Grälsjuka typer

En lugn och skön dag. En stilla promenad ner på stan där jag fann ett undanskymt bord på NK. Macka och många koppar kaffe. Satt där och skrev ett par timmar; sorterade citat, metaforer och fakta som kan vara bra att finna när jag skriver på romanen. Ibland räcker inte orden till och då kan man få hjälp av det som redan är sagt. Onödigt att uppfinna hjulet två gånger. Gick sen en sväng på stan, samtalade en stund med en av Vasaplans säljare. Han sa att det gick trögt att sälja, trots att det varit solsken i en dryg veckas tid. Han blev glad när han hörde att decembernumret var räddat och under produktion. Det är det nummer som ekonomiskt är viktigast för säljarna – att få in en slant till julklappar till ungarna och kunna inhandla lite god mat på bordet. Jo, det finns ett fattigsverige. Säger det till er som undrar och tvivlar. Det finns de som aldrig kommer sig in på arbetsmarknaden, som är dömda att leva på låga pensioner och usla bidrag.

”Alltfler konstnärer och författare i Sverige utsätts för hot och trakasserier, både på nätet och fysiskt. Vad gör kulturlivets institutioner för att hjälpa hotade författare och konstnärer? Vad har bibliotek, museer, konsthallar och förlag för ansvar när författare och konstnärer hotas?” Så beskrivs en intressant i debatt i Stockholm den 22 oktober som Sveriges Författarförbund arrangerar. Men inte har en fattig författare i Umeå råd att åka på nåt sånt. Allt som ofta är Stockholm rysligt ocentralt.

En sak är säker. Det finns människor som det är meningslöst att föra en dialog med. Det spelar ingen roll hur pedagogisk man är, hur många bevis man staplar på hög, de lyssnar ändå inte. Ni vet de här grälsjuka typerna; de som alltid har rätt, som besitter sanningen och framför allt de som på fullt allvar menar att de aldrig någonsin har gjort något fel, allra minst skadat en medmänniska. De bullrar och har sig, river ut och förstör – det är som att släppa in en elefant i en porslinsbutik. Så när man lagt fram alla sina bevis, så ruskar de bara på huvudet och fortsätter att hävda att jorden är platt. Vet ni vad? Såna personer ska man ha så lite att göra med som möjligt. De krymper en aning när man inte ger dem uppmärksamhet och utrymme – och har man tur så pyser luften ur dem.

För övrigt så börjar det dra ihop sig till middagstid. Men oj så trist det är att äta ensam.Nån som vill dela på en tub ärtsoppa? Den är naturligtvis inköpt på Coop.