Att förlora ett barn

Estonia, Tsunamin, Trafikolyckor, Cancer!

Svarta hål som slukat unga liv och skurit ur bitar av föräldrahjärtan.

Den eviga frågan VARFÖR ? Frågan som aldrig får ett godtagbart svar.

Denna julhelg har några bekanta till mig fått uppleva hur deras 26-årige son inte längre orkade leva, utan nåddes av beskedet att hans några år äldre storasyster funnit sin lillebror hängade i ett rep i sin lilla lägenhet i Storstaden.

Begravningen var över innan tomten krupit ned genom skorstenen, men jag tror faktiskt ingen i familjen orkade bry sig om vare sig klappar eller skinka ?

Förutom frågan som saknar svar, blir det extrta bittert att leva vidare som förälder till ett barn som begått självmord. Där växer den mångdubbelt tyngre frågan fram om vad man själv kunde ha gjort annorlunda ? En fruktansvärd fråga som klistrar sig fast på ett sätt som ingen psykolog i världen klarar av att lossa.

Något som gör mig rasande är att se hur enorma summor spenderas på att bygga bort de sista resterna av trafikdöd som fortfarande kvarstår, medan självmorden fortgår utan åtgärder och årligen skördar 5-6 gånger fler offer än trafiken ! Men där förebyggande skulle ge så mycket mer för de skattekronor som satsas. I fjol dog 270 på svenska vägnätet, medan självmorden uppgick till nästan 1600 !

Vem är skyldig till dessa felprioriteringar ?

Är det trafikverkets lobyyarbetande generaldirektör som helt saknar omvärldsperspektiv, eller förslöade riksdagspolitiker som inte förmår att avfärda byråkratitrycket från Trafikverket till förmån för de tysta som inte har någon samlad organisation att utöva påtryckningar från ?

De tysta som redan givit upp allt hopp och vänt oss alla andra ryggen och för vilka ingen politiker tycks bry sig. Är man litre cynisk kan man ju misstänka att ingen vill offra kraft på någon vars röst kanske tystnat inför nästa val !