Konkurrensens baksida

När regeringen Göran Persson för drygt 20 år sedan drev igenom kommunaliseringen av skolan, väckte det starka protester från både lärarfacken och den borgerliga oppositionen.

Konkurrens är en faktor som verkar utvecklande och renande i generella termer och i synnerhet välgörande för förstelnade institutioner.

Men konkurrensen har även en baksida.

Den ställer de små mot de stora och driver utslagning av de med sämre förutsättningar. Konkurrensen är kapitalismens motor och formar marknadsdominanter, där övriga får hålla till godo med små marknadsnischer..

För skolans del innebär det att fokus flyttas från uppgiften lärandet till att göra ”kunderna” nöjda.

Kunderna i det fallet blir elever och deras föräldrar. En genväg blir lätt för de mindre skolorna att bli hyperkänsliga för ”kundernas” gillande, varvid lärarrollen kommer att bli utsatt för påtryckningar både från de som avkrävs ansträngningar (eleverna) och skolans ledning (rektorerna).

Inlärningsprocesserna kräver studiediciplin, vilket i sin tur betyder att enkla studielinjer gör det lättare för små skolor att koncentrera sina förutsättningar till utbildningslinjer som kanske inte har så stora förutsättningar att leda till arbete och inkomster för eleverna, men lättare ger ”nöjda kunder”.

Lärarrollen blir därmed extra utsatt, då ansvaret för studieresultaten hellre överförs på läraren än på den studerande, varvid rektorerna kan lockas att ställa sig på samma sida som eleven, i syfte att upprätthålla skolans anseende före kravet på prestationer och sin lojalitet mot egna personalen.

Där förut eleven tvingades förklara sitt skolkande och misslyckande på proven gentemot både läraren, föräldrarna och rektor, blir det idag tyvärr ofta läraren som ska svara för elevens bristande engagemang, där svaga skolledningar kan lockas att ställa sig på elevens sida för att vinna föräldrarnas sympatier.

Att nu återförstatliga skolan kan innebära yyterligare en svår omställning, som inte säkert återupprättar det som förlorats. Men likväl måste vi nog reagera över förflackningen från de tyngre naturvetenskapliga linjerna, till förmån för enklare utbildningar som leder till en mycket mer begränsad arbetsmarknad.

Även den som haft ”oturen” att födas på landsbygden eller i en småstad måste rimligen ges samma möjlighet att utveckla sin medfödda potential utan att behöva lämna sin familj redan under gymnasiets första läsår.

Ska vi dessutom kunna locka kompetenta lärare till dessa småorter blir, förutom lönen, även den psykosociala arbetsmiljön och skolledningens lojalitet mot sina anställda en viktig faktor i konkurrensen. Diciplin, respekt och ordning och reda är gamla uttjatade förutsättningar för resultat, som gäller lika mycket idag som hos de gamla grekerna.

 

 

6 kommentarer

  1. Kenneth Hellberg

    Vore det inte klokast att skolan gick tillbaka till statligt regi? Det ska inte ha någon betydelse ifall ett barn bor i en rik kommun eller i en fattig, skolan skall vara densamma för bägge.

    • Göran Jonzon (inläggsförfattare)

      Tack för din kommentar Kenneth Hellberg !
      Man kan ifrågasätta om det inte var bättre som det var förr, med skolan i statlig regi. Men den politiska klåfingrigheten med skolan, ger aldrig någon arbetsro för skolans personal att forma sin egen arbetsplatsutveckling.
      Reform, på reform, på reform skapar bar en villrådighet och många tappar fokus.

      Som det ser ut idag bör man nog snarare ta det lite lungt och samråda med lärarfacken om hur man steg för steg ska få kärran upp på vägen igen ?
      Det minsta skolan behöver i dagsläget är ytterligare panikåtgärder och olika quick-fix-lösningar.

      Men huvudmålsättningen måste vara utbildningskvalitet och att skolan levererar kunskaper som är gångbara i framtida samhället.

  2. Kenneth Hellberg

    En poäng i det du säger, det känns som om politiker fått hybris gällande skolan och kommit med reformer i tid och otid.
    Ett stort problem är just orättvisan för barn och unga som bor i en ”fattig” kommun jämfört med de som bor i en ”rik” det ska inte ha någon betydelse var man bor, rätt till bra skola ska man ha ändå. Jag tror att det bästa vore att låta skolan gå tillbaka under statlig regi och som du säger samråda med lärarfacken och i lugn och ro reformera med försiktighet.

