Fanornas dag

I går viftades det med svenska flaggor. Ja, inte överallt. Här i Umeå hade viftandet koncentrerats till området kring Gammlia, i Stockholm syntes det blågula på Skansen. Jag var inte på någon av platserna. Har aldrig känt mig bekväm med denna form av firande. Sveriges nationaldag firas sedan 1893 till minne av Gustav Vasas val till kung 1523 och av 1809 års regeringsform, men först 1983 blev den officiellt Sveriges nationaldag. Något jättelikt firande har det väl aldrig blivit, även om man på sina håll försöker ge sken av det. Vi kommer aldrig i närheten av det firande som brakar loss den 17 maj i Norge. Jag var i Oslo för ett tiotal år sedan och beskådade hur norrmännen totalt låter sig uppslukas av nationalism. Karl Johan fylldes med milslånga parader, överallt syntes vajande fanor, jublet visste inga gränser när kungafamiljen visade sig. Det var liksom – to much.

Firandet av en nationaldag handlar ju i grunden av att slå mynt av det som finns och sker inom våra gränser. Ibland kan nationalismen yttra sig på ett rätt så harmlöst sätt, som när vi klär oss blågult och hejar fram landslagen i fotboll och ishockey. Men nationalismen i sin förlängning kan ju bli riktigt otäck. Detta med en stat, ett folk har vi sett praktiserats – och det finns idéer i vårt land som på allvar försöker definiera vad en ”riktig svensk” är. Ur den aspekten är jag personligen glad att flaggviftandet i Sverige håller sig på dagens nivå.

Här på Pig Hill har det kokats murklor i dagarna två. Jäklar i min lilla låda vilket hygge vi hamnade på. Efter att ha traskat omkring på några jättelika hyggen utan att ha sett en enda murkla, så stannade vi till på ett litet platt hygge intill vägen – och där växte murklor i klasar. Det är något visst med denna så giftiga svamp. Den är makalöst god.