Manuset ska postas

Har med ömhet slagit in det i vitt papper. En känsla av högtidlighet, dock utan att jag känt mig märkvärdig. Skulle tippa att jag behöver köpa frimärken för 60-70 spänn, kanske mer. Sedan ner i den gula postlådan – med vetskapen att nu kan jag inte göra mer. Jag släpper kontrollen, och blir en aning mer fri. Det handlar om mitt manus som ska skickas till förlaget, det som ska bli till en bok med hårda pärmar och däremellan si så där 360 sidor med text; ord, meningar som jag har skrivit. Som vanligt finns osäkerheten där: är det tillräckligt bra, har jag verkligen tänkt rätt och vad ska folk säga? Men tvivlet hör liksom ihop med skrivandet. Jag känner igen det – nu när manuset till min femte bok ska skickas iväg.

Det finns kraftiga strömningar i Europa som vill renodla nationalstaterna och skapa plats för ”urbefolkningen”. Sådana idéströmningar finns ju även i Sverige. En dröm om evigt blonda barn som i gemenskap med andra blonda barn ständigt dansar kring midsommarstången och däremellan kramas med tomten och lär sig kungalängden i skolan.

Men hur är det? Det kommer inte bli mycket kvar i det här landet när allt är ”utrensat”. Din bil är tysk eller kinesisk, vodkan är rysk, pizzan italiensk, kebaben turkisk, medan demokratin är grekisk. Kaffet kommer från Brasilien, filmerna från USA, teet från Siri Lanka, din tröja från Indien. Merparten av tekniken från Kina, siffrorna är arabiska och bokstäverna från latin. Nä, det blir inte mycket kvar. En och annan lada och nåt järnspett.