Hur ser dina ritualer ut ?

Av , , 8 kommentarer 12

När jag ser hur många av världens alla framstående idrotts-män och kvinnor, som innan tävlingar har en massa underliga ritualer för sig och som bär s.k. lyckoamuletter, kan jag inte låta bli att dra paralleller med religiositet !

Eller alla de som, likt Sheldon Cooper, känner av tvångshandlingar som styr dem till en hårt ritualiserad tillvaro ?

Ritualer förekommer i alla kulturer och inte minst framför spelautomaterna i en Casinohall. De måste tro eller ana att de därigenom kan påverka ”gudarna” eller ”slumpen” eller vad det nu är man tror på.

I alla exemplen hyser människan en tilltro till att det finns något osynligt som kan styra över oss och det vi företar oss, bara man bevekar detta överstyrande väsen på rätt sätt ?

Vare sig man knäpper ihop sina händer (underlig ritual !) eller drar på sig olikfärgade fotbollsstrumpor av en viss sort, så förväntar man sig ju att det har någon påverkande betydelse, eller hur ?

Så möjligtvis ligger behover av att ha något att tro på djupare än vad vi vill erkänna i en genomsekulär tillvaro ?

Vad ”tror” du (på) ?

8 kommentarer

  1. Ewa Larsson

    Hej!
    Blir lite full i skratt när jag läser inlägget, för det var precis vad jag tänkte på när jag fixade fram middagen igår. Men frågan är om jag ska skicka det till ritualer eller om det ligger under vanor? Att det ska vara på ett speciellt sätt, göras utifrån ett visst mönster mm.
    Men jag sticker inte under stol med att man nog lägger vissa ritualer till vissa saker, bara för att få det att fungera som man vill. Men det kan ju vara ett visst mått av önsketänkande också?
    Det är säkert så att vi behöver något att ”tro på”, någon ”lyckoamulett” eller så ligger det säkert någon form av skrock bakom.
    Men i en stressad tillvaro så skapar vi säkert någon form av ritualer för att få ”flyt” i tillvaron? Speciella sockar eller tröjor till speciella händelser kanske ligger i att det varit lyckosamt under just ett tillfälle, men någon måtta på saker och ting får det väl vara.
    En utstickare: Kvinnor har säkert renligare ritualer än sportsmän. Hellre ett speciellt smycke än ett par otvättade kallingar?
    Jag erkänner, jag har vissa ritualer vid vissa tillfällen!

    Svara
    • Göran Jonzon (inläggsförfattare)

      Tack för din kommentar EWA !

      Jag uppfattar nog en skillnad mellan vanor/rutiner och ritualer.
      Själv är jag en typisk vanemänniska, men jag ser det bara som att jag egentligen är mån om att få saker gjorda på det allra enklaste sättet och med minsta möjliga ansträngning, för så fort jag hittar ett sätt att förenkla något, så implementerar jag det omedelbart i mina rutiner.

      När jag var liten grabb däremot så drevs jag av rätt mycket s.k. tvångshandlingar och ritualer.
      Min tillvaro var orolig och osäker och jag kände att jag saknade förmåga att styra över hur livet utvecklades för min räkning.
      JAg misstänker att det är just där vi har orsaken bakom människors föreställningar om att ifall man gör saker på ett visst sätt, så påverkar det utfallet av olika händelseförlopp. Det harju en naturlig förklaring också; Om man en gång sett ett samband mellan en handling och ett visst utfall, är det rimligt att upprepa handlingen den gång man önskar samma utfall.

      Se bara på hur betingad inlärning fungerar och hur man får laboratoriedjur att utföra handlingar utifrån slutledningsförmåga.
      Och vi är ju den art som bär med oss en hel del av den , så det är väl inte konstigt att vi ständigt letar efter komplicerade samband, utan att vi egentligen förstår mekaniken bakom sambanden.

