Om att vara ovaken

Märklig natt. Befann mig emellanåt i gränslandet mellan dröm och vakenhet, vilket gjorde att jag drömde om hur jag var vaken. Tyckte mig kliva upp och knata runt i lägenheten, medan jag samtalade med folk, för att i nästa sekund finna mig liggande i sängen och blinka sömnen ur ögonen. Kände mig osövd och ovaken när jag klev upp vid sjusnåret och värmde vatten till en balja lut – kolsvart, mycket starkt kaffe. Satt länge och funderade över att sätta skorna på händerna och gå ut i världen och försöka se allt ur ett upp-och-ner-perspektiv. Istället skrev jag ett pressmeddelande, ja inte ett personligt, utan ett för tidningen Vasaplans räkning. Ett pressmeddelande om kärleken.

Ett regn med tunna droppar faller över Pig hill. Inväntar uppehåll. Undrar om det regnar i Singing valley … Under tiden städar jag; torkar damm, ställer undan det som hör vintern till, släpper in ljus – och ser hur smutsiga fönstren blivit.

Ibland är tiden inget annat än en tjuv. Ibland räcker det med att vrida undan blicken ett kort ögonblick, för att månader, ibland år rasar iväg. Det gäller att vara på sin vakt.

I övrigt kan jag meddela att jag återigen gör ett försök att sluta snusa. En plågsam sysselsättning.