Träna min empati

Ibland går luften ur en. Det är inget man planerar; inget man plötsligt kastar fram som en liten överraskning åt motparten; som man lägger fram för att jävlas i största allmänhet. Det är något som sker när bägaren rinner över.Precis så är det. Ska man be om ursäkt för det? Ska man huka sig och backa bakåt; mumla fram ett förlåt? Jag vet faktiskt inte. Vet bara att luften ibland kan gå ur en; vet att sådant kan hända, för jag har ju själv stött på människor som just tappat andan på det sättet. Det är mänskligt. Det är förlåtligt.

Det är då vi kommer in på detta med empati. Det är helt klart något som vi måste träna upp under årens lopp. Tränar vi inte på vår empati, så blir vi med all säkerhet usla på att känna medkänsla när vi står inför en människa som behöver en klapp på kinden, en kram eller ett varmt ord. Har vi taskig empati så är det lättare att vända ryggen till, ruska på oss och istället frottera oss i våra egna bekymmer. De egna plågorna ter sig helt enkelt mer intressanta. Liksom ens egen spegelbild.

Är personligen rätt så trött på den typen av människor. De har så rysligt svårt att kliva åt sidan från sina egna jag och för en liten, liten stund försöka förstå varför en människa kan be om hjälp.Varför ska just jag umgås med folk som inte tycks bry sig om andra? Jag funderar … Kanske för att jag ska träna mig på dem, att genom dem utveckla min empatiska förmåga.

Okej. Men de får inte sluka mig. De får inte sätta tänderna i min hals.

Lördagskväll. Det lackar mot jul. En tid som uppmanar oss glöda av medkänsla. Tingeltangel, klappar, gröt och tomtegubbar.

Jag tränar för fullt. Jag lovar.