      Ta elallergi som exempel. Ingen vetenskaplig testmetod har kunnat påvisa ett fysiskt samband, men när någon mått dåligt i ett hus med elkomponenter och känner sig lugnare och bättre till mods i ett annat hus med mindre elkomponenter, så är det rätt naturligt att man drar slutsatser om samband, som kanske inte alls finns. Det är just den slutledningsförmågan som lagt grunden till de flesta vetenskapliga insikterna, som fötts ur empiri och först sedan fått sin teoretiska logik klarlagd.

      Men när människan saknar kunskap om fysikens och naturens regelverk, så fyller man på med eget uppfunna förklaringar. Det märkligaste är väl att se hur all världens folkslag på olika kontinenter formulerat tesen om hur världen blev till och hur den kommer att förintas ! Hur kan deras olika ursprung ha fått en så likalydande form på alla olika platser ?
      Det leder oss in på huruvida vi verkligen har en fri vilja eller om vi verkligen är styrda i något fundamentalt avseende ?
      Men nu ska jag sluta innan jag börjar förirra mig in i spekulativa ritualer, ha, ha.

      Svara
  2. ronny thelbro

    En skillnad ligger mellan rituell handling och tvångsbeteende, likväl som en skillnad föreligger mellan tro och magi.
    Tvångshandlingar har neurotisk orsak för att lindar inre ångest. Tvångshandlingen kan ta sig tämligen oskyldiga utryck som att kolla två eller tre gånger att man låst dörren, slagit kaffebryggaren eller dragit ut strykjärnet.
    Riten förekommer i både profana och religiösa sammanhang. Exempel på det första är tändandet av den olympiska elden inför varje OS. Riten i religiösa sammanhang finns i både den privata andakten såväl som i den offentliga gudstjänsten. Betydelsen ligger bl.a. i riten att uttrycka gemenskap, helighet och vördnad. Riten här kan enkelt sägas vara ett sätt att utföra tillbedjan – inte betvinga.
    Magin har ett väsentligt moment av att betvinga. Genom bestämda handlingar så menar man sig kunna betvinga gudar eller skeenden i en viss riktning.
    Tron, åtminstone i den kristna bemärkelsen, har innebörden av tillit.

    Svara
    • Göran Jonzon (inläggsförfattare)

      Tack för din kommentar Ronny !
      Oavsett om man tror sig kunna betvinga eller beveka en överordnad makt, har väl snarast att göra med graden av självtillit ?
      Ett barn brukar ju oftast använda tekniken att försöka beveka sina föräldrar, medan den som tror sig ha funnit mekanismerna för att styra ett skeende kanske hellre försöker sig på att betvinga.
      Men i båda fallen blir ju det som förenar att man de facto lever i en föreställning att det finns något att beveka eller betvinga.
      I så motto torde väl mystisism eller magi gå på ett ut ?
      Det intressanta är väl snarare frågan om det finns ett samband mellan graden av kunskap och förståelse för hur naturkrafterna verkar och samverkar, gentemot minskad benägenhet att försöka påverka genom bön eller besvärjelser ?
      För nog torde de flesta böner handla om egennyttan de också liksom besvärjelserna, eller hur ?
      ”-Ske din vilja”, men helst så att jag själv slipper drabbas ?

