Om arternas uppkomst:

Det finns fortfarande de som tror att gud skapade världen för ca 6000 år sedan och gjorde människan till sin utvalda art, bland alla de arter som fortfarande finns på vår lilla planet.

Forskningen pekar snarare på att artutvecklingen pågår med full kraft och följaktligen är skapelsen på intet vis avslutad !

För alla arter, vare sig det rör sig om fanerogamer, krypptogamer, insekter, arkebakterier, evertebrater, fiskar eller däggdjur, sker en succesiv anpassning till de förutsättningar omgivningen bjuder.

Det kallas på et modernt språk för evolution.

Bland däggdjuren, dit även människan hör, sker nybildning av arter med en takt av 1,5 – 5 millioner år.

Definitionen av en art innefattar förmåga till fortplantning som vanligen är begränsad till den egna arten, med några undantag.

Om en grupp individer inom en och samma art åtskijes under en längre tid från övriga indivder inom samma art, sker en genetisk glidning mot divergens och så småningom upphör möjligheten att fortplanta sig med andra än inom den specifika gruppen.

På vägen mot en ny art är varietetsbegreppet ett mellansteg, men olika variteter kan fortfarande få en reproduktiv avkomma. Ett annat betraktelsesätt för artbegreppet är härstamningsmönstret från gemensamma anfäder.

Flyttar en nordeuropé emellertid permanent till Spanien uppstår en förhöjd produktion av D-vitamin och risk för hudcanser.

Flyttar en mörkhyad person till tundraområdena eller rent av till arktis, blir D.vitaminproduktionen alldeles för låg med åtföljande  förhöjd sjukdomsutveckling.

Trots dessa odiskutabla och objektiva skillnader har vi fått ett socialt tabu mot att acceptera våra olikheter.

De ska i den politiska korrekthetens till varje pris undertryckas och förnekas.

Jag kan inte förstå varför det ska vara så kontroversiellt att acceptera våra olikheter så som de är, utan att börja värdera olika grupper mot varandra ?

Överlever människan tillräckligt länge så kommer nya människoarter att uppstå, vilket arkeologerna redan visat mekanismerna för, (Homo erektus, Homo australiensis, Homo habilis, Homo Neanderthalis och Homo floresiensis, för att nämna några grenar som förlorat i konkurrensen inom samma art.)

Korsbefrukning mellan olika fenotyper skapar en högre andel utslagning, men samtidigt snabbare evolutionär miljöanpassning än vad som sker genom mutativa genförändringar.

Baserat på dessa fakta bör vi betrakta livet som en sammanhängande enhet, där skillnaderna utgör vår främsta  försäkring för långsiktig överlevnad som art.

Går vi sedan in på socialpolitiska aspekter tål det att diskutera hur ett litet samhälle som VIlhelmina ska orka med att skapa långsiktig uthållighet för alla de flyktingar vi tar emot, när statens bidrag upphör efter 2 eller 3 år ?

Men det är en helt annan historia, som likväl måste lösas på ett sakligt och omdömesgillt sätt.