  3. Viveka Abramsson

    Kommunen var huvudman för skolan även innan den sk ”kommunaliseringen”, vad jag vet har den aldrig varit statlig. Staten styr, nu som då, genom skollag, läroplaner och lärarutbildning och följer upp och inspekterar genom det som numera kallas Skolinspektionen.
    Skillnaden var att personalen gick på statliga avtal och staten, via länsskolnämnderna, fördelade basresurserna strikt efter elevantal. Det innebar att en elev kunde vara avgörande för om en skola skulle läggas ner eller inte och en elev var avgörande för om en klass skulle bestå av 13 eller 25 elever. För elever i behov av särskilt stöd fick man ansöka om medel ur den sk förstärkningsresursen.
    En statligt styrd skola skulle inte gynna små skolor i glesa bygder och en statligt styrd skola skulle inte innebära mer resurser.
    Konkurrensen uppstod i och med den fria etableringsrätten inte pga av kommunaliseringen.
    Idag beräknas bidraget till fristående verksamheter utifrån kommunens budget, exklusive tilläggsanslag/assistentresurs och skolskjutsar och kommunen har bara att gilla läget och betala. Om några elever lämnar den kommunala skolan så följer pengarna med men kommunen kan oftast inte göra nedskärningar i motsvarande grad. Vi står fortfarande med fasta kostnader och en klass behöver sin lärare även om det försvinner ett par elever. För Vilhelminas del innebär det att ersättningen beräknas på betydligt högre lokalkostnader än den fristående skolans kostnader, med andra ord så överkompenseras de och kan använda resurserna till annat.
    Den fria etableringsrätten innebär att vi nu har betydligt fler gymnasieplatser sett till antalet elever. Eleven har dessutom rätt att själv välja skola. För större orter innebär det inga större problem sett utifrån elevperspektiv. Om en kommun tvingas lägga ner eller effektivisera sin verksamhet till förmån för en fristående skola så har eleven ändå tillgång till utbildning i sin närhet, men om små gymnasieorter tvingas minska på utbudet eller lägga ner sin gymnasieskola så drabbar det eleven som får längre avstånd till studieorten.

    • Göran Jonzon (inläggsförfattare)

      Tack för din kommentar Viveka Abramsson !
      Det går inte att undgå att lägga märke till ditt onda öga riktat mot allt vad fritt företagande heter.

      Nu tror jag i och för sig att huvudbekymret är just frånvaron av utbildningsanpassningar mot de områden där behoven finns.
      Bristen på yrkeskunnanden inom flera sektorer gör sig gällande som ett övergripande samhällsproblem.
      Det gäller allt ifrån okunniga entrepenörer på marknader med indolenta köpare (bostadsmarknaderna i storstäderna som ett talande exempel), till myndigheter som bemannas med folk som trillat ut från utbildningar fullständigt inadekvata för de uppgifter de ålägges.
      Fenomenet är en direkt följd av att ingen längre tycks vilja ta ett samlat grepp om storleken av olika utbildningslinjer.
      Ingenjörer, Läkare, och högutbildad tjänstepersonal blir allt färre, medan efterfrågan trissar upp lönekostnaderna till rena fantasinivåerna. Se bara vad stafettläkarcirkusen kostar !

      Med en överordnad styrning av antagningarna på viktiga naturvetenskapliga linjer och begränsningar av andra, skulle vi uppnå en bättre balans mellan kompetenser och behov.
      Att friskolor som John Bauer inte överlever är snarast ett bevis på att marknadskrafterna fungerar avseende konkurrensutslagning.
      Men det löser ju inte fenomenet, att alltför många ungdomar lockas eller leds in till att välja utbildningar som kräver liten eller ingen ansträngning, i syfte att bättra på antagningssiffrorna i första hand.
      Så får vi antagningspoäng till högra utbildningar som medger att icke stavningskunniga kan tillåtas bli antagna visd svensklärarutbildningar, vilket givetvis resulterar i bortkastade studiebidrag och personliga skuldsättningar som släpar med långt upp i åren.
      Lättjans väg leder till att skolor tävlar om att locka på bredden och ingen tycks intresserad längre av spetsutbildningar.
      Lättjans väg kantas av fega politiker som fjäskar för sina väljare, men inget i världen kommer av sig självt eller utan ansträngning.
      Skolledningarna bör vara tydliga på den punkten och värna om sin personal, genom att klargöra för både elever och deras föräldrar att skolan ställer krav.
      Men det är väldigt nära till hands att skolledningarna dras med i samma fjäskecirkus som de politiker som är satta att leda utvecklingen bort från ordning och reda och in på ytlighet och kortsiktigt väljarfrieri.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.