Sparka inte neråt

Vi lever i en tid då det blivit inne att sparka på andra. På nåt underligt sätt har detta blivit tillåtet, accepterat som en del i tillvaron. Det har blivit legitimt att uttrycka sig mer fyrkantigt, mer onyanserat, vilket skapat en känsla av ökad ”frihet” att få säga sådant som tidigare varit ”förbjudet”. Det är då sparkandet kommer in. Kanske inbillar sig somliga att detta sparkande ska förhöja deras usla självkänsla; att man får bli lite bättre än de som befinner sig under en? Vad vet jag. Om man nu har ett så stort, viktigt behov av att sparka på andra: Sparka inte neråt, på de som redan ligger. Försök istället att sparka uppåt. Ja, om man nu prompt måste sparkas. Fast … det krävs ju ett större mod att våga sparka uppåt.

Var på en fest här förleden där några personer var så himla förnärmade, snudd på förolämpade, för att de inte längre fick säga negerboll. Ja, nog är det väl för hemskt att vi inte längre får säga nedsättande saker om medmänniskor. Oj, så ofria vi blivit i våra försök att försöka tala på ett civiliserat sätt. Men allt detta håller på att luckras upp. Om vi inte är på vår vakt.

Har fullt upp med planeringen av nästa nummer av tidningen Vasaplan. Just nu är det drygt 20 medarbetare som är i full gång med att producera artiklar, reportage, krönikor, foton, debattartiklar. Jag är imponerad av hur många som ställer upp för att skapa tidningen. Så är det nummer efter nummer. Goda krafter som samlas för att hjälpa våra medmänniskor.

För övrigt anser jag uttagningskriterierna för svenska herrfotbollslandslaget numera tycks vara att man ska ha ett träben (minst) och två vänsterfötter.