Hästskarens tid

Som vanligt uppe i ottan. Sovit oroligt, måste ha drömt nåt hemskt för jag vaknade genomvåt av svett och med pulsen pulserande i ena örat. Men det har lättat och jag har kunnat fylla lungorna med luft. Däremot är känslan kvar – den om förgängligheten och om ur alla de tankar jag tänkt en dag ska släckas ut. Detta grubbleri har varit bekant för mig sedan barndomen och jag har alltid sett döden som ett hot, som en fiende och har haft mycket svårt att se döden som en befriare.Usch, det blev djupsinnigt och tungt.

Livet är kort, kyss mig långsamt.

Våren närmar sig. Allt oftare dagar med plusgrader, med slask på vägar och cykelbanor. Igår var det isigt så för att kunna gå min runda, var jag tvungen att förflytta mig med stavar i händerna. Det känns i kroppen efter att ha gått på is: öm i lårmusklerna, öm i ljumskarna och småont i ryggen. Utan att man tänker på det går man och spänner sig. Hoppas jag kan mjuka upp mig under dagens vattengympa, i det varma vattnet.

Så här års under min barndom brukade jag kunna cykla på skaren, några äldre grabbar från grannbyn tokkörde på den hårda skaren med sina trimmade mopeder. Blir det överhuvudtaget nån skare numera – möjligen så pass att man kan gå på den. Knappast köra moped på den. Onekligen har klimatet förändrats och om tjugo år kommer ingen att veta vad ordet hästskare betyder.

För övrigt så måste en annan människa bekräfta vårt värde, för att vi ska kunna förstå det på djupet.