Vandring i solen

Idag har jag vandrat i solen. En dryg timmes lugn promenad längs älven, bort mot Backenkyrkan. Gick där och sorterade tankarna; försökte lägga dem i rätt ask, i rätt rum. Stannade då och då och riktade ansiktet mot solen, och upptäckte att den faktiskt börjat värma. Så smått. I Stig Claessons roman, som heter just ”En vandring i solen” (filmatiserad med Gösta Ekman i huvudrollen), så får vi följa Tore Andersson, en deprimerad man med litterära ambitioner som åker till en ö i medelhavet för att vandra sig stark, dricka bergsvatten och äta druvor. Eftersom han ändå går så mycket ber turisterna honom att gå in deras nyinköpta skor, så att de ska bli mjuka och fina. Det är en sådan där roman jag inte kan glömma, inte minst för den vackra titeln: En vandring i solen. Det är precis det jag försökte göra idag. Skulle ha behövt en klase med druvor.

Legat och vilat  en stund, tittar ut och solen lyser fortfarande. Borde jag kasta mig ut och fortsätta vandra; att vandra mig stark, kanske lite yngre och vackrare? Ska fundera på saken.