Sverige lider nu av det som skapades på 1980-talet

En ny trend startade då, såsom en fjärilsvinges fladder kan vara starten på ett oväder.

Trenden byggde på en tes. En tes jag aldrig har sett någon härleda empiriskt.

Tesen påstod att en bra ledare inte behöver vara sakkunnig inom det kunskapsområde han eller hon blev satt att leda ! Managementkurser hölls som hävdade att det gick att utbilda sig i ledarskap som ett yrkeskunnande i sig. Meningen var att en ny sorts ledare med endast social kompetens skulle ta över och skapa den framtidens arbetsplatser, där medarbetarna kände sig sedda och bekräftade.

Men verkligheten blev en helt annan, vilket jag tyvärr alltid har misstänkt att det skulle visa sig vara. Om du ställer orimligt höga krav och samtidigt visar prov på att du inte i detalj kan tala om hur dessa krav ska realiseras, tappar du snabbt allt förtroende som chef och ledare.

Samma sak om du uttrycker förväntningar som ligger under vad din stab kan prestera. Då känner sig medarbetarna underskattade och förstår att du är en gröngöling inom ämnesområdet.

Numera ser vi väldigt många chefer som inte duger som ledare. Vare sig de kräver helt orimliga prestationer eller bjuder på personaltårta för mediokra prestationer, har deras förtroendekapital urholkats, samtidigt som de sprider en obehagskänsla av underskattning eller än värre, omdömeslöshet.

Jag hävdar att mycket av den olust som tycks återfinnas på väldigt många arbetsplatser härrör från chefer på olika nivåer som inte förstår att ställa krav på rätt svårighetsgrad.

Det är dags att återinföra certifieringskrav på ledare i svenska arbetslivet, så att vi får en samsyn mellan de som planerar och de som ordnar verkstad av planerna. Det var en fullständigt befängd idé redan från första stund, att man inte behöver ha tekniska kunskaper om det verksamhetsfält man ska leda, fullständigt urbota korkat!