Ett innerligt möte

Kan man börja dagen bättre än att hoppa upp på hojen och trampa ner på stan – för ett innerligt möte med sin tandläkare? Nja … Men det gick bra, ett litet hål som ska fyllas igen om ett par veckor. Fast inför varje återbesök hos tandis, så brukar jag ha en förmåga att måla upp ett scenario som kantas av de mest otroliga katastrofer som utspelar sig i min mun. ”Ojdå, vi måste visst dra ut ett tiotal tänder och rotfylla resten”. Som vanligt stämde verkligheten inte med mina fantasier. Det är inte smärtan som jag fruktar, utan den förtvivlan som uppstår när jag ligger upp och ner, fångad av mängder av skrot och borrar i käften. Sedan måste jag medge att jag brukar bli en aning förbannad när tandläkaren lutar sig över mig och frågar: ”Hur känns det? Gör det ont?” Tusen tankar, men allt man får fram är ett gulp, gulp .. ”Bra, då kan jag borra lite till!”

Det finns de människor som har ett ofantligt stort behov att vid precis alla tillfällen säga sin mening. Men det är faktiskt inte på det viset att högt tonläge, i parti och minut, är liktydigt med att säga sanningen. Långt ifrån. Kanske ska vi lyssna lite mer till de tystlåtna, eftertänksamma. Personligen är jag rätt så trött på gaphalsarnas svart-vita verklighetsbeskrivning. Följ dem icke.