På sikt kan (f)-ikonspråket skapa osämja och irritation.

Är det så här vi kommer att uttrycka vårt komplicerade känsloliv i framtiden? Kan ikoner och tvådimensionella bilder förmedla allt vi behöver lära oss formulera, för att undvika hat och krig?  Eller bör vi återgå till tekniken med bokstäver och ord för att nå in till kärnan i vår medmänniska?

I takt med att användningen av ikoner, smileys, gilla-knappar, enkäter med endast Ja / Nej- eller Gilla / Hata- svar sprider sig, förlorar vi den dagliga träning vi så väl behöver för att kunna analysera och selektera i vårt inre känsloliv. Ju ytligare vi kommunicerar till vardags, desto ytligare blir även vårt tankemönster. Barn uttrycker sig ofta tvådimensionellt i början, med uttryck som ”Bra” eller ”Dåligt”, men ju mer de bygger på sitt ordförråd, desto mer komplexa tankar kan de ge verbala uttryck för.

Som jag ser på saken håller nu vuxenvärldens kommunikation att regrediera tillbaka mot tvådimensionell kommunikation, genom det ökade nyttjandet av ikonspråk.

Samhällets byggsten är familjen. Familjen utgör den hårdaste sammanhållna kärnan i det nätverk av empati som utgör försäkringen mot att oundvikliga orättvisor ska formas till hat och ta sig uttryck i våld medmänniskorna sinsemellan. Men familjen utgör även den konstellation där vi har de mest intima relationerna som kräver största ansträngningen att underhålla. Därför blir det en naturlig följd av undermålig förmåga att kommunicera, även att familjedramtiken ökar och leder till djupa konflikter.

Jag tror att vi behöver återerövra språket, som en viktig åtgärd för att minska spänningsbilden i samhället. Att förvänta sig respekt och hänsyn från omgivningen, men sakna förmåga att förklara och tydliggöra, blir döfött och öppnar för att olust, antipati  och till sist avsky och hat ersätter känslan av samförstånd och anpassat bemötande oss emellan.

Det skrivna ordet har även fördelar gentemot det som uttrycks talat. Det skrivna möjliggör repetition och kontemplativa återkopplingar som tar tid. Det ger även möjlighet för den som stammar eller är för blyg att tala till fler än en i taget, att noggrannt experimentera sig fram till vad denne vill framföra. Därför bör vi vårda varje ord som finns tillgängligt i synonymordlistan och kanske även ständigt bejaka tillkomsten av nya uttryck anpassade till nya behov?

Men vilka behov fyller en smiley? Möjligen behovet av att hålla kontakt med så många som möjligt utan att egentligen anstränga sig?