Kommunala musikskolan och andra icke-lagstadgade aktiviteter.

Vår befolkning krymper och vi kan inte räkna med att få del av statliga skattehöjningar i någon större utsträckning.

Tvärtom så kommer Vilhelmina kommun liksom alla andra ungdomsarbetsgivare att drabbas av ca 3,5 millioner i ytterligare arbetsgivaravgifter, nu när nya riksdagsmajoriteten beslutat att höja arbetsgivaravgifterna igen för unga.

Det preliminära verksamhetsunderskottet för 2015 ser ut att komma att ligga i samma nivå som 2014, medan remissen vi ska ta ställning till för 2016 pekat på över 20 millioner som måste sparas in på något sätt !?

Det är hög tid att vi tar fram kostnaderna sektorsvis och drar upp gränsen mellan de kostnader som kommunen är ålagd att ta enligt lag och vilka kostnader som baseras på kommunens frivilliga åtaganden inom allehanda samhällssektorer.

Jag menar att resurser måste flyttas från den frivilliga sektorn till den del som vi är förpliktade att ombesörja och som vi i alldagligt tal kallar ”kommunens kärnverksamheter”, eller ”vård, skola och omsorg.”

Fritidsaktiviteter liksom kulturaktiviteter ingår i den större samling verksamheter som utgör sådant vi faktiskt inte har lagkrav på oss att tillgodose. Med ett krympande befolkningsunderlag följer även att delar av samhällsservicen måste anpassas till balansnivå med budgetramarna, alternativt att vi kompenserar via skattehöjningar för att bibehålla all samhällsservice.

Ur rättvisesynpunkt ska inte vi politiker besluta över vilka fritidsintressen som ska prioriteras på andras bekostnad. Då vore det mer rättvist ur likabehandlingssynvinkel att varje bofast ung medborgare tilldelades en fritidspeng, lika för alla och att de sedan fick disponera denna helt efter egna önskemål.

På samma sätt som man idag bekostar sina egna fotbollsskor, hockeutrustning, judodräkt eller musikinstrument, kunde man sedan använda sin fritidspeng till att betala för lokalhyra eller foderkostnader till ridhästar, eller vad som nu utövandet skulle kräva.

Att succesivt återföra finansieringsansvaret på var och en individ är givetvis att ta ett steg tillbaka mot hur det var när vi som idag är vuxna eller gamla, växte upp. På den tiden gick det fortfarande att spela fotboll både på enkla grusplaner och på naturgräs, men krävs det nu konstgräs för att kunna spela fotboll idag, så anser jag det är orättvist att sådant ska belasta den gemensamma skattefinansierade kommunbudgeten.

Sporter och fritidsaktiviteter av allehanda sorter följer även modenycker, beroende på hur framgångsrik en eller annan idol blivit,

Tennisbanorna som byggdes i tusental runt om i alla Sveriges 290 kommuner, efter Björn Borgs framgångar, står nu och förfaller i glömska och ointresse och lövslyet tar över på stybben.

Slalombackar som byggdes i frenesi efter Ingemar Stenmarks m.fl. framgångar, har nu fallit tillbaks på ett topputnyttjande under 2 veckor kring påsk och däremellan i mycket mer begränsad utsträckning.

Men driftskostnader och avskrivningar sträcker sig mycket längre än popularitetsvågorna och dränerar kommunkassor utan intäkter.

En plan för stegvis övergång av fritids- och nöjessektorn kostnader till privat finansiering är nu nödvändig för vår kommun och det är precis det jag föreslår. Att göra det planmässigt och under likabehandling innebär att man skulle ge musikskolan och alla andra kommunala åtaganden inom fritidssektorn en ärlig likabehandling och likaledes ärligt menad möjlighet att kunna bevaras och finna nya former.

Vidare har vi en gemensam uppgift att våga börja tala om, nämligen det enorma kostnadsåtagande som LVU, IFO och LSS inom Socialtjänsten medför. På bara ett enda budgetår har dess kostnader skenat iväg motsvarande 8-9 hela musikskolor! Detta är lagreglerat, men faller i sin helhet tillbaks på hur mycket personligt ansvar vi Vilhelminabor tar för oss själva och de barn vi sätter till världen. Utvecklingen visar med all icke önskvärd tydlighet på konsekvenserna av att betrakta famljen som en socialt överspelad organisationsform, där kollektiva ansvaret ska ta över det som familjerna inte förmår axla.

Så sammanfattningsvis kan det kanske föreslagen principiella ändring rädda oss ytterligare något eller några år, där vi skulle kunna behålla behjärtansvärda organ som musikskolan, med eller utan uppräkning av skattesatsen, men låt oss inte försitta chansen till en mjuk övergång till ett nytänkande som ger hållbarhet in i framtiden.