Våfflor med grädde

Fullt upp i går. Redaktionsmöte på kafé Mekka – jag och Madde. Genomgång av de reportage vi planerat, om tider för intervjuer var gjorda och att det fanns journalister och fotografer knutna till varje jobb. Ett reportage hänger fortfarande i luften, men så handlar det om en intervju med en världsstjärna som ständigt är på väg till någon tävling ute i Europa. Men jag är lugn – detta fixar vi. Efter mötet bar det av till M. som bjöd på våfflor med grädde och sylt. Farligt gott för en person som jag, lönnfet med diabetes. Men jag kunde inte motstå. Det måste ha varit tio-femton år sedan jag senast åt våfflor. Smaken av detta ”godis” skapade en massa minnesbilder från barndomen. Mamma i förkläde och hilka som står vid spisen och häller smeten i järnet och pressar till. Familjen kring köksbordet. Hjortronsylt – snattren. Sedan börjar vi alla att äta. Jag och farsan äter som vanligt rysligt fort, som om vi är totalt utsvultna. Vi äter fort och fel.

Cyklade hem i duggregnet. Satte mig och skrev en stund. Märker att jag skriver allt mer ”sammanbitet”, några rader och då och då. Men det brukar bli så när jag närmar mig slutet, när säcken ska knytas ihop. Satt däremellan och tittade på de två senaste avsnitten av ”Homeland” – en bra, intressant och välgjord serie. Rykande aktuell. Sedan kan jag inte låta bli att imponeras av Claire Danes rolltolkning av Carrie – hon har verkligen gett det bipolära ett ansikte (eller två …). Annars är det inte många serier jag följer – risken är att man blir bunden, fast. Det finns några serier som jag verkligen gillat: ”Heimat”, en tysk mastodontserie där varje avsnitt är två timmar, men som bjuder på en märklig resa från efterkrigstidens Tyskland och fram till nu. ”City akuten” var på sin tid rysligt välgjord. En serie utan en enda död stund. Det var i den serien som George Clooney slog igenom.

För övrigt börjar det bli dags att koka kaffe. Svart, starkt kaffe. Sen får vi se vad denna dag bjuder på. Jag är öppen för förslag.