Hur mycket skit ska jägarkåren behöva tåla ?

Är det rimligt att eftersöksjägare som spårar upp och avlivar trafikskadat vilt ska behöva bli mordhotade och få sina bildäck sönderskurna?

Är det rimligt att ett påkört vilt som inte anmälts till polisen av föraren efter den 1 januari 2010 räknas som JAKTBROTT och lett till att antalet anmälda jaktbrott ökat i samma utsträckning som smitningarna de senaste åren ? Återigen pådyvlas vi lantortsbor skulden för den urbaniserade livsstilens konsekvenser.
Många kanske inte ens känner till att det sedan detta datum råder anmälningsplikt för påkört vilt, men är det skäl att skjuta över skulden på jägarkåren, för så tolkar nog många politiker det, att det är vi jägare som blivit mindre laglydiga.

Trafikskadat vilt som påträffas i efterhand blir då ett streck i statistiken – ett anmält jaktbrott.
Just denna statistik har jaktmotståndare använt sig av för att svartmåla jägarkåren. Det är enkelt att förleda allmänheten att tro att det är jägarna som blivit mer kriminella, när det i själva verket är icke-jägare som står för ökningen av jaktbrott. Ja, det vågar jag påstå – för de jägare som inte känner till anmälningsplikten vid viltolyckor är synnerligen lätt räknade…

För en symbolisk ersättning är det eftersöksjägarna som rycker ut och minimerar smärta och lidande för vilda djur som skadats i trafiken. När andra skålade i mousserande drycker under nyårsnatten befann sig Mattias Heed ute i den bistra vinternatten, för att försöka spåra och avliva en trafikskadad varg.
Ett icke särskilt avundsvärt uppdrag. Skadat vilt är inte ofarligt – och ett skadat högpotent rovdjur som varg är det definitivt.
Men Mattias Heed gör en under omständigheterna föredömlig insats. I samtal med den i olyckan inblandade bilföraren lyckas han snabbt lokalisera den skadade vargen, som hoppar på tre ben och blöder från ett öga. Han får från polisens länskommunikationscentral klartecken att omgående avliva vargen. Han avlivar vargen med sammanlagt sex skott i tämligen snabb följd.
För att inte ta några som helst risker.
En mycket svårt skadad varg har besparats utdraget lidande.

Mattias Heeds insats för samhället har sedan dess, i allehanda nätforum för vargvärnare, ”belönats” med spott och spe, anklagelser om tjuvjakt, illvillig spridning av osanna rykten. Han har hotats till livet, han har tvingats ta emot uppmaningar om att skjuta sig själv.
Ingenting annat än varg tycks vara heligt för den sekt av ”rättroende” som gjort detta rovdjur till symbolart och totemdjur.
Nu har någon eller några även sökt upp Heed, placerat skriftliga hotelser på hans fordon, slagit sönder framrutan på hans bil.
Det som riktats mot Mattias Heed är ingenting annat än avskyvärt.
Det här handlar inte om jakt. När man tar till våld mot en eftersöksjägare för att denne utför sitt jobb på uppdrag av polis, då är det någonting mycket allvarligare, viktigare.
Det är ett angrepp på hela svenska jägarkåren och angreppet understryker klyftan som stadigt växer fram mellan lantortsbon och stadsbon.

Hade Mattias Heed dessutom haft oturen att bli stoppad av en stadspolis som upptäckt att han hade med sig en kniv i bilen, kunde han bevisligen även blivit dömt enligt knivlagen, helt i enlighet med förefintliga domslut i liknande fall:

Hur mycket skit ska vi egentligen behöva tåla från inskränkta stadspolitiker som skriver lagar enbart anpassade för dem själva?