Ord som öppnar dörren

Då och då kommer vi till en platå i livet då vi får chans att hämta andan och se sig omkring. Det är då man kan passa på att kasta en blick bakåt, inte minst för att se vägen man följt – men det är då man upptäcker att det inte är någon väg man följt utan att man i själva verket har irrat runt i ett öppet landskap. Det är väl med vägen som med oss människor i stort, vi går väl sällan spikrakt framåt; vi är väl ungefär som älven som strömmar fram, aldrig densamma sekund för sekund. Ändå är det lättast att följa en väg, tror vi, och fortsätter så till nästa gång vi stannar upp och kastar ett öga bakåt och ser hur våra spår trampat runt på ängar, myrar och i snårskogen. Och så håller vi på. Allt bottnar i den kamp vi måste föra mot döden. Varje steg, varje andetag, varje gest är den kamp som livet tar för att vi ska kunna fortsätta att gå längs den där vägen, som i själva verket är ett öppet landskap. Vi måste återerövra kärleken i varje möte, om och om igen, för att den ska överleva, för att vi ska överleva.

Tänker på alla de som i detta nu är ute på någon av Europas vägar. De vägarna finns verkligen. Slitna skor får dem att damma. En pojke som håller hårt i pappas hand. En flicka som söker efter sin mammas hand. Barn som är helt ensamma. De har lämnat döden bakom sig. De hoppas. Ska någon ta emot mig? Är jag välkommen någonstans?

Ett ord som öppnar dörren, ett annat som stänger den. För alltid. Det kan vara smärtsamt med dessa stängda dörrar – och vi vågar inte öppna dem igen. För tänk om den vid öppnandet blottar ett helt tomt och mörkt rum. Helt tomt …

Jo, det är väl så. Det är bara att erkänna. En dag i livet måste vi alla börja om förutsättningslöst.

För övrigt borde jag inte vara så tungsint som ovanstående rader kanske ger sken av, för jag har haft en underbara dag då jag tagit bussen in till stan, provat vandringskängor (utan att köpa några), suttit på ett fik och skrivit några rader, sedan hem för att vila en stund och sedan ut på vandring i kvällssolen. Köpte äpplen på Coop. Jag är i själva verket full av hopp och mod. Ändå måste jag få grubbla lite. Inbillar mig att grubblandet får mig att växa. Vem vet …