Uppe i ottan

Uppe med tuppen. Sitter här i gryningen och dricker sotsvart, mycket starkt kaffe och förundras hur morgonpigg jag blivit med åren. Som gammfolket.Men det är väl den biologiska klockan. Farten dras ner. Behöver bara 5-6 timmar för att vara utsövd. Fast å andra sidan har jag alltid varit morgonpigg, kanske på grund av att jag redan som barn var tvungen att studsa upp ur sängen redan i gryningen. 07.10 stannade skolbussen nere på vägen; då hördes en ilsken signal när Ebbe, chauffören, la sig på signalhornet. En timmes enkel resa längs smala, guppiga grusvägar, tog det att komma till skolan på Furuvik i Lycksele – två timmar per dag i en skruttig buss, fem dagar i veckan, i nio år. Tro jag det att jag blev en morgonmänniska.

Fick igår ett glatt besked från mitt förlag. Min bok kommer att ges ut. Låter befriande skönt. Det är en bok som jag pulat på med, till och från, sedan 2010. Det är den svåraste bok jag någonsin försökt skriva och jag vet inte hur många gånger fått börja om för att hitta den rätta tonen. I början blev det på tok för pretentiöst och svulstigt. Berättaren var allt för mycket ”magister”, som ville berätta på tok för mycket. Jag satt där och skrev läsarna på näsan. Men med tiden, när jag började få distans på vad som hänt, så kunde jag finna det anslag jag så länge sökt efter. Sedan kommer det att bli tufft att ge ut boken, eftersom jag blottar halsen åt vargarna. Men det må så vara.

I kväll ska jag gå och lyssna på en intressant debatt på Folkets Hus. ”Vilken verklighet skapar media?” Vilka sociala frågor syns – och vilka hamnar i skuggan? Och varför? Tomas Bresky och Leif Stenberg är två av debattörerna.

I övrigt blir det att träna på muntligt framförande och traggla igenom Vedtjuven, om och om igen, så att den 30 minuter långa berättarversionen fastnar i minnet.