      Svara
      • ronny thellbro

        Jag kanske missförstår men tycker mig ana ett förment motsatsförhållande mellan tro och vetande. En allt mera utbredd uppfattning är att båda systemen inte står i konflikt med varandra. Om så skulle tron vara en omöjlighet för den skolade naturvetaren och tvärtom. Beträffande magi och religiös tillbedjan: I den systematik jag är skolad i så finns det en distinktion mellan magisk föreställning och religiös tillbedjan. Magin, genom bestämda ritualer, betvingar naturkrafter och övernaturliga makter. Detta må bygga på kunskap om naturlagarna eller inte. Religiös tillbedjan sker hos den naturvetenskapligt skolade såväl som hos den obildade men utgår inte från att med besvärjelser tvinga övernaturliga krafter att gå den bedjande till mötes. Magin har sin viktigaste tillämpning bland naturreligionerna. För inte så länge sedan hörde jag i ett nyhetsinslag att magin i Afrikanska länder fått en allt större betydelse trots utbredningen av modern medicin. Sammankopplingen mellan mystik och magi förstår jag inte riktigt. Jag tror att vi generellt kan tala om mystiker som finns efter hela skalan från varm religiositet till existentiellt sökande. Inom denna domän torde vi finna många av våra poeter och författare. Mystiken har en stor plats inom den kristna kyrkan och har en lång tradition att bygga på. Enkelt uttryck kan man säga att den verkat efter djupare kunskap om Gud och människa. Många mystiker har genom historien haft ett stort inflytande på tänkandet i västerlandet. Mystiken har under utvecklingens gång fördelats i teologi, filosofi och psykologi. Många av de gamla mystikerna läses än idag som Teresa av Avila, Franciskus, Augustinus, Johannes av korset osv. Även islam har en gren av mysticism, sufism. Religiös tillit anar jag hos dig skulle handla om en fråga om brist eller tillgång till personlig trygghet. Detta skulle i så fall göra religionen enbart till en personutvecklingsfråga. Mao, en viss grad av personlig trygghet gör religionen överflödig. Nja, jag tror inte att du riktigt nu menar så och därmed skulle ha sagt att ateister och agnostiker är de tryggaste människorna. Trots våra teknologiska framgångar och att vi skapat det i historien bästa samhälle att leva i så har den existentiella längtan inte försvunnit. I bönen, mystiken, tillbedjan ligger en dimension som blott materiella faktorer inte kan tillfredsställa. Vi har behov av vördnad och helighet bortom det synliga och in i det transcendenta. Berättelserna om religiös tillbedjan som bevarat och uppehållit respekten för sig själv och andra trots den djupaste förnedring är många. Detta för över dina till synpunkter på bön som tillfredsställande av ego. Ego kan ha olika betydelser från girighet till självet som något nyttigt för andra. Etymologiskt torde ordet ha med en begäran för sin egen del att göra. Du citerade en rad ur kristendomens portalbön, Fader Vår. Den lyder i sin helhet ”Låt din vilja ske på jorden så som i himlen”. Bönen har präglat den kristnes bön i alla tider och satt sin prägel på balansen mellan egna behov och andras. Det finns en lång kristen tradition av att avstå för andras mer nödvändiga behov. Asketism är ett drag i den kristna traditionen. Bönen torde i sin medelbara betydelse ha att göra med tillfredsställelse av egna behov. Bönen i kristen tradition torde mera liknas för en relation mellan Gud och människa. Då handlar den om en djupare förståelse av Gud, människa och miljö. Jag vet att många närliggande exempel på kristnas vandel talar emot det jag här säger. Det är trots det en lång och känd tradition av bön som befrielse från egot och tjänst för medmänniskan.

        Svara
        • Göran Jonzon (inläggsförfattare)

          Mina upplevelser stämmer nog inte riktigt fullt ut med den vackra bilden du målar här Ronny !
          För även om jag fullt ut och i mening att verkligen underkasta mig i bönen allt vad skaparen sig företager, så anser jag att även denna bön är behovstyrd.
          Somliga finner ro och trygghet i total underkastelse, vare sig denna sker gentemot en sakral makt eller profan sådan.
          Vi skiljer oss en smula i grundsynen tror jag, då jag absolut litar till att allt vi gör och företar oss i livet utgår från egennytta och själviskhet.
          Finner jag tillfredsställelse i att känna mig god, så kan jag nderkasta mig plikter för andras bästa på min fysiska eller social bekostnad.
          Förment Altruism har jag icke funnit ett enda belägg för.
          Vi kan ta extremfallet där en förälder offrar sitt liv för att rädda sin avkomma.
          Det anser jag ligga utom den personliga egennyttan, men likväl tydligt hamna innanför den roll av genernas slav som varje levande varelse lyder under.
          SÅ finurligt intrikat är denna mekanism att vår vilja att offra oss inte vaknar förrän barnet blivit så moget att dess chanser att långsiktigt föra den genetiska facklan vidare, överstiger mina möjligheter som föräldern.

