Livets träningsläger

Morgon på Pig Hill. Sol och blå himmel därute. Igår firade vi Hannas 17-årsdag med pizza, tårta och presenter. Sen skrattade vi mest hela kvällen. Sen sov jag som en stock. Men så har jag ju massor med sömn att ta igen, typ 10 år. Drömde om debet och kredit, om allt det som behövs för att livet ska gå ihop. Vaknade med siffror på ena skinkan efter att ha legat på balansräkningen och några obetalda fakturor. Det känns som om jag lever i ständiga deklarationstider i väntan på antingen restskatt eller en återbetalning.

Det verkar vara inne med botox. Det där giftet som kan ge dig jätteläppar och släta ut rynkorna. Giftet som tar bort vissa ansiktsuttryck, eftersom man får en hud som en Barbiedocka. Man får helt sonika samma arsenal av uttryck som en docka. Ett enda. Var kommer alla knäppa skönhetsideal ifrån? Visste ni om att Botulinumtoxin även räknas som ett biologiskt krigsvapen.

Och alla dessa knäppa klädmoden. Ja, ja men när jag tittar i mina gamla fotoalbum syns hur jag själv anpassat mig till idealen. Har ett fotografi från tidigt sjuttiotal där jag står med utsvängda jeans och försöker hålla balansen på mina orangefärgade platåskor. Vi styrs mer av det yttre än vad vi tror. Periodvis är en viss sorts konst inne, en litterär inriktning tar över, alla TV-kanaler gör ett sorts tävlingsprogram, samtidigt som alla ska ha pannlugg och storblommiga skjortor. Flocken rör sig i en viss riktning och då gäller det att haka på. Fast vi har alla valet att ställa oss en bit vid sidan av flocken som rusar iväg – där vi kan stå och invänta lugnet.

Genom skrivandet av ”Spring Kent, spring!” och presentationen av den inför publik, har jag tvingats tänka en hel del på hur jag kan ha varit att leva tillsammans med. Periodvis måste det ha varit som att försöka ta sig över ett minfält, där det kan smälla när som helst – en explosion av starka känslor. Jo, jag har nog ofta testat de människor jag älskat, prövat deras gränser, för att ta reda på hur mycket de älskar mig. Jag förstår att jag på så det sättet har tröttat ut många av mina kvinnor och vänner. Men jag inbillar mig att jag blivit en bättre människa i det fallet. Jag har tränat på att bli bättre, jag har tränat på att kunna (våga) känna tillit. En svår konst för en människa med en ”motor” inom sig, en som saknat tålamod och som målat världen med yviga gester. Men jag är villig att bli bättre och att delta i detta ständigt pågående träningsläger som livet är.

Den psykiska ohälsan ökar, samtidigt som antalet vårdplatser minskar, och får man väl en plats så skrivs man snabbt ut. Inom psykiatrin är läkarbristen är skriande. Och där utanför, i små mörka rum tar 1100 livet av sig årligen, alltså tre om dagen. Det ska jämföras med de 260 som dog i trafiken under 2015. Om det inträffar fem, sex olyckor vid en speciell vägsträcka så är samhället snabbt på plats och bygger om vägen för miljontals kronor – men vad gäller självmord så får det fortgå år efter år utan insatser från samhället.

För övrigt har jag under livet varit bra på att gräma mig över förlusterna, mer än att känna glädje över vinsterna. Då är det lätt att man gör så mycket för att undvika en förlust, att man missar chansen att få det bättre liv.