Nytt år utan löften

Så var det alltså 2016. Tänk nästa år fyller jag lika många år som det år jag föddes – 58. Ibland drabbas jag av en inre frossa över dylika faktum, men lika ofta rycker jag lite uppgivet på axlarna. Tiden är ingenting och är det något en människa icke kan påverka så är det just tiden och åren som går. Jo, vi kan försöka styra vad vi ska fylla åren med och medan raketerna steg mot skyn och stångades med mörkret, så hann jag tänka mängder med tjusiga tankar och göra smarta beräkningar över ett fortsatt, perfekt liv utan fler sjukdomar och andra bakslag. Men redan när jag la huvudet mot kudden, det var strax efter två, hade mängder med bortförklaringar, ursäkter och undanflykter fyllt såväl mitt upplysta medvetande som det mer dunkla undermedvetandet. Så hur det blir i slutänden får jag summera nästa nyår eller vill det sig riktigt illa får väl eftervärldens genmäle bli: ”Han var rätt så lat den där Lundholm, påminde lite om Oblomov!”

Elin, Ante och Ingela . Nyår 2015.

Festen hos Ante och Ingela var trevlig. God mat, smaskig efterrätt, samtal som bitvis innehöll en viss intellektuell spänst (i varje fall fram till elvasnåret, då flertalet hunnit dricka lite för mycket av vinet). Själv höll jag mig till mitt mineralvatten. Det har blivit så med tiden. Det har snart gått fem och ett halvt år sedan jag drack alkohol senast. Saknar det inte. Vi skulle alla presentera en låt som varit betydelsefull i våra liv. Det blev en hel del rocklåtar i upptempo, men även en och annan ballad. När det blev min tur blev jag osäker. För de som känner mig så är valet givet: Genesis. Men vid ett sådant tillfälle kan det ju verka en aning ”märkvärdigt” att spela upp en låt på 23 minuter, som dessutom inte är särskilt dansvänlig. Så jag tvingades välja en av Geneis senaste låtar, en riktigt hit, som folk kände till. Fast jag vill egentligen ta ett mellanting, en låt på 11.33. Men jag föll för trycket: ”We can´t dance”. Jo, de gillade den. ”Jag trodde Genesis spelade svårare musik”, var det en som sa. Precis, hade jag tänkt svara. Men de låtarna får jag försöka njuta av själv. Musik för oss missförstådda .

Snart middag. Lena fixar nåt gott av två kycklingfiléer. Klyftpotatis.

För övrigt kommer det att bli fullt upp under år 2016. När jag borde sänka tempot. Men jag är ju inte en sådan som trycker på bromsen. På gott och ont.