          Utifrån den aspekten faler mystiken och magin samman som en enda sakligt ogrundad tilltro till påverkansmöjlighet via betvingning eller bevekande av samma makt(er).
          Ju räddare och osäkrare vi uppfattar vad som sker i vår närmiljö, dest mer benägna blir vi att offra tid och annat på att få kontakt med dessa överordnade makter.
          ” När kriget hotar och tomma är faten, då tillber vi gud och hyllar soldaten.
          Men när striden är vunnen och fyllda står faten, då glömmer vi gud och hånar soldaten.”

          Svara
  3. ronny thellbro

    Jag tror att man rent språkligt måste särskilja begreppens makt att skapa bilder. Det jag skriver om bönen i den kristna kyrkan är några av de normerande betydelserna av kristen bön. Är bönen underkastelse så målas genast bilden av ett maktövergrepp. En sådan förståelse betyder att personen visar ett yttre beteende medan den inre världen protesterar. Själv har jag aldrig någonsin uppfattat en möjlig kommunikation med Gud som underkastelse. Det motsäger direkt vad som är den innersta meningen med det kristna bruket. Allt måste vara fött i och utgå från ”hjärtat”. Betydelsen av ”Ego” och ”egennytta” närmar sig mera filosofi.
    I grunden är allt liv egennyttigt i den betydelsen att det strävar efter överlevnad och förökning. Även den fanatiske altruisten kan stämplas vara egennyttig när det befinns vara så att personens största mening var att få ge allt av sig själv för något annat. Låt oss säga att allt liv är beroende av annat liv. För mig utgör planetens allt levande ett myller av arter som hänger samman i en komplicerad kedja där varje länk är beroende av andra för sin strävan att överleva och föröka sig. Egennytta kan således utgöra av hänsynslöst utnyttjande av andra eller betyda att jag lever för att hjälpa andra. Det finns en kristen tradition av förnekelse av sin egen njutning/tillfredsställelse för att enbart vara till gagn för andra. De katolska ordenssällskapen är ett exempel på detta. Franciskus av Assisi avstod sitt miljonarv (till faderns förtretelse) och gav till de fattiga i staden. Hans egennytta bestod i att leva så måttfullt att han orkade ge och stötta andra. Han blev så pass ”extrem” i sin självförnekelse att han inte ens kunde trampa på den minsta insekt. Allt liv var heligt och värt att värna.
    Luther pläderar för en liknande grundinställning men inte så extrem. Jag nämner hans arbetsetik som bestod i grunden av att företagarens yttersta mening är en tjänst för Gud och medmänniskan. Snickarens arbete gav det dubbelt goda. Det födde honom själv och hans familj samtidigt som hans hantverk utgjorde tjänst för en annan människa. Denna inställning är motsatsen till arbetets alienation. Om inte denna grad av ”egennytta” finns och erkänns så hamnar vi i en destruktiv dödskultur där all egennytta är av ondo – mitt liv har ingen som helst betydelse och mening.
    Bönen har i sin djupaste mening en betydelse av ömsesidig kommunikation, en ofta ordlös gemenskap men som fördjupar relationen med Gud och ger djupare förståelse för det numinösa (ja nu kom det ordet igen) och att vara människa. Bönen är inte enkelriktad – den har alltid utgjort en dialog och ofta ordlös och utgör en gemenskap. Goda vänner kan ofta finna gemenskapen i att endast finnas i varandras närhet utan ord. Tar vi kanske den allra vanligaste bönen, den för maten, så har den i årtusenden bidragit till att skapa en respekt för den föda vi får äta. Maten på bordet är inte självklar och annat liv har fått släppa till för att vi ska leva. Bordsbönen har bidragit till att skapa en helighet över det liv som växer och gror för vår överlevnad. Hur växer respekt för mat och föda fram i vår konsumtionskultur.
    Mystik och magi är icke samma sak. Religion innebär icke att betvinga. Påståendena blir alldeles för förenklade och det förstås bäst utifrån att vår kultur har tappat både erfarenhet och kunskap i stort om företeelser som mer än 90% av jordens befolkning bär med sig en daglig erfarenhet. Det betyder att det skiljer även på religion och religion även om de arketypiskt bär en del grunddrag. Gud innebär icke heller en säng att krypa under när fara hotar. Även den delen motsägs av vad som är NT:s kärna, kärlek (agape) och ömsesidig kärlek. Det finns allt för många personliga exempel på trons förmåga att ”oegennyttigt” trotsa fara. Religionen blir djupt missförstådd om den enbart betraktas som tillfredsställelse av Självet och ett skydd när fara hotar. Den antropologiska gudsbilden dröjer tyvärr längst kvar i ett sekulärt samhälle och skapar närmast en nidbild av religionen. En känd parafrasering av Gud och Soldaten är historien om när Domkyrkan i Karlstad brann. ”Landshövdingen grät och bad medan Biskopen svor och släckte”
    Inlägget blev allt för långt. Jag slutar här!

