Omoraliskt att dra sig undan problemen ?

När man blir lite äldre vill många hitta en trygg plats med lugn och ro.

Ska man fördöma de som själva ordnar så att de får just lugn och ro?

I Nissafors utanför Gnosjö planeras nu Sveriges första Inhägnade bostadsområde enligt amerikansk model.

Detta ”Gated Community” omfattar ett område om 20 hektar, dit endast de boende äger tillträde.

Därmed slipper man inbrottstjuvar, tiggare, dörrförsäljare, snyltgäster och sådana som anser sig äga allemansrätten.

Samtidigt skärmar man av sig mot samhället i övrigt och umgänget blir vanligtvis mer slutet och begränsat.

Man skapar sig en egen social klass för just det bostadsområdet, med egna sociala regler.

Fenomenet är väl ett symptom på ökande sociala klyftor, där de som vill slippa konfronteras med samhällets problembarn och snyltare, sluter sig samman och gör något trevligt tillsammans i sitt gemensamma bostadsområde.

Innan jag sätter mig på samma höga hästar som de som hårt kritiserar företeelsen, måste jag fråga mig hur jag själv skulle ställa mig inför ett sådant val?

På sätt och vis har jag ju redan ordnat mig något liknande, då jag bosatt mig ute i skogen, långt från problemen i de mer tätbefolkade områdena. Jag är uppvuxen på landsbygden och har hela mitt liv känt otrivsel med den urbana livsstilen. Den nära kontakten med grannarna, bidrar alltid till hårdare begränsningar av vad man kan företa sig. Som jag lever idag skulle det inte gå en enda vecka utan att jag anklagades för ”förargelseväckande beteende”.

Jag har även svårt att förneka att det finns människor som uppför sig på ett sätt att man gärna håller de så långt ifrån sig som det bara går.

Skulle jag då tvingas att bo tillsammans med en massa grannar i ett område med sociala problembarn, tror jag att jag själv skulle överväga att bli en av gemenskapen i ett sådant inhägnat bostadsområde.

Frågan är om man ska se det som omoraliskt att dra sig undan samma problem som andra tvingas dras med?

I så fall är jag ju redan nu en smula omoralisk.