Det fattas solsken

Vi lever i den tid på året då solen knappt orkar klättra ovanför trädtopparna och väl uppe rullar den snart ner igen. Mörkret lägrar sig. Ännu några dagar till vintersolståndet – då solen står som allra lägst. I år den 22 december. ”Men sedan vänder det”, brukar de mest hurtfriska typerna försöka trösta oss troglodyter med. Men man kunde ha bott i Kiruna, där är det polarnatt mellan den 12 och 30 december – då solen inte ens ids ta sig ovanför horisonten. Än värre är det på Svalbard, där är det kolsvart mellan den 26 oktober och 16 februari. 

”Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna …”

Har alltid haft svårt med vintermörkret. Det är väl nåt kemiskt … Mörkret tynger ner mig, stänger in mig. Det hjälper inte med att fylla mina rum med blinkande tomtar, ljusstakar och ljusslingor. Utanför står mörkret och stångas mot mina fönster – för att stänga inne mig. Men det vänder ju snart … 

Firar julafton ensam, tar det lugnt, vilar mig i form. Men får besök på juldagen och på annandagen kommer min dotter. Så det går ingen nöd på mig.

Två läkarbesök denna vecka, varav ett på Sävar neurologiska centrum, då jag jag ska få veta resultaten av förra veckans omfattande tester. I kväll är det dags för redaktionsmöte på kafé Mekka, då vi börjar planera nästa nummer av Vasaplan. Torsdagskväll är det styrelsemöte. Fullt upp med andra ord. I går skickade jag slutkorrekturet till förlaget och nu torde texten vara klar för att tryckas. Det som återstår är omslaget. Ska bli spännande och se hur förlaget tänkt på den punkten.

För övrigt köper jag inte så många julklappar i år. Känns bra.