Bestiga berg

Midsommartid. Då tänker jag osökt på Renträskberget som jag, Peppe, Karlsson, Kjell Brel med flera, hade som tradition att bestiga under midsommaraftonens sena nattimma. Startpunkt var Maltträsk, den vackraste av byar, belägen vid en underskön sjö. Först en 45 minuter lång promenad längs skogsbilvägen som ringlade sig fram längs åsarna bort mot Sågsele. I Sågsele brukade Liljekonvaljen blomma. Över vattendragen låg en tunn, lätt dimma, eller ett dis som sakta rörde sig, upp och ner. Hade vi tur fick vi se skymten av någon skygg bäver, fast ännu troligare en älg som stod på någon av myrarna och glodde stint på oss. Sedan passerade vi ett litet hygge längs en slingrande och stenig stig, för att sedan nå den högresta skogen. Först då stod vi Renträskbergets fot. Nu började det jobbiga, att ta sig uppför branten, för att till slut nå klipporna. Allt högre och högre. Rakt upp i den ljusa midsommarnattens bleka himmel.

Väl upp gjorde vi upp en eld och värmde upp några burkar Bullens pilsnerkorv – vi åt bara sådan korv på den tiden och särskilt uppe på Renträskbergets topp. Sikten fri mot horisonten, Stillhet. Så – minuterna innan solen pressar sig upp vid linjen mellan himmel och jord, så vaknar fåglarna till liv. Allt står i lågor. Det flödar av ljus och först färgas allt i rött, sedan kommer det gula. Det glimmar till i daggen, sjön nedanför förvandlas till ett blinkande blått öga, inbäddat i grönt. Det är så vackert, så intensivt att tårarna vill tränga fram.

Jo, det är klart att jag vid denna tid tänker på soluppgångarna uppe på Renträskberget.

Vete tusan om jag skulle orka klättra upp dit igen? Skulle svindeln tvinga mig att bli stående vid bergets fot? Och skulle jag uppleva soluppgången lika intensivt som då?

Har påbörjat nästa skrivprojekt och känner ett stort motstånd att komma igång med det. Sex sidor har det blivit – 200 återstår. Drygt. Si så där två års jobb, minst. Jo, jag känner ofta detta inre motstånd att påbörja projekt – igångsättningsproblem. Men när väl fördämningarna släpper så kan jag inte slita mig från det. Allt eller inget. Vitt eller svart. Jag blev sådan – och trots allt har jag fått en hel del gjort i mitt liv.När människor som inte känner mig så väl, ber mig berätta lite kort om vad jag sysslat med och uträttat här i livet, så händer rätt så ofta att jag efter en stunds redovisning ser tvivlet i deras ögon. Somliga tror att jag förhäver mig, att jag rent av sitter där och ljuger. Jag har levt intensivt – ibland har det gått fort och fel.

Sol därute. Har en plan. Ut å gå, passera hemma hos min dotter och locka med henne ner på stan. Ska bjuda henne på en god lunch. Det är hon värd, så duktig hon varit i skolan. Kanske ger jag även henne ett och annat faderligt råd. 16 år som hon är.