Julens överraskningar

Dagarna före jul. I dag kommer dottern förbi för att fira lilla julafton. Den lilla skatten har hunnit bli femton år, stora damen, som letar efter en identitet och en bekväm plats i tillvaron. Det är nu som livet tar fart, när hon på allvar tvingas förhålla sig till vuxenvärlden och börja skissa på vad det ska bli av henne. Hon talar om nåt humanistiskt, något som har med människor att göra, men absolut inte vård – för det sysslar ju mamma och pappa med. När jag var i hennes ålder så skulle jag göra allt annat än det farsan höll på med: fälla skog, klyva ved och jaga älg. Så blev det också. Det var ett avståndstagande för att göra mig fri, bli en egen – men i slutändan så blev jag väldigt mycket som pappa. Dels undkommer vi inte genetiken, arvet, dels så är vi grunden ”härmapor” som vare sig vi vill det eller inte ser och lär, och tar efter. Det finns något i våra hjärnor som kallas för spegelneuroner; hjärnceller som får oss att härma andra människors rörelser, som får oss att dansa i takt. Vad är det hos mig som min dotter vill undvika, men som spegelneuronerna fått henne att omedvetet att ta efter?

Men nu är det lilla julafton som gäller. Hon ska få några spännande klappar som jag valt och köpt med stor omsorg. Jag vet att hennes ögon kommer att tindra, eftersom hon älskar att öppna paket. Där är hon minsann inte lik sin store, tjocke far som brukar drabbas av tvivel var gång jag ska riva pappret av ett paket. Gillar inte överraskningar. Har aldrig gjort och kommer så heller inte att göra. Som barn var jag uppe nätterna innan julen och klämde och skakade på paketen som låg under granen, för att på något sätt kunna lista ut vad de innehöll. Så att jag kunde vara beredd. Så att jag inte skulle bli överraskad.

Hemma i Baklandet brukade tomten visa sig i skogsbrynet, nere på myren, uppe på ladugården. Det var en tyst tomte. Möjligen man kunde höra knarret under hans skor. Ibland bar han en lykta i handen eller en säck bakpå ryggen. Han kunde stå stilla nere på vägen och glo, sen ryckte han på axlarna och försvann in i skogen. Varken jag eller syrran vågade springa fram för att kontrollera spåren eller se var han tog vägen. Där fanns spänning, rädsla och magi. Barndomens magi. En stund senare brukade pappa dyka upp. Alltid lika ovetande och allvarsam. När vi berättade om tomtens besök, så log han och sa: ”Sä pass.”

Julen ska jag och dottern fira hos mor Gunhild i Lycksele och på Näset i Arvträsk hos syrran. Förmodligen kommer en och annan tomte att dyka upp. Sen blir det mat, mat och åter mat. Om man ska förbränna en julmiddag så krävs det en hel del. Det räcker inte med en kort promenad. Själv väljer jag att förbränna julskinkan genom att dansa runt granen. Det kommer att kräva sin man. Jag kommer nämligen att få hålla på i drygt 13 timmar i oavbruten dans, i en hastighet på minst tre kilometer i timmen. Får hoppas att det inte blir till en och samma låt.