtid, på bekostnad av klimatet. Löften om ökad konsumtion – men aldrig strid för att erövra makten över samhällsutvecklingen och därmed också över det egna livet.

Tror du inte på att människan förmår ta kontroll över sitt eget öde måste du acceptera att kontrollen över människan överlåts till någon eller något annat:

Det finns endast två alternativ:
* kontrollen överlåts till en gudstro,
* kontrollen överlåts till marknadskrafterna.

G. Ett samhälle som inte hålls samman av en livsåskådning försvagas och frambringar fega politiska företrädare

Eftersom socialdemokratin har övergivit den filosofiska ståndpunkt som fortfarande fanns i partiprogrammet från 1975 – att människan är kapabel att ta kontroll över samhällets utveckling och därmed även över sitt eget öde – kommer både parti och fack att tvingas retirera:
– retirera inför marknadskrafternas härjningar,
– retirera inför de aggressiva islamisterna.

Och detta är vad som sker just i detta ögonblick!

Arbetarrörelsen – socialdemokratin och LO-facken – retirerar idag för inför EU:s nyliberala ekonomiska politik. Socialdemokraterna retirerar även inför islamisterna i Muslimska brödraskapet och den Salafistiska-rörelsen.

Utan övertygelse att människan kan ta kontroll över samhällsutvecklingen och därmed över sitt eget öde finns det ingen inre styrka kvar hos dagens företrädare för arbetarrörelsen.

Utan denna övertygelse, eller livsåskådning, är både socialdemokratin och fackföreningarna dömda att förlora sin identitet. Och existensberättigande.

Frågan är hur snabbt detta kommer att ske.

Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt – den finns, kan förklaras och förstås.
Men den måste bekämpas. Det är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Efter ett kortare uppehåll för att kommentera de pågående regeringsförhandlingarna återvänder jag nu, återigen, till serien om den politiska fegheten i Sverige. Idag publicerar jag en kortare del som kommer att följas av ett längre inlägg i morgon.

Kristendomens över tusenåriga historia i Sverige

Det är 1200 år sedan Kristendomen kom till Sverige. Kristendomen har spelat, och spelar än idag, en väldig roll när det gäller kulturarvet i Sverige. Kristendomen har betytt krig, korståg, inkvisition och häxbränning. Utan tvekan. Men även den mest avancerade arkitekturen i samband med kyrkobyggen, de mest avancerade instrumenten i form av kyrkorglar, oöverträffad körsång och kyrkomålningar i särklass. Munkarna tillhörde de kunnigaste vad gällde jordbruk och växtodling. Till detta kommer konsten att läsa och skriva. Kyrkan var länge den viktigaste sociala träffpunkten i byar, samhällen och i många städer.

Men den kristna religionen handlar naturligtvis om mer än konst och kultur. Den handlar främst om värderingar. Värderingar som än i dag avspeglas bland annat i lagstiftningen. Kristendomen är en monoteistisk religion (precis som islam och judendom). Dessa har en enda gud som anses ha skapat världen inklusive människan. Dessa religioner har spelat en väldig roll på så gott som samhällslivets alla områden. Detta har varit speciellt påtagligt om religionen dessutom haft ställning av statskyrka. Och det har den haft i Sverige. Definitivt sedan protestantismen ersatte katolicismen (vissa skulle säga ännu längre).

De som förnekar religionens konstnärliga och kulturella roll samt betydelse för många av värderingarna i samhället, även för medvetna ateister, tror ofta att tideräkningen började år 1935 – då Elvis föddes. Men detta är en missuppfattning.

Fortsättning följer i morgon …

__________________________________

Arbetarpartiet utkämpade valrörelsen genom att berätta sanningen. Kostnaderna i Umeå ökar så mycket snabbare än intäkterna att kommunen snart inte klarar att ge umeborna den service de har rätt till enligt lag – exempelvis vad gäller skola och omsorger. Övriga partier och media försöker tysta sanningen. Hjälp oss driva en politik som prioriterar nödvändig personalanskaffning samt ta kontroll över underskotten så att lönerna kan betalas ut även i framtiden.