    Svara
    • Göran Jonzon (inläggsförfattare)

      Tack för din kommentar Ronny !
      Det är givetvis omöjligt att föra i bevis att en till synes altruistisk handling likväl skulle ske för att individen som utför denna handling känner någon form av tillfredsställelse av det.
      Ändå har jag kommit fram till att det inte finns något gott i mig, inte något enda gott.
      För precis allt jag gör, göt jag antingen som en investering inför framtiden eller för att det skänker mig tillfredsställelse på något plan.
      När jag går ut till fröautomaten med påfyllning eller när jag sätter upp en ny bostad för holkbyggare, så gör jag inte det för att göra gud eller talgoxarna glada. Jag gör det för att det ger mig njutning att se så mycket liv som mäjligt runt omkring mig.
      När jag frihugger och lämnar björkar att utvecklas på mina hyggen, så gör jag det dels för att det bättrar på plantutvecklingen av det jag planterar samt att björkknopparna ska bli frodigare och dra dit betande orrtuppar som jag sedan kan skatta till middagsbordet.
      Att allt liv kommer av liv är en gammal sanning som nu håller på att spräckas.
      När vi lyckas bygga den första robothjärnan med artificiell intelligens av en grad att vi får en självmedveten maskin, då har vi en ny art som inte behöver genetik för att reproducera sig, lära sig och utvecklas och som aldrig dör. För mig fyller det helt kriterierna för vad som ska betraktas som levande.
      Sådana självlärande maskiner blir även den enda möjligheten för människan att kolonisera avlägsna planetsystem.

      DEt är möjligt att jag är cynisk i min betraktelse av bönen, men jag tror fullt och fast att den som fortätter sin upplevda dialog med gudomen, alltid har en personlig behållning av det. I annat fall vore det onyttigt och evolutionen sorterar bort allt onyttigt när överlevnadsvillkoren hårdnar.
      Men religionen har överlevt alla världskriser, vilket jag anser inte är trots utan tack vare. Tror har burit många över det som annars vore oöverstigligt med profana måttstockar och floden Hades har kunnat korsas mer än en gång med tron som farkost.
      Detta stärker mig i min uppfattning att underkastelse och bevekelse gör individen starkare i utsatta lägen.
      Därutöver skapr tilltron till en högre ordnings etik, mindre kostsamma felskär utefter levnadsbanan för mig som människa.
      Detta är grunden till att jag anammat den kristna etiken, men inte dess tilltro till skaparmakten.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se