Dyrt med stafettläkare

I slutet av 80-talet kuskade jag runt som ambulerande sjuksköterska, och jobbade på ställen där det var brist på just sköterskor och läkare.Därför kom jag under en långa rad år att tillbringa en hel del tid på orter som Arvidsjaur och Mo i Rana. Jag tjänade bra på den tiden. Jo, jag jobbade hårt och intensivt, många pass var 12-14 timmar, men jag log alltid när lönen utbetalades. Det gav mig möjlighet att skriva och att resa. Redan då visste alla att detta var ett i längden ohållbart system att bedriva sjukvård på. Det kunde ju knappast vara bra när läkarna och sköterskorna byttes ut var fjortonde dag. Att på detta sätt överbetala personal som kom och gick, kunde omöjligt vara bra ur patienternas perspektiv. I början av 1990-talet slutade jag som syrra och utbildade mig till journalist, och har väl sedan dess inte tänkt så mycket på detta.

Men härom dagen läste jag en stor artikelserie i tidningen Arbetet om effekterna av dagens system av inhyrda sköterskor och läkare. Allt verkar vara sig likt, fast värre, och medan vi på 80/90-talet var ”våra egna”, så styrs detta numera av stora bemanningsföretag. På en del orter i Norrlands inland finns inga fasta läkare, utan hela verksamheten sköts av stafettläkare, ett system som bara växer. Landstingens årskostnad för inhyrda läkare och sköterskor uppgår till 3,3 miljarder. Lönen för en stafettläkare är upp till 90 000 kr i veckan (360 000 kr/månaden). Något har gått snett när skattepengar slukas av bemanningsföretagen. I Västerbotten har kostnaden för inhyrd personal ökat med 152 procent de senaste fem åren .

Jag återvänder till mina sysslor. Städar i mina rum. Plockar undan det som hör vintern till, men även sådant som aldrig kommer att ställas tillbaka. Dubbla känslor. Sorg, befrielse. När jag plockar ner de mörka vintergardinerna strömmar ljuset in och jag ser dammet i hörnen. Genom att städa mina rum och ställa undan, kan jag plocka in något nytt.