Behöver vi en diffrentierad integrationspolitik?

De senaste åren har vi kunnat följa medias rapporteringar om ”svenskars” med ”utländsk härkomst” våldsbrott mot svenska kvinnor och barn.

Bakom den överslätande nationsbeteckningen döljer sig det faktum att brottslingarna påfallande ofta har ett ursprung från någon av de klanstyrda nationerna på ”Afrikas horn” eller regionen däromkring. Jag talar om skurkstater som Somalia, Sudan, Eritrea och i viss mån Etiopien,  alltså stater utan rättssäkerhet för individen. Den sociala prägling dessa samhällen skapar ligger kulturellt väldigt avlägset gentemot vår egna samhällsnorm.

Borde vi då inte vara betydligt noggrannare vid urvalsprocesserna över vilka som ges permanent uppehållstillstånd och även vilken grad av rörelsefrihet vi erbjuder under asylprövningarna för flyktingarna från denna kaotiska region? Hur många våldtagna och mördade kvinnor ska behöva betala priset för en slarvig personanalys och kanske behöver även sätta en intagningsgräns för hur många nordostafrikaner lilla Sverige orkar ta emot varje år?

http://antropocene.se/2015/february/svenska-man-valdtar.html

2 kommentarer

  1. TP

    Bra inlägg Göran. Skulle alla KD-are vara lika klarsynta över situationen i Sverige i dag som du Göran skulle ni nog ligga högre i opinions undersökningarna. Om man läser Folkpartisten Peder Westerbergs blogg blir man beklämd, han ser inget problem med att 2 svenskar blir mördade av asylsökande. Det enda hemska med den händelsen är enligt honom att Björn Söder skrev ett Facebook inlägg om saken och att en del åsikter ventilerades på sociala medier. Du läser säkert många politikers bloggar Göran, har du tänkt på att både Maria Kristoffersson och Peder Westerberg har få kommentarer på bloggen. Det beror bara på att dom endast tar in de som håller med dom, därför blir det inte många.

    • Göran Jonzon (inläggsförfattare)

      Tack för din kommentar Per !

      Jag har mest utbyte av de som har en annan syn på sakerna än jag själv och känner stor tacksamhet mot varje kommentator som hjälper mig att se saker i ett vidare perspektiv.
      Självbekräftelse behöver jag inte lika mycket utav, då jag redan har ett förvuxet ego.

      Hur det är för andra kan jag bara gissa, men själv har jag inget alls emot att komma till korta i en debatt, då ju detta gör att jag kan byta ut ett sämre argument mot ett mer vederhäftigt vid nästa runda! Därigenom blir mina ställningstaganden inget annat än en summerande spegling av intryck från alla jag resonerat med. Sedan jag började blogga här på VK-bloggen, har jag samlat på mig 2155 kommentarer från alla möjliga håll.

      Anknyter man bara på något sätt till ämnet och står för sin kommentar, utan att gömma sig som ett nättroll bakom alias eller falska nicknames, så tycker jag att det vore arrogant att strunta i att besvara det någon annan har anstränkt sig för att formulera.
      Jag kan nog vara nog så envis och besvärlig att samtala med, det vet jag. Därför är jag mycket glad och tacksam för att så många ändå tycks finna utbyte av att samtala med mig. Många gånger har mina inlägg legat på första plats för mest kommenterade inlägg på VK-bloggen.
      Det kan antingen bero på att måmnga ansett att mina synpunkter varit alltför apparta och verklighetsfrämmande, eller så har ämnet legat i tabuträda och jag har lyckats frigöra en förlösande dialog kring något andra bara gått förbi?
      I båda fallen känns det meningsfullt och viktigt för mig att få respons.

      Undrar om det inte egentligen var så det ursprungligen var tänkt att en öppen demokrati skulle fungera, men att vi nu fått en radda politiker som satsat på okontroversiella åsikter och som därmed blundar för frågor som är konfliktladdade? Jag menar nog att politik aldrig får bli ett yrke i sig, utan alltid bör bygga på ens egna övertygelser på ett sätt att man faktiskt struntar i hur väljarutslaget kommer att bli. Hur skulle man annars kunna vara ärlig mot sig själv? Och är man inte ärlig mot sig själv, hur pass ärlig blir man då mot de man lyckats lura till sig förtroendet från? Nej en politiker ska alltid vara beredd att lämna scenen, så fort denne känner sig tvingad att göra våld mot sin egen övertygelse.

      Beträffande i vilken grad mina åsikter och verklighetsbedömning stämmer överens gentemot övriga KD-medlemmar i allmänhet och KD-styrelsens i synnerhet, ber jag att få hänvisa till ett tidigare blogginlägg: ”Står KD bakom din åsikt Göran?”.
      Jag har ibland skojat och sagt att uppenbarligen ligger jag steget före partiledningen, eller så sitter de och hämtar sina uppslag från mitt personliga bloggande! Skämt åsido känner jag mig väldigt trygg i min rätt att fritt debattera, utan att behöva snegla bakåt mot hur partiet tagit ställning i varje enskild fråga. Tvärtom har jag gång på gång set bekräftat att vår partistyrelse kommit fram till ugefär samma eller likartade slutsatser som jag själv. Med vår nya ledning känner jag mig än mer i harmoni med vår partistyrelse. Den nya partiledningen tycks vilja lyfta upp KD-politiken till motsvarande tyska CDU och CPU som vunnit varannad tysk väljare, jämför med var 25:e i Sverige. Kristdemokraterna är statsbärande regeringsparti i Tyskland och har tagit över den rollen från Socialdemokraternas ideologiskt förstenade politik.
      Men svenska väljare tycks ha oerhört svårt att skilja KD från de kristna samfunden, trots att det tydligt framgår av partiprogrammet att KD är ett rent sekulärt parti. I viss mån anser jag att även en del troende medlemmars benägenhet att lägga sig i hur andra väljer att leva sina liv har bidragit till att hålla nere väljarstödet, men med den nya partiledningen är jag övertygad om att vi sett det definitiva slutet på detta.

      När det gäller SD och liknande ledarstyrda organisationer, vill jag bara höja ett varningens finger utifrån vad historien kan förtälja. SJälv sa

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.