Mitt laglösa hem på jorden

Här växtte jag upp och hit har jag återvänt som pensionär.

Här är det glest mellan grannarna men tätt mellan granarna. Här gäller helt andra regler än i staden. Jag behöver inte läsa lagbok och föreskrifter innan jag företar mig något. Däremot måste jag hela tiden använda hela min kunskap för att inte skada mig själv eller andra, eller för att inte ställa till det med havererade maskiner och olika typer av olyckor.

Förstånd och omdöme går först och lagen kommer bakefter. Att vårda sitt anseende och sina grannar är viktigare än att ha alibi för brott. Man kan därmed säga att vi som lever långt ifrån ordningsmakten, också lever under strängare förhållningssätt och tvingas tänka igenom vad vi företar oss både en och två gånger, innan vi gör något som kan påverka vår samexistens med andra och annat.

Sår du draksådd här ute, kommer du snart att vara väldigt ensam och utelämnad åt dig själv. Etiken är lantisarnas lagbok, medan det i stadens vimmel räcker med att du lyckades komma undan från att ertappas. Här ute räcker det ingenstans.

Det är nog detta som gör att jag trivs så fantastiskt bra med att vara landsbygdsbo. Mina grannar är sådana att jag utan att tveka skulle våga lämna över allt till vem som helst av dem och veta att om jag kommer tillbaks om 20 år så finns allting kvar. De utgör därmed det viktigaste jag har i livet, långt mycket vikitgare än ägodelar. Ja, möjligen då i konkurrens med min nybyggda otroligt välskjutande 6 PPC småviltstudsare, för den står överst på listan av de verktyg jag behöver för att känna mig kapabel och trygg.