Det nya och det gamla sida vid sida

Idag fick vi uppleva ett återfall.

Det gäller det möte mellan alla fullmäktigeledamöter som förberedelse inför det skarpa fullmäktige den 19 oktober och som vi kallar gruppfullmäktige, där vi följer upp den ekonomiska situationen mm.

Samtidigt som flera av oss inom både styrande majoritet och oppositionen verkligen lägger manken till för att inte halka ned i det djupa dike, där majoriteten arrogant ignorerar alla förslag och idéer vi andra kommer med och opositionen nöjer sig med att ständigt kritisera alla beslut majoriteten tar, kan några inte låta bli att öppna pandoras ask igen.

Maria Kristoffersson beskriver närmare hur hon upplevde det hela, men jag har en delvis annan bild. Maria har inte visat förmåga att ge någon annan offentligt erkännande utan vill ständigt bara tala om sig och sitt parti. Samtidigt har Centern genom sin gruppledare Annika Andersson aktivt bidragit till det goda samarbete i kommunstyrelse och arbetsutskott, som bejakas av både mig själv och flera från majoriteten, inte minst Åke Nilsson.

Även om jag nog kan tycka att Maria har rätt i att K G Abramssons tillrättavisande och repressiva attityd inte längre passar in i den nya kultur av samverkan, blir även hennes egna brist på ansträngning tydlig. Samtidigt som hennes partikamrater intagit en mer konstruktiv oppositionsroll, tar hon sig själv för att kritisera majoriteten utifrån mer slentrianmässiga argument av typen ”för lite och för sent” och ”vaffo gör di ingenting”, vilket blir en tydlig kontrast mot det grannlaga politiska mixtrande Annika, Andersson, Åke Nilsson, jag själv  och flera andra deltagit i, understödda av varsitt engagerade arbetslag.

Jag misstror inte någons goda ambitioner, men tror att för just allianskollegan Centerpartiet gäller att Maria gjorde bäst i att låta Annika Andersson föra partiets talan fullt ut lokalt, medan hon själv ägnar sig åt den andra politiska nivå där hon har huvuddelen av sin hemvist numera.

Vi har mycket svåra beslut framför oss och personliga hänsyn måste därför vägas mot det övergripande målet att vi ska nå fram till en ekonomisk balans igen. Det innebär givetvis inte på något sätt att vi inte kan tillåta oss att öppet kritisera sådant vi tycker leder fel, men en oförmåga att någonsin ge kredit för bra saker från ens politiska motparter leder inte fram mot målet. Att inte heller kunna ge offentligt erkännande till ens allianskollegor gnager sakta men säkert fram ett misstroende i det nära samarbete som krävs av oss. Maria har flera gånger framfört sitt tack personligt till mig, men väjer systematiskt för att offentligt ge någon annan än sig själv ett värmande ord på vägen.

Själv uppskattar jag mycket det centerpartiets företrädare hjälpt till med och har vid flera tillfällen funnit anledning till att berömma för det och från övriga centerpartister har vi fått erkännande för vår insats, men aldrig en enda gång från Maria Kristoffersson.

Orsaken är det flera som spekulerar kring, men bara hon själv som säkert kan svara på. Jag talar nu för mig själv och inte för mitt parti, men känner att jag kan kosta på mig att tydliggöra min syn på saken, eftersom hon nu lyfter det själv i sin blogg.

http://blogg.vk.se/maria-kristoffersson-vilhelmina/2015/09/28/styr-eller-avga/