Vägvalet jag har att ta ställning till:

När man som privatperson känner att man nog måste engagera sig politiskt borde detta vara ett enkelt beslut som vilken medborgare som helst kan ta, eller hur?

Media som TV, radio och pressen har som sin huvuduppgift att kritiskt granska maktutövningen och kallas med viss rätta för ”den tredje statsmakten”.

Men om media intresserar sig mer för att finna fel och brister hos de som engagerar sig politiskt än den del som faktiskt utgör maktutävandet i form av motioner, interpellationer och belsut, så tvingar detta fram ett rollspelande bland oss som kallas politiker.

Vi hör allt oftare uttryck som ”min roll som politiker” användas i kommunikationen.

Men kära läsare, ska vi bara acceptera att vi måste spela roller och inte längre kunna vara precis sådana som vi är i vårt vardagliga umgänge?

Ska man som en medborgare som vill delta i beslutsprocesserna som berör en själv och ens omgivning, behöva anpassa sig till att stå i mitten av den åsiktskorridor som media definierat såsom varande den acceptabla och korrekta?

Personligen tycker jag inte det är ett pris jag är villig att betala, att jag inte ska kunna vara den Göran Jonzon som hyfsat bra klarat mig igenom 62 år utan att belasta andra med min och min familjs försörjning. Om det ska vara så att journalister anser sig ha tid att sitta och vakta varje ord jag skriver på bloggen eller facebook, för att hitta uppslag till nya artikel, då kan jag antingen välja mellan fyra olika vägar:

1. Acceptera villkoren och noga väga varje ord eller helt avstå från att yttra mig.

2. Strunta i artiklar som syftar till att famhäva mina personliga tillkortakommanden och fortsätta fokusera på sakfrågor som berör.

3. Strunta i politiken och återgå till att vara doldis och kunna leva mitt eget liv i skön avskildhet och på heltid ägna mig åt mitt företag och den verksamhet jag tycker är trevligast.

4- Börja spela rollen som den ideale politikern utan kontroversiella åsikter och uttalanden.

Jag får allt större förståelse för de som valt alternativ nr 3 och brottas ständigt med den tanken utifrån flera olika grundvalar.
Personer som inte deltar i beslutsprocesserna, men likväl i efterskott gärna kritiserar beslut utgör naturligtvis samma belastning för alla som aktivt deltar i våra beslutsprocess och hamnar inte på vågens plussida det heller.

Vägvalet blir mitt eget och ingen annan än jag själv kan fatta beslutet.

Fortsätter medlemstillströmingen till vår lokala partiavdelning i samma takt, påverkar givetvis även detta hur jag ska ställa mig?

Jag ser ett stort behov av att flera aktiva ska träda fram och möjliggöra att min egen insats kan minska och ju fler vi blir borde det också bli den naturliga utvecklingen.

Som jag ser det idag utgör alternativen 1 resp. 4 inga aktuella vägar för mitt vidkommande.