Välmåendet tig(g)er still

Tiggare har väl alltid funnits, åtminstone så länge som människan har levat i samhällen större än enskilda familjer?

Men idag var jag nödd att besöka ett antal butiker i Umeå, med åtföljande tiggarproffs vid varje entré.

Vi är ju fostrade att bry oss och det känns inte bra att bara gå förbi.

Men de tiggare jag sett hittills skiljer sig markant från de stympade spillror till människor jag mött på andra håll ute i världen och till vilka jag utan att tveka kunnat förhålla mig i enlighet med den uppfostran jag fått av mina föräldrar och den samhällskultur jag vuxit upp i.

De tiggare jag möter här i Sverige har alla däremot både armar och ben i behåll och inga synliga defekter i övrigt.

Varför gör de sig till menlösa offer då, undrar jag?

Jag har lust att säga till dem att resa på sig och börja uppträda med den värdighet en frisk människa bör hålla sig med.

Det finns alltid något man kan företa sig för att tjäna sitt uppehälle.

Andra kommer hitresande och plockar ihop en skaplig inkomst i bärskogen, där de sliter runt i myggen på myrar och i blåbärsbackarna, medan andra återigen lättjefullt väljer att förnedra sig stående på knäna med tillgjort sorgsna rådjursögon.

Jag kan inte förmå mig att känna sympati hur jag än försöker.

Är det mig det är fel på?

År jag ansvarslös och kallhamrad som medmänniska ?

Kanske är det så..