I.   Annie Lööf (C) – knyten till storfinansens superlobby-organisationer och ett gift för arbetarrörelsen

Den maktsugna nyliberala centerledaren Annie Lööf, håller öppet för regeringssamarbeten både åt höger och vänster. Hennes egentliga lojalitet återfinns emellertid inte hos Sverige. Hennes lojalitet återfinns i de idéer som bland annat producerats av  den internationella nyliberala super-lobbyorganisationen kallad Trilaterala Kommissionen. Lööfs engagemang i den nämnda kommissionen gör henne högst olämplig som samarbetspartner till en arbetar- och folkrörelse i en framtida koalitionsregering.

The Trilateral Commission
Den Trilaterala Kommissionen grundades under 1970-talet med syfte att ostört och utan folklig insyn föra samtal och försöka påverka olika regeringar runtom i världen i nyliberal riktning. Den består av ledande personer inom näringslivet och banksektorn. En mindre andel är aktiva politiker. En statsminister eller överhuvudtaget en person på någon ministerpost eller uppdrag som partiledare bör absolut inte var medlem i den här typen av organisationer. En ”superlobbygrupp” som är odemokratisk i sin natur.

Vad som sägs i diskussionerna på Trilaterala Kommissionens slutna möten vet bara det fåtal som deltar. Kommissionens uppfattningar kommer dock emellanåt fram i ljuset genom olika former av tryckta publikationer. År 1975 gav de ut en skrift med titeln ”The Crisis of Democracy”. I denna redovisade kommissionen förvånansvärt öppet sina antidemokratiska uppfattningar. De skrev bland annat att de anser att samhället har fått ett ”överskott av demokrati” och att demokratin bör begränsas och hållas inom vissa ramar. Vidare att demokratin enbart är en form av politiskt styre, som inte är applicerbar i alla lägen.

”Demokratin alltför utbredd”
Som ett exempel på att demokratin blivit alltför utbredd i det amerikanska samhället framhöll kommissionen den svarta medborgarrättsrörelsen under 1960-talet!

Deras slutsats var att det vore bättre om enbart en begränsad del av befolkningen utnyttjade sina demokratiska rättigheter – inte alla! Den här typen av resonemang finns genomgående i dokumentet ”The Crisis of Democracy”. En av de som förde fram uppfattningarna om ”överskott av demokrati” var den polsk-amerikanske diplomaten Zbigniew Brzezinski. Brzezinski kom sedermera att bli nationell säkerhetsrådgivare åt president Jimmy Carter åren 1977-1981. Detta är alltså den organisation som Annie Lööf är medlem i.

Det politiska systemet i Sverige bygger på att befolkningen väljer ledamöter till riksdagen, som i sin tur utser en statsminister som ska bilda regering. Det är sedan de folkvalda som fattar politiska beslut om vilka lagar som ska stiftas. Till den Trilaterala kommissionen väljs inga personer överhuvudtaget, utan de handplockas av de hittillsvarande medlemmarna – en liten elitgrupp med tydlig agenda. Slutenheten och hemlighetsmakeriet kring Trilaterala kommissionen har gett upphov till en rad konspirationsteorier rörande hemliga sällskap som styr världens regeringar. Detta är trams. Samhällets toppar har i alla tider haft ett behov av att samtala öppet om världsutvecklingen utan insyn från allmänheten och media. Trilaterala kommissionen är en organisation som fyller detta syfte. I USA finns en rad lobbyorganisationer. Detta är också en lobby-organisation, men på internationell nivå och i superformat, en demokratins fiende.

Och därmed även arbetarrörelsens.

II.  Annie Lööf är olämplig som minister i varje regering.
Annie Lööf har fått sitt medlemskap i kommissionen därför att dess medlemmar tror att hon kan få stor möjlighet att påverka svensk politik och fungera som en mellanhand för kommissionens nyliberala intressen.

Elitens intressen är att gynna just eliten.

Annie Lööf passar som hand i handske ihop med Trilaterala kommissionens politiska inriktning. Hon är ledare för Centerpartiet – Sveriges mest nyliberala och fackföreningsfientliga parti . Hon har tidigare angett Margaret Thatcher – som försökte krossa den brittiska fackföreningsrörelsen för att kunna angripa välfärdssystemen i Storbritannien – som en av sina personliga idoler. En annan av Annie Lööfs idoler förebilder är Ayn Rand – en av nyliberalismens ”gurus”.

