Vårt inre ljus

Det har regnat hela dagen, i varje fall här på Pig Hill. Ett tag, vid tvåsnåret öste det ner, och jag blev sittande i ett hus ute på Västerslätt där jag tagit på mig att vara kattvakt. Det regnade som om det vore domens dag.Till slut tog jag mig hem igen. Det är nåt lurt med den här sommaren. Det känns som den glider mig ur händerna; den och allt annat för den delen. Men nu är det bara en vecka innan jag får dra till inlandet, till Baklandet och Siksele. Får hoppas på bättre väder.

Vi ska inte fly från våra inre rumn, utan våga stanna kvar i dem även när de fylls med mörker. Just det mörkret är inte farligt. Man ska våga vara ensam i sina inre rum; först när man klarar av det, kan man knyta an till en annan människa. För vet ni vad – när man minst anar det tänds ljuset, det inre ljuset, och rummen lyser upp och allt blir självklart.

Har lagat en väldig potatissallad, berikad med lite bacon och skinka. Gräddfil kryddad med dijonsenap och chili. Den får stå och kallna till i morgon.

Estragon, min gamle vän, var förbi och surrade en stund. Han tycks ständigt vara på väg någonstans, oklart vart. Ändå hinner han lyssna och ge en del kloka råd. Det är väl det man har vänner till. Nä, nu hör jag att det är sport på G. Folk som tävlar i att springa fort, runt runt, och i att hoppa högt med hjälp av en stålpinne. Låter intressant.