En (o)saklig debattatmosfär på ”Tyck till” !

Det är inte alltid så enkelt att föra en offentlig debatt om en specifik fråga, vilket manifesterats av de senaste dagarnas dialoger på sajten ”Tyck till om VIlhelmina”.

Jag vill peka på en specifik ojämlikhet som råder inom vår kommun, men möts av svar som inte ett enda utgår från den frågeställning jag presenterat i mitt initiala inlägg.

Istället dyker allt möjligt annat upp som motargument, men som inte har ett vittten att göra med den centrala frågeställningen. Allt ifrån hur stora iskakorna är som bygger hyvlingssträngen som vaghyveln lämnat efter sig i utfarterna, till grundlösa påståenden om att jag som person och frågeställare inte skulle ha betalat skatt.

Med något undantag är det anonymitet som gäller på den sajten, vad man än har att framföra. Undantagen värda all respekt.

Upprinnelsen till frågeställnigen var ett samtal jag fick från en bybo, som undrade över den viktiga principen om kommunala likabehandlingen, kontra det faktum att tätortsborna tycks ha rätt att kräva att kommunen tar bort de hinder i privata utfarter som plog- och hyvelsträngarna utgör efter den allmänna snöröjningen.

Tanken har inte tidigare föresvävat mig, men jag fann frågan så intressant att jag började gräva lite i den. Inom tätorterna faller tydligen ansvaret för plogning och isrivning på kommunen, medan byarna och allmänna vägnätet faller under Trafikverkets ansvar.

VId en sökning finner jag inte ett enda fall där Trafikverkets ansvar kunnat påföras ett inkluderande att städa bort plog-eller hyvlingssträngen i någon enda privat utfart, medan det däremot tycks råda en praxis för kommunerna att göra detta inom tätbebyggelserna. Enda lagstödet för detta tycks bara var brottsbalkens 8 kap 8 §, som talar om att man inte har rätt att hindra någon från att komma åt sin egendom. Huruvida snö eller is i någon form kan anses utgöra ett verkligt hinder i den aspekten verkar aldrig ha prövats juridiskt, utan det tycks mig ha blivit så att den politiska konkurrensen lett fram till att några majoriteter i välmående kommuner, mer eller mindre självmant påtagit sig ett utökat ansvar och andra kommuner, dock långt ifrån alla, följt efter.

I mitt inlägg på ”Tyck till ” ställer jag upp frågan i ett jämlikhetsperspektiv, där en gammal krokig åldring i en by eller boende i ett hus utmed allfarvägen, inte har någon praxis för att kräva obligatoriskt bistånd till att röja vare sig egna gården eller den del av privata egendomen där Trafikverkets plog-och hyvelsträngar lämnats, medan en helt frisk och arbetsför villaägare i tätorten tycks anse sig ha rätt att avkräva just sådant bistående finansierat ur den gemensamma kommunala skattekassan.

Jag menar att detta i så fall kraftigt bryter mot den kommunala likabehandlingsprincipen. Intrycket förstärks av att andra inom tätorten boende och verkande, såsom företagare, affärsidkare eller hyresvärdar som, av någon märklig anledning inte heller tycks omfattas av den udda förmånen.

Om vi syftar till likabehandling måste således antingen den tätortsrelaterade förmånen för gruppen villaägare strykas, eller så måste en lagändring alternativt tolkningsändring införas, så att alla omfattas av samma förmån ur allmänna medel.

Men se det tycks inte gå att få debatten här att handla om denna principfråga, utan genast dyker litaniorna kring alla stackars äldre, sjuka och handikappade upp, liksom den numera obligatoriska lögnen om att jag inte skulle betala skatt (Jag har både skattat och skrattat mer än de flesta i denna kommun). Det är precis som att alla som bor ute i byarna vore både fysiskt och penikunärt överlägset vitala, gentemot de ömkansvärda som bosatt sig i villorna inne i Vilhelmina tätort ? Detta trots att verkligheten domineras av det rent motsatta förhållandet.

Vad gäller plogningen utanför tätorterna så kan den ofta dröja till dess drivorna blivit helt ogenträngliga för fordonstrafik eller snödjupet gör framkomligheten nära obefintlig, men där finns inte samma klagokultur. Samma sak gäller hyvlingssträngen som är av precis samma konsistens och beskaffenhet som den inne i tätorten.

Att föra en offentlig dialog under sådana förutsättningar överstiger min retoriska förmåga, vilket tillkortakommande jag härmed offentligt ber samtliga kommuninnevånare om ursäkt för.