Den Trilaterala kommissionen är till sin natur och lobbyverksamhet en odemokratisk institution. Genom sin närvaro legitimerar Lööf denna. Skulle Socialdemokraterna bilda en koalitionsregering tillsammans med ett centerparti under Annie Lööf tar de ett riktigt gift i båten (som sedan inte skulle vara Socialdemokraternas båt).

III. S måste välja: ta strid för att återvinna väljarna från SD – eller gå under som folkrörelse och arbetarnas huvudparti
Det finns endast ett sätt för Socialdemokraterna att åter kunna regera och det består i att återvinna arbetarväljarna från SD. Det finns ytterst få personer som de svenska arbetarna och fackföreningsrörelsen  tycker så illa om som Annie Lööf. Tar S detta gift i båten (Lööf och hennes värdering) innebär detta samtidigt att arbetarrörelsen avsvär sig alla ambitioner när det gäller att återvinna de arbetare som gått från S till SD. Bildar Socialdemokratin en koalitionsregering tillsammans med Centern och Liberalerna (L vill gå med i Nato och även bilda ett Europas Förenta Stater) påbörjar socialdemokratin en omvandling från en arbetar- och folkrörelse till ett parti vars identitet kommer att omvandlas och till natur bli borgerligt. Denna process kan sedan ta fem år eller femton.

Men om dagens S-etablissemang anser att statsmakten är viktigare att slå vakt om (under ytterligare några år) än det snart 130-åriga arvet som arbetarnas huvudparti, så kommer omvandlingen till ett borgerligt parti att äga rum. Alternativet är naturligtvis att socialdemokratin sätter sig målet att återvinna arbetarväljarna från SD.

VI.  När processen, inom exempelvis ett parti, ska analyseras räcker det inte med att värdera vad ett parti GÖR.
Det handlar även om att värdera vad ett parti AVSTÅR ifrån att göra.

Här handlar det varken mer eller mindre om ett slutgiltigt vägval.

Ska etablissemanget inom S satsa på det kortsiktiga målet att klänga sig fast vid några ministerposter till priset av att de måste acceptera en politik som är anti-facklig och som siktar på att avskaffa det återstående välfärdssamhället. Eller ska S-ledningen sätta sig målet att slå vakt om fackliga rättigheter och välfärdssamhället genom att ta strid med SD om arbetarväljarna och därmed även om sin ställning som arbetarnas huvudparti. Det är sorgligt att se representanterna för en hel historisk tradition påbörja förberedelserna för ett politiskt och socialt självmord.

Annie Lööf utgör ett politiskt gift som utgör en för detta självmord passande ingrediens.

Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt – den finns, kan förklaras och förstås.
Men den måste bekämpas. Det är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Många svenska politiker och myndigheter har visat en fullständig, och skrämmande, oförmåga att försvara svenska lagar men också själva principerna för hur lagar ska stiftas demokratiskt. Detta då de ställts inför krav från islamister – med sin medvetna, långsiktiga och inte sällan aggressiva – strävan efter att skapa ett parallellt samhälle.

Med parallellsamhälle avses ett från det svenska majoritetssamhället avskilt samhälle där sharialagar ska gälla för (i första hand) de människor som kommer från länder med en huvudsakligen muslimsk befolkning. Då svenska lagar fortsätter att gälla för majoritetsbefolkningen uppstår alltså två parallella lagsystem i samma land. Ett där lagarna stiftas av riksdagen – utsedd i demokratiska val. Ett annat lagsystem baserat på idén om en gudomlig lagstiftning, baserad på 350 verser ur Koranen och profeten Muhammeds sunna (gärningar och uttalanden), tolkad via ett självutnämnt prästerskap. Det sistnämnda är sharia. Detta lagsystem, som alltså är baserat på föreställningen om en gudomlig rätt, är inte förenligt med det demokratiska sättet att stifta lagar via en riksdag som utsetts via fria val. De politiker och myndigheter som, inför kraven från islamisterna, inte står upp för det svenska rättssystemets principer förråder demokratin och de människor som är beroende av denna. Bland annat flyktingar.

Här nedan följer några exempel på frågor då partier och myndigheter på nationell och lokal nivå haft svårt att stå upp för svenska lagar, normer, traditioner och praxis då de utsatts för islamisternas aggressiva krav:
– månggifte: rikspolitikerna har gått med på att den man som redan hade fler fruar än en, innan han kom till Sverige, får vara gift med upp till fyra kvinnor – bigami blev plötsligt tillåtet,
– barnäktenskap: rikspolitikerna har gått med på att en man som redan var gift med ett barn, innan han kom till Sverige, får fortsätta
att vara gift med barnet,
– separata tider: för män och kvinnor på offentliga badinrättningar under ordinarie öppethållande eftersom islamisterna anser att ”deras” kvinnor måste skyddas från andra mäns blickar,
– religiösa ledare: för dessa ska det inrättas en statligt finansierad högskoleutbildning – för att underlätta för islamister att få inflytelserika positioner inom det sekulära svenska utbildningsväsendet,
– stoppa manliga förskollärare: från att göra blöjbyten på flickor – eftersom islamisterna anser att flickorna då riskerar att bli ”orena”.

Kommentar
Låt mig säga detta så att inget missförstånd är möjligt: dessa eftergifter – exempelvis vad gäller månggifte och barnäktenskap – skapar en praxis som uppmuntrar fler att ”begå” månggifte och barnäktenskap här i Sverige. Själva vigselakten kan ske öppet i ett annat land eller utföras i hemlighet i Sverige. Men dessa skamliga eftergifter vidmakthåller traditionen av månggifte och barnäktenskap. Och denna tradition förstärks. Steg för steg. Detta är den inneboende dynamiken i ett parallellsamhälle i vardande.

Ett skäl till denna politiskt fega eftergiftspolitik är att representanterna för partier och myndigheter saknar en nödvändig moralisk styrka att sätta ned foten och säga:
”Nej, i Sverige gäller inte sharialagar – eller hederskulturens normer. Du är välkommen hit från annat land om du fått asyl eller annan form av vistelserätt. Men när du befinner dig här i Sverige ska du följa svenska lagar bland annat när det gäller följande:
– lagarna stiftas och regeringsbildare utses av en riksdag – utsedd i fria val,
– kvinnornas ställning gäller även för de kvinnor från annat land som vistas i Sverige,
– barn- och tvångsäktenskap, barnaga, kvinnlig omskärelse är förbjudet. Oskuldskontroller saknar allt vetenskapligt värde och utförs inte,
– homosexuella har laglig rätt att gifta sig samt adoptera barn.”

Men många politiker och myndighetsföreträdare klarar alltså inte detta! Istället förråder de den sekulära staten och det demokratiska samhället samt av bara farten det svenska rättsväsendet. Men också kvinnor och barn samt homosexuella som flytt hit. Detta på grund av avsaknaden av moralisk styrka.

Detta har i sin tur att göra med avsaknaden av en livsåskådning. Något jag ska återkomma till senare i denna serie av blogginlägg.

__________________________________

Arbetarpartiet utkämpade valrörelsen genom att berätta sanningen. Kostnaderna i Umeå ökar så mycket snabbare än intäkterna att kommunen snart inte klarar att ge umeborna den service de har rätt till enligt lag – exempelvis vad gäller skola och omsorger. Övriga partier och media försöker tysta sanningen. Hjälp oss driva en politik som prioriterar nödvändig personalanskaffning samt ta kontroll över underskotten så att lönerna kan betalas ut även i framtiden.

Ingress
Det finns en devis på min blogg som lyder
”Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt – den finns, kan förklaras och förstås.
Men den måste bekämpas. Det är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör”.

En gång påbörjade jag en serie blogginlägg som skulle förklara bakgrunden till denna devis. Men detta rann ut i sanden på grund av att jag tvangs ge mig in i debatterna kring angreppen på ekonomicheferna, den allt för dyra förjan Umeå-Vasa, kommunens skenande budgetunderskott, islamistiska föreläsare som bjöds in till Umeå som saknade all legitimitet på grund av sina i brister i syn på demokratin, kvinnor och homosexuella.

Nu tänker jag dock göra ett nytt försök att lägga ut denna serie blogginlägg som är ägnade att förklara bakgrunden till devisen på min blogg.

–  –  –  –  –  –  –  –  –  –

Ingress.
Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt. Den är högst reell. Och den går både att förklara och förstå. Men effekterna är mycket farliga. Vanliga muslimer lämnas nämligen i sticket, liksom kristna från andra länder, medan extrema islamister gynnas.

Del I: Överenskommelsen mellan Socialdemokratin och en, det Muslimska brödraskapet närstående, organisation.

Denna överenskommelse utgör det absolut avgörande bidraget till den institutionaliserade politiska fegheten i allmänhet, och till eftergiftspolitiken mot islamister i synnerhet, under de senaste två årtiondena.

Överenskommelsen ingicks år 1999. Den avslöjades av den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg. Överenskommelsen ligger idag ute på nätet och är tillgänglig för alla. Den ingicks formellt mellan en sidoorganisation till Socialdemokraterna som då hette Broderskapsrörelsen och idag har bytt namn till ”Socialdemokrater för tro och solidaritet”. Den det Muslimska brödraskapet närstående organisationen hette ”Sveriges Muslimska Råd”.

Göran Persson fick varningar från Carina Hägg och även från andra – men kombinationen av naivitet och viljan att kapa åt sig röster tog överhanden. Det fanns teoretiskt sett uppåt en halv miljon röster att hämta bland muslimerna i Sverige. Detta gjorde att den förre partiledaren och statsministern Göran Persson inte tog varningarna på allvar.

Överenskommelsen

Denna gick ut på att det islamistiska nätverket runt det Muslimska brödraskapet skulle påverka sina församlings- och föreningsmedlemmar att rösta på (S) i valen. I utbyte mot detta skulle Socialdemokraterna avstå ett antal platser på valsedlarna till kommuner, landsting och även till riksdag.

Lägg noga märke till detta:
Socialdemokraterna skulle inte avstå dessa platser till duktiga individer som visat sig villiga att arbeta för socialdemokratins värderingar – och som råkade ha en muslimsk tro. Om så vore fallet finns inget att invända. Men så var alltså inte fallet. Överenskommelsens innebörd var att Socialdemokratin avstod ett visst antal platser till den islamistiska organisationen ”Sveriges Muslimska Råd”. Sedan blev det upp till denna organisation att självt – i ett andra steg – fylla de av socialdemokratin ”friställda” platserna med personer som islamisterna i Sveriges Muslimska Råd tyckte var lämpliga. Men vilka dessa var hade egentligen inte (S) med att göra!

Det talas numera ofta om krig via proxies (ombud).
Det vi såg i form av denna överenskommelse år 1999 var det omvända – en uppgörelse så ljusskygg att den måste ske via proxies (ombud). Muslimska brödraskapet använde sig av en av sina många nätverksorganisationer. Och Socialdemokraterna använde sig av en av sina sidoorganisationer.

Lägg alltså detta på minnet:
(S) avstod inte platserna på sina valsedlar till individer som först hade visat sig vara beredda att arbeta för socialdemokratins värderingar och som dessutom hade en muslimsk tro. Det hade varit bra gjort. Nej! (S) avstod ett visst antal platser till en, det Muslimska brödraskapet närstående, organisation vid namn Sveriges Muslimska Råd. Sedan kunde denna organisation själva välja ut personer som antingen var med i (eller delade) det Muslimska brödraskapets islamistiska tolkning av islam.

Kom ihåg: islamisterna utgör en minoritet av Sveriges muslimer. Uppgörelsen mellan (S) och det Muslimska brödraskapet närstående gav denna minoritet av islamister ett väldigt inflytande över alla muslimer i Sverige. Vid tiden för uppgörelsen (1999) kan agerandet från Socialdemokratin fortfarande skyllas på bristande kunskap och på röstfiske (även om detta är allvarligt nog. Men idag är situationen värre. Idag finns det en strömning inom socialdemokraterna som arbetar aktivt FÖR islamisterna. Vi ska återkomma till dessa islamistiska medlöpare i framtida bloggar.

Islamisternas tolkning av islam syftar till att återskapa ett nytt kalifat. Detta innebär att det Muslimska brödraskapet har samma mål som den Islamiska Staten! Skillnaden är att Muslimska brödraskapet arbetar långsiktigt. De använder inte våld. Inte i Europa. Inte idag.

                                                          Fungerade uppgörelsen? Absolut Ja.

Under en lång tid fungerade uppgörelsen för båda parter. Socialdemokraterna hade köpt sig (ja, just det, köpt sig) en många röster. Låt oss nämna några helt osannolika valresultat bland annat i Malmö i samband med valen närmast uppgörelsen. Det vinns valdistrikt i Malmö där S fick nästa uppåt 90 procent av rösterna. Detta sammanföll inte sällan med att den allmänna röstbenägenheten i dessa valdistrikt var låg. Så islamisterna kunde mobilisera medborgare som ofta befann sig i utanförskap och inte deltog i allmänna val till att gå och rösta – på socialdemokraterna. Det var nästan som att återföda kollektivanslutningen. Nästan.

För då andra partier insåg vad som skett började dessa göra detsamma som Socialdemokraterna. Detta gynnade ju de islamister som stod det Muslimska brödraskapet nära. Konkurrensen om muslimernas röster ökade.

Resultat: islamisterna kunde ”ta mer betalt” i form av krav på antalet platser på olika valsedlar (riksdag, landsting och kommun) desto fler riksdagspartier som började delta i budgivningen för att islamisterna skulle påverka församlingsmedlemmar, och folk runt omkring dessa, hur de skulle rösta.

Den största triumfen

Islamisterna satsade inte endast på att komma in i kommuner, landsting och riksdag på denna sätt. De satsade även på att ta sig in i de olika riksdagspartiernas ledningar. En islamist, Omar Mustafa, kom ända in i Socialdemokraternas partistyrelse. (men där tog det stopp – och han tvingades avgå).

Men den ojämförligt största triumfen var att islamisterna till och med lyckades få in en representant i den själva regeringen! Jag syftar på den före detta bostadsministern Mehmet Kaplan. Han kom in i regeringen via det av snäll-ism och naivitet starkt präglade  Miljöpartiet.

Misstroendevotum hade varit på sin plats

En islamist (sharia-anhängare) i regeringen utgjorde ett monumentalt nederlag för hela det politiska systemet i Sverige. Detta borde ha lett till ett misstroendevotum mot hela regeringen.

Men eftersom alltför många av riksdagspartierna hade deltagit i ”budgivningen” – lovat bort både platser på valsedlar samt positioner inom de egna interna partistrukturerna – och därför själva hade smutsiga händer så hände nästan ingenting.

Ta Centern. De har ”berikat” rättssystemet i Solna genom att släppa in två sharia-anhängare i Tingsrätten. Des två centerpartiska sharia-anhängarna som har infiltrerat rättsväsendet har backats upp av en annan nämndeman, från Sundbyberg, som är miljöpartist och heter Robert Ahl. Denna Robert Ahl är vice ordförande i Stadsmiljö- och tekniska nämnden hemma i Sundbyberg. Men det finns även exempel på att islamistiska sharia-anhängare tagit sig fram inom Moderaterna. En tog sig till och med in i riksdagen. I Frankrike hade ett antal huvuden fått rulla … rent politiskt sett.

Så ni läsare förstår säkert vad jag menar med att överenskommelsen mellan Socialdemokraterna och de islamister som står Muslimska brödraskapet nära har bidragit till den politiska fegheten i Sverige. När det avslöjades att Mehmet Kaplan var islamist och hade kontakter med president Erdogan i Turkiet (vars parti utgör det Muslimska brödraskapets politiska gren i detta land) hade det varit på sin plats med ett misstroendevotum mot en så aningslös regering.

Men detta skedde inte.
För ”budgivningen” på de muslimska rösterna till islamisterna – liksom löften till islamisterna om platser inom partiernas egna strukturer – hade gjort att de alla var delaktiga i vad som håller på att utvecklas till att bli ett hot mot den sekulära staten och det demokratiska samhället.

Och därför denna – den politiska feghetens – dånande tystnad

Det borde ha blivit ett misstroendevotum då Mehmet Kaplan avslöjades. I Sverige hotas det med misstroendevotum för både för lite och för stort – men inte i detta katastrofala fall.Skälet är att de allihopa hade smutsiga händer. Men helheten av detta blev en kollektiv feghet av monumentala mått.
En minister i den svenska regeringen som stod president Erdogan i Turkiet än statsminister Stefan Löfven; en svensk minister som var islamist och därmed satte sharialagar högre än systemet med allmänna och fria en lagstiftande församling (riksdagen) som stiftar lagar och utser regeringsbildare.

När något sådant avslöjas, utan att det får omvälvande konsekvenser både för regering och en rad enskilda riksdagspartier, då har vi fått ett inslag som präglas av en ondskefull politisk feghet.

En farlig politisk feghet.