Första eller sista gången

Vaknar som vanligt i ottan, trots den nya medicinen. Möjligen att jag inte vaknar lika ofta under småtimmarna – men jag är ju ännu inte uppe i full dos, så det är förtidigt att dra några slutsatser. Men man blir rätt så slut i huvudet av att vakna vid fyrasnåret, morgon efter morgon, och försöka vara alert med fyra-fem timmars sömn i kroppen.

Har packat det mesta inför morgonens avfärd med buss till AIK-land och Lena. Längtar.

Att se nåt häftigt, nåt storslaget för första gången kan få en att tappa andan och ge en rejäl kick. Som när jag för första gången såg kinesiska muren och sedan stod uppe på den; såg den ringla iväg längs bergskammarna, så långt ögat kunde nå. Eller när jag stod uppe på toppen i en av tvillingskraporna i World trade center och tittade ut över NY (tvillingtornen som flygplanen senare flög in i). Jo,det kan ge en rejäl kick att se något mäktigt för första gången. Men man behöver ju inte åka till andra sidan jordklotet för att upptäcka något nytt. Första gången jag och mina vänner klättrade upp på Renträskberget och såg midsommarsolen gå upp och färga allt rött, gav mig samma starka känsla som när jag stod på kinesiska muren.

Men kan det infinna en lika stark känsla om man vet att man ser eller upplever något för sista gången? Förmodligen. Minns när jag besökte min vän C när han låg på sitt yttersta. Jag visste, han visste, att det var sista gången vi sågs. Trots sorgen infann sig något storslaget över detta vårt sista möte. Det finns även många platser som när jag lämnat dem har tänkt: Hit kommer jag aldrig mer, den här vyn ser jag för sista gången.

För övrigt är det nationaldagen i dag. Heja Sverige!