Djuren jag älskade

I min barndom var mitt förhållande till djur en aning besvärande. Alla djur som jag lärde mig att älska, blev nämligen slaktade. Men så växte jag också upp på en bondgård, där detta med slakt var lika naturligt som när vår skiftar till sommar. Men detta förstod jag inte alltid. Ena stunden lekte jag med någon av grisarna, nästa stund skulle den dräpas.

Varje gång slaktaren kom i sin ljusblåa bil sprang jag och gömde mig. Ville inte vara med medan pappa och slaktaren reste ställningen på baksidan av ladugården, samtidigt som stora karet fylldes med kokande vatten. Slaktaren lade fram slaktmasken, knivarna och yxan. Allt var klart.

Det var då som pappa ropade mitt namn. Någon var tvungen att vispa blodet. Hur jag än ville kom jag aldrig undan. Jag var förste vispare av det varma blodet. Blodet skulle sedan bäras in till mamma, som stod redo att ta hand om detta röda guld, för att kunna göra blodkorven och blodpalten. Så såg det ut i början av sextiotalet i Västerbottens inland – och så ser det ut än i dag runt om på bondgårdarna. Djur slaktas dagligen. Men jag vet inte om de låter nioåriga lintottar vispa blodet?

Vet inte om jag tog någon direkt skada av detta – ja, förutom att jag numera inte äter någon form av blodmat. Däremot äter jag kött och fläsk – och har ett bra förhållningssätt gentemot djur. För närvarande är jag ägare av två katter. Däremot vet jag inte om jag längre vill bli kompis med någon gris eller tjurkalv? En dag kommer det alltid någon med en slaktmask på besök. 

Hur än det nu var, så har dessa upplevelser gett mig en förståelse för köttets väg, från ladugård till att det som slutligen ligger på tallriken. Det gäller att ha respekt för djuren – för på något sätt har de kommit till sin plats i köttdisken.