Bror Duktig

Åker en tur till Skellefteå. Inte för att se på hockey. Det finns annat vackert att beskåda i Schtaaan. Dessutom är det visst någon form av matfestival som pågår där, och eftersom jag lider av ständig hunger, så kan det vara passande. Skellefteå har alltid haft en plats i mitt hjärta. Bodde där under några underbara år i början på 80-talet. Det utspelade sig under den tid jag pluggade till sjuksyrra. Bodde bland annat uppe på Getberget. Delade en trea med W. Vi hade en stor balkong, där vi ofta brukade stå och skåda mot horisonten. Samtidigt som vi spelade Peter Gabriels: ”Here comes the flood.” Jo, det var en aning teatraliskt. Men även rörande, vackert.

Till veckan tar jag formellt över uppdraget som chefredaktör av tidningen Vasaplan. Då finns ingen återvändo. Men oj så spännande det känns. Måste bara se till att jag inte blir allt för uppslukad, att jag inte förlorar mig i arbetet. Är ju lite av en Bror Duktig. På gott och ont. Måste ju ha ork över till skrivandet. Även om nästa bok ”En ojämn människa” är klar och kommer ut till våren, så väntar nästa projekt. Denna gång en roman. Dessutom ska jag färdigställa två pjäser och försöka sälja in ett filmmanus.

Livet har vänt. För fem år sedan såg det mörkt ut. Men nyckel till förändringen har legat i tålamod. Att ha mod att vänta, att inte blint rusa åt något håll. In i någon vägg. Till slut kom belöningarna.

I morse såg jag ett program om folk som renoverar hus. En man i England hade köpt en borg, en 700 år gammal ruin. En stenhög. Sten för sten skulle byggas upp. När byggjobbarna  (som måste ha kostat en förmögenhet att anställa) började mura, så rasade innerväggarna. Men mannen gav sig inte. Han hade en dröm och trots att alla skrattade åt honom, tog han fram skissblocket igen och ritade in var de nya väggarna skulle stå. Sedan började de bygga igen. Vad vore vi människor utan drömmar?