Taskig uppfostran

Sitter och skriver vid ett köksbord ute på Anderstorp; skriver om männen i Baklandet. Men om ett par timmar sätter jag mig på södergående buss och återvänder till Umeå, lagom till utvecklingssamtalet som ska hållas på Dragonskolan angående min dotters göromål och studier under sitt första år på gymnasiet. Inte minns jag att det hölls några sådana samtal när jag gick i skolan. Jo, i årskurs fem-sex så blev farsgubben kallade till några möten då skolan menade att jag var en hemsk elev som aldrig kunde hålla käften eller sitta still. Farsan fick veta att det var hans och mammas fel; att deras slappa och ostrukturerade uppfostran gjort mig till en gangsterunge. Det var långt innan bokstavskombinationen ADHD var uppfunnen. Än i dag känner jag något som påminner om hat när jag tänker på studierektorn, han med getskägget, som så hånfullt sa: ”Av dig kommer det aldrig att bli nåt av. Du kommer aldrig att få ett vettigt jobb!”

Allt detta och mer därtill har jag försökt göra upp med och förstå i min nya bok ”Spring Kent, spring!” Det blev också den svåraste bok jag skrivit. Att skriva om sig själv och samtidigt göra det med distans, är rysligt svårt.

Snart påsk.En stillsam högtid. Fast i barndomen lättades den upp genom att jag och mina systrar klädde ut oss till påskkärringar och sedan gick två kilometer till farbror Filip och hans son Elon, och deras 65 katter, där fick så mycket godis att vi knappt orkade gå hem.

För övrigt finns en chans att Västerbottens teatern köper in min och Lindas berättarföreställning som en del i konceptet ”Soppluncher”. Vi får väl se.