Rätt in i evigheten

Jag är född och uppvuxen i en liten by utanför Lycksele. Ja, by och by, det var några kronotorp som Gud kastat ut längs en krokig grusväg. Gårdarna var så långt ifrån varandra att man omöjligt kunde se grannarna. Möjligtvis hörde man ett och annat yxhugg när någon av männen klöv ved eller så kunde ett vilset hundskall eka mellan bergen. Där fanns inga andra barn än jag och mina småsystrar. Några gatlyktor fanns inte. Ovanför ladugårdsporten hängde en naken glödlampa som stångades med mörkret. Det var allt. När jag som grabb försökte dämpa oron i kroppen genom plocka fram hockeyklubban och spela en match mot mina låtsasmotståndare, så dröjde det inte länge innan puckjäveln försvann i mörkret och snön. Om vårarna, när all snö tinat bort, brukade jag finna si så där 20-30 puckar – de som jag så desperat sökt mörka vinterkvällar.

Det hände att någon av mina klasskamrater följde med till Bäckmyran. Det besöket började med en busstur på dryga timmen, för att sedan kliva av i en kolsvart by. Ofta såg jag skräcken i deras ögon. De var ju stadsgrabbar som var vana vid att där skulle vara upplyst, näst intill dagsljus. Men nu fanns där endast mörker. Men det var detta jag kunde bjuda dem på. Något de aldrig upplevt tidigare. Om kvällen tog vi skidorna och åkte längs några myrstråk och sedan rakt in i svartskogen. ”Men ska vi inte ha nån ficklampa med oss”, sa en av grabbarna som besökte Bäckmyran. ”Vänta, snart har dina ögon vant sig och du kommer att kunna se i mörkret.” Uppe på ett av bergen fanns en glänta. Det var där som jag bjöd mina vänner på en resa de aldrig skulle glömma. Vi låg där och tittade tillbaka i tiden. Rätt in i universum, på stjärnor som kanske slocknat för miljontals år sedan. Hade vi tur så kunde där dyka upp ett norrsken – ett grönt, böljande  Aurora borealis. Om vi var tysta kunde vi höra ett knastrande läte från det.

Så såg den värld ut där jag växte upp. Vid första anblicken så var där bara mörker, men om man tittade uppåt så fanns där all världens ljus. Ljus som lyst i en evighet och som skulle lysa minst evighet till.

För övrigt noterar jag att halva januari passerat. Ett djupt andetag och snart är vi inne i april.