Låsta dörrar

I Baklandet där jag kommer ifrån, fanns det inga stängda dörrar. De låstes inte ens om nätterna. På den tiden bjöd man inte in gästerna; det var istället de som kom. När det passade. När jag som barn klev upp i gryningen för att kissa, kunde jag finna någon av gubbarna i Baklandet sittande inne i köket och tålmodigt vänta på dagens första kaffekopp. Ofta var det Elon som satt där. Han hade ibland svårt att sova, och i stället för att ligga och våndas i sin säng satte han sig i bilen och körde hem till oss. ”Idag blir det kallt”, kunde han säga som hälsningsfras. ”Jo”, svarade jag och kröp ner i sängen. Klockan var ju bara några minuter över fyra. På den tiden var det ”öppet spelrum” i Baklandet. Folk kom och gick lite som de ville. Var någon hungrig så var det bara försöka passa in mattiderna i de olika gårdarna. Ja, i varje fall för de som var nalta eljest, annorlunda – de som som simmade motströms i jakten på källorna.

Dörrarna var olåsta fram till den 3 juli 1988. Det var den dagen som Juha Valjakkala och Marita Routalammi kom till Åmsele. Fågelvägen dryga milen från Baklandet. Folket i gårdarna sprang runt och letade efter nycklarna till ytterdörrarna; de nycklar som knappt blivit använda. Nu låste man noga om sig. Under den sju dagar långa mördarjakten genom Sverige, så hukade folk i stugorna. Det fanns de som byggde fällor runt husen, satte snubbeltråd över farstubron och männen ställde sina vapen intill sängen.

Efter den händelsen så lämnades inga dörrar olåsta. Om oskyldiga kunde skjutas i Åmsele, så var det fullt möjligt att detta även kunde ske i Baklandet.Ungefär samtidigt försvann originalen; ni vet de där som kan säga det opassande, som kliver in i hus mitt i natten för att tjura till sig lite kaffe och som ser världen lite annorlunda. De försvann när dörrarna låstes.

En grå dag. Det tycks vara så varannan dag. Grått och kallt. Men eftersom jag inte kan påverka vädret, så så struntar jag i det.