Spelets idé

En fuktig värme som kryper in under kläderna. Skjortan fastnar vid mitt kala bröst, byxorna klibbar mot benen. Kanske är det åska på G. Varit nere på stan och fikat med goda vänner. I övrigt tänker jag på allt jag ska hinna med och allt jag inte hinner med. Måste skrota nåt projekt. Allt för att rymmas i tidens spann. Det är ju inte bara alla projekt som ska hinnas med, det handlar även om att hinna med livet självt. För ibland är det ju så att livet måste få ta mer plats. Huvudsaken är att jag befinner mig där livet pågår. Aldrig vid sidan om, aldrig.

Dagens schackparti mot Karlsson gick ur min synvinkel rätt åt skogen. Min vilsna attack med en illa understödd dam lede till öppen gata på min högerflank. Han kunde ganska lättvindigt matta min kung med tornet.Men trots förlusten är det alltid roligt att spela mot Karlsson, mycket på grund att våra partier är jämna (om än en liten fördel till herr K.) Fast nog är våra samtal, man till man, mer vitala än vårt spelande. Kanske är schacket mer en täckmantel för de samtal vi för med varandra. Just nu är det mest jag som pratar, som har ett brinnande behov att få berätta vad jag varit med om. Han nickar och säger att han har svårt att förstå. Det är så märkligt det jag berättar.

Tidigare i livet var jag med i ett schacksällskap som åkte runt i geografin för att spela olika turneringar. Sällskapet var slutet; snudd på hemligt. Onekligen blev somliga imponerade av att man var en av medlemmarna i denna hemliga orden, bestående av kufar och ett och annat geni. Men sanningen att säga så var spelandet mest en förtäckt mantel och bakom den var det fasligt blöta turneringar. Det var inte ovanligt att någon av finalisterna somnade mitt under ett av sina märkliga drag.Vid ett tillfälle utökades vår lilla klubb med en äldre man som led av parkinson. han var trevlig och kunde knappast göra någon skada, tyckte vi. Vi kunde dessutom behöva en slagpåse. Det visade sig att den gubben hade tagit brons i Schack-SM. Han lärde oss att förstå spelets idé – och vi blev med ens ett par hundra procent bättre.

I eftermiddag ska jag skriva på min sjätte roman – Fisketuren. Om Rulle och hans otur med kvinnfolk, och om hur han återvänder till Baklandet för att dö. I den romanen har schackspelandet en betydande roll. Jag skickade faktiskt in ett manus till förlaget för två år sedan, men stoppade det. Något fattades – och nu vet jag precis vad. Om detta ska jag nu skriva.

I morgon är det konstvernissage. På onsdag träff med P.

Spännande.