Överlevde tandläkarbesöket

Nyss hemkommen från ett besök hos tandläkaren. Ett hål som han fixade på tio minuter. Är en aning bedövad, men inte så farligt. Inte så bedövad som man kunde bli efter ett besök hos den tandläkare som härjade i Lycksele i slutet av 60-talet och i början av 70-talet. Han hade en jättelik bedövningsspruta vars grova nål fick den tuffaste att börja darra. Om man då var ett barn, som jag var vid den tiden, så ledde besöken hos honom till livslånga mardrömmar. Ibland kändes det som om nålen trycktes upp mot ögonhålan och när han fick för sig att bedöva i den hårda gommen så hördes ett knastrande läte. Halva ansiktet och en bita av hjässan och ner efter halsen var totalt bortdomnade. Men inte tanden som han sedan skulle borra sönder. Den brukade han alltid missa att bedöva, den klåparen. Jo, jag kom att utveckla en tandläkarskräck. En sund skräck, eftersom varje besök hos tandläkaren i Lycksele var ett mordförsök.

Fint väder när jag cyklade hem från tandläkaren. En blå himmel som välvde sig över ett Umeå som höll på att vakna till liv. Ska ta en promenad senare idag, då jag ämnar att ta en sväng förbi ÖG där de säljer begagnade cyklar. Skulle behöva skaffa mig en bättre hoj än den jag trampar fram på i dag; en gnisslande, rostig damcykel utan växlar och som till råga på allt har ett ovalt bakhjul.

Jag har ju skrivit om de samtal jag på senare tid haft med mina manliga vänner. De samtalen har varit så otroligt värdefulla. Så glöm inte bort att be om hjälp – för när du väl gör det så brukar också hjälpen komma. Ensam